I veckans Sofis mode handlar krönikan om det här med att vara en förebild. Den utspelar sig under den endagsutbildning jag gick för att bli mentor och skrevs innan jag fattat beslutet att hoppa av programmet. Nej, jag kommer alltså inte att vara mentor. Det visade sig vara något helt annat än jag föreställt mig, och när tjejen jag skulle varit mentor åt var den enda som inte dök upp på första träffen tog jag det som ett tecken på att mentorsprogrammet i själva verket inte var för mig.

Jag uppfattade mentorsprogrammet som en chans att få dela med mig av mina erfarenheter till en person som är i behov av hjälp och stöd. I stället slogs det fast på utbildningen att det inte alls skulle handla om problemlösning i någon form, utan att man bara ska vara ”helt vanliga kompisar” och umgås varannan vecka. Ungdomarna man skulle matchas med är de som själva anmält sig och vill ha en äldre kompis, inte – som jag antog – fått mentorsprogrammet rekommenderat av exempelvis lärare eller kurator som uppmärksammat att personen kanske är i behov av yttre stöttning. Jag tycker att även ”kompisvarianten” av mentorsprogrammet låter som en utmärkt idé, men ärligt talat – jag har redan vänner som jag hinner träffa alldeles för sällan, och många fina tjejer som mailat mig och som vill ses. Det känns klokare att ägna tid åt er som valt att höra av er till just mig, som faktiskt vill ses och prata, än åt någon som bara blir ihopparad med mig och inte dyker upp på vårt första möte.

Bloggporträttet handlar om Anjelica och hennes intressanta liv, hälsa på henne här!

Det är många olika faktorer i kombination som gör mig extra hemmapysslig just nu. Det strålande vädret, nästan-färdig renovering och lugn jobbperiod, för att nämna några.

Igår planterade jag till exempel om alla mina små krukväxter.

Pingsliljorna flyttade in i en blå hink och fick ett nytt hem invid lekstugan.

Lillan tyckte att det var oliiidligt spännande med alla hinkar, vattenkannor, papperskassar, krukor och jordpåsar.

…kanske speciellt jordpåsarna.

Som sagt.

När jag planterat om alla små krukväxter hade blomjorden precis tagit slut, men nu har jag handlat ny och är redo att ta tag i de stora krukorna.

Wow. Känner mig verkligen hopplöst mycket lantis just nu. Varje gång jag går in på Facebook känns det som att alla jag känner sitter och dricker rosé på uteserveringar, pratar i radio, diskuterar hur KP-Ola hanterat den eventuella kokainskandalen, anordnar föreläsningar och utställningar och klubbar och annat kulturellt, hippt eller samhällsengagerat.

Och jag känner bara: tack för att jag slipper. Det låter roligt och intressant och coolt och allt möjligt positivt, men jag orkar inte. Jag måste få vila här. Äta räkor och se Eurovision. Leta en andra begagnad bil på Blocket. Få jord under naglarna.

Tänk att ha ett syskon man älskar såhär mycket. Ett syskon man tillbringar varje minut av varje dag med men ändå vill sova med, tätt omslingrad.

De har börjat sova såhär varje natt, ihoprullade vid min fotända. Just i natt blev det en smula irriterande, eftersom jag hade väldigt svårt att få någon vettig sömn när jag var tvungen att ligga ihopvikt som en kanelsnäcka. Men framåt morgonen hade de hasat ner tillräckligt för att jag skulle kunna sträcka ut mig någorlunda, och då kändes det bara som det mysigaste någonsin.

Nu är de ute och jagar humlor och möss och kopparormar tillsammans. Världens sötaste lilla Dream Team.

I fredags kväll när hantverkarna tackade för sig såg vår hall ut såhär.

Efter vattenskadan har den fått nytt golv och nya väggar, badrumsdörren har flyttats dit förrådsdörren satt förut och plötsligt har vi en vägg där man kan ställa garderober. Vilket är för väl, eftersom det inte finns något förvaringsutrymme alls i det nya badrummet. Så för några veckor sedan åkte jag och Ronnie till Ikea och köpte två garderober som jag gått och längtat efter att få skruva ihop.

Och i fredags kväll var det alltså dags! Det tog en rätt bra stund, men jag ville få hela hallen i ordning eftersom min käre vän Jakob skulle komma och hälsa på dagen därpå. Han har aldrig sett huset förut och när vänner ska komma hit för första gången blir jag lätt lite besatt – jag vill ju att de ska ”åååh”:a och ”aaaah”:a när de kliver in! Och kanske skulle han inte tänka så mycket på att resten av huset fortfarande är kaosartat om hallen var riktigt tjusig, tänkte jag.

Jag höll på tills tre på morgonen, men det var det värt, för när jag vaknade på lördagen möttes jag av den här hallen:

(De två sista bilderna tog jag nyss, eftersom jag tyckte att hallen blev extra fin med spretiga rosa tulpaner.)

Så här ser jag ut just nu. Idag har jag oljat in ena verandan, planterat om krukväxter, rensat ogräs, klippt gräset och tagit några varv med trimmern. Ätit både frukost och lunch i trädgården (såklart!) och suttit och läst Margareta Strömstedt med en katt mellan fötterna. Hittills har det varit en alldeles, alldeles perfekt dag. Jag tackar och tar emot.

Titta noga på de här bilderna.

Tycker ni kanske att Baz och Bii verkar lite ståtligare, lite klokare, lite mer respektingivande än vanligt? Lite tuffare, lite snabbare, lite mer kraftfulla?

I så fall tycker ni helt rätt. Det är nämligen ingen vanlig dag. Det är ju älsklingskatternas födelsedag!

Grattis på ettårsdagen, mina stjärnor. Må ni leva uti hundrade år.

Jag förstår självklart att den här kommentaren inte är taskigt menad. Men kommentarer som den dyker upp förvånande ofta. Alltså… tror ni verkligen det? Att jag glömmer bort en av katterna?

Funderade på om det ligger något i det. Att jag i själva verket omedvetet favoriserar en av mina kärlekar. Så jag klickade på min ”kattegori” (jaaa jag är så himla skojig, jag vet) och satte mig och räknade. Gissade att det kunde vara fler inlägg som visade bilder på bara Biianka än om bara Basse – dels är han ofta ute på egna äventyr medan hon hänger mig i hasorna mest hela tiden, dels vill han gosa med kameran varje gång jag tar fram den och är alltså lite svår att fånga.

Och, well, visst. Sedan Bii blev frisk från sin hemska bitskadeinfektion har jag lagt upp tjugoen inlägg med bilder på katterna. Av de tjugoen handlar nio inlägg om båda katterna, sju om bara Bii och fem om bara Baz. Vet inte vad ni tycker, men i mina ögon är det inte direkt skandalöst ojämnt fördelat.

Men för att svara till er som undrar: nej. Ni behöver inte vara oroliga. Jag glömmer inte bort en av katterna. Och till skillnad från de flesta kattägare så är jag hemma och umgås med mina katter dygnet runt, så de löper ungefär noll risk att bli försummade.

Idag händer det grejer här! Hela Gnestatraktens hanterverkareliiiiit har parkerat på vår uppfart. Det borde betyda att vi snart ser slutet på vattenskadehelvetet. Efter exakt fyra månader känns det som att det börjar bli dags.

Tidigare i veckan städade jag ur byrån i sovrummet. Tömde lådorna, torkade ur dem med trasa, sorterade innehållet och skulle sedan lägga, strumpor, underkläder och linnen i rätt lådor.

Men då hade lådan blivit upptagen av lilla Bii.

Och sen av the Bassmeister.

Och till slut… av båda två.

Jag funderade ett tag på att stänga lådan. Men katterna har så svårt att ta ett skämt. De skulle säkert tro att jag tänkte lämna dem där inne och bli helt förstörda. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET! Dumkatter.

De senaste dagarna har jag haft så ont i huvudet att jag inte riktigt vet jag ska ta mig till. Och det blir bara värre.

Får besök av en väldigt kär vän från min pluggtid i Norrköping nu i helgen, önskar så att jag ska hinna bli bra tills dess.

Hittills idag har jag inte lyckats ta mig upp ur sängen. Har datorn på magen och försöker få iväg den sortens mail som jag har ångest över att skicka, om nu huvudvärken är har med ångest eller stress att göra. Lite svårt att veta. Den kommer tyvärr inte med någon bruksanvisning. (Hade ju varit väldigt bra annars.)

Eh… exakt vad tänkte jag när jag köpte en krukväxt i form av ett träd?

Det tog förstås tio sekunder innan Biianka klättrat upp till toppen. Och när en katt klättrar upp i det här krukväxtträdet, tja… då välter det. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag fått ställa upp det igen.

Dessutom är ju stammen alldeles klockren att vässa klorna på.

Stackars lilla palm. Jag är säker på att den längtar hem till Ikea, att den dagdrömmer om att dess riktiga föräldrar ska komma och knacka på och säga att tyvärr, det har blivit ett misstag, den där palmen ska egentligen bo hemma hos oss i vårt totalt kattfria hem. Men så välter den för tredje gången idag och det är inte ens lunchtid ännu och lilla palmen inser att man kan drömma hur mycket man vill, det gör inte drömmarna ett dugg mer verkliga.

Nej, du drog ingen vinstlott. Det kan man då rakt inte påstå. Förlåt.