Hmm. Lite av en bloggsvacka igen. Försöker tänka att det är positivt att jag inte ”hinner” blogga – det betyder ju att jag har fullt upp här ute i verkligheten. Och det har jag verkligen.

Just nu sitter jag och skriver krönika, i sista minuten som vanligt. Är dödstrött – också som vanligt. Men det är inte bara jetlagen som spökar den här gången. Jag var uppe sju imorse – ungefär den tid då jag somnat sedan jag kom hem från LA i fredags – och åkte in till Gnesta för två intervjuer.

Den första intervjun var för att bli mentor, den andra för ett läskigt extrajobb jag bestämt mig för att ta mig an. Eftersom vikariesamordnaren snabbt bestämde sig för att jag inte verkade vara vare sig psykopat eller problematiskt ointelligent ska jag mycket snart face my demons och återvända till högstadiet. Inte mina trevligaste år, för att uttrycka det oerhört milt. Men jag är helt säker på att det är livsviktigt att utsätta sig för sådant man är rädd för. (Ja, jag är ett hängivet KBT-fan.)

Mentorsutbildningen är om fjorton dagar, om tre veckor träffar man sin ”mentorsungdom” för första gången. Det är jag däremot inte det minsta rädd för. Bara hundraprocentigt pepp.

Är det inte konstigt.

Jag älskar min mamma och jag älskar min pojkvän och jag har vänner jag kanske skulle kunna ringa, men när jag blir såhär obeskrivligt ledsen som jag är just nu känns det inte som att jag kan prata med någon, inte med någon i hela jävla världen.

En gång när jag kände såhär nämnde jag det på Facebook, något om det smått ironiska i att jag satt och svarade på mail från ledsna tjejer och försökte komma med råd men själv inte hade någon jag kunde ringa eller maila. Då blev förstås vissa av mina vänner sårade eller stötta och andra, som jag inte känner, skrev ”maila mig!”. Och mina vänner har rätt att bli stötta och de jag inte känner är hemskt rara som uppmuntrar mig att maila dem, men det funkar inte så. Inte för mig.

Jag behöver prata med Fanny men det går inte och det är ju liksom både problemet och själva orsaken till problemet. Om ni fattar.

Självklart vet jag att jag får skylla mig själv som inte vill prata med någon av dem jag skulle kunna prata med, jag vet jag vet jag vet, men det känns ändå så satans orättvist att jag inte har någon, att jag ska behöva vara såhär trasig och rädd och ha så ont och så finns det ingen som kan hjälpa mig. Det spelar ingen roll att det är mitt eget fel, att det är jag som inte vågar eller vill eller kan berätta för någon, det spelar ingen roll alls för känslan är densamma alldeles oavsett.

Jag känner mig bara alldeles, alldeles ensam. Ofta. Ibland blir det övermäktigt. Jag antar att just nu är ett sådant tillfälle.

Klockan är kvart över fem och jag somnade nyss i soffan. Vaknade som tur var efter bara tio minuter av att katterna fick för sig att de skulle gå ut igen (vi har varit ute hela dagen!) och alltså hoppade upp på mig och jamade sina allra mest uppfordrande mjaaauuuu.

Jag vet inte om jag är extra jetlagkänslig eller något, när jag kommer hem från Los Angeles kan jag bara inte hålla mig vaken om dagarna. Det är helt omöjligt, på riktigt. Spelar ingen roll om jag försöker hålla mig aktiv, jag lägger mig på golvet och sover om det behövs.

Och om några timmar kommer Ronnie hem och han kommer att vara helt såhär ”men du måååste ju försöööka hålla dig vaken, du kan ju inte bara ge eeeefter, då går det ju aldrig över!”. Han har ingen förståelse alls för min temporära narkolepsi.

Borde byta ut hans morgonkaffe mot koffeinfritt, spetsa det med ordentligt med receptbelagt sömnmedel och sedan bara ”vad är det med dig, kom igen nu, håll dig vaken! Det sitter i huvudet vettu, stå emot, du kan ju inte bara ge efter!”.

Synd att jag inte har några sömntabletter.

Fast om jag hade det kunde jag ju i och för sig bara ta en på kvällen och hoppas att en ordentlig nattsömn skulle få ordning på dygnsrytmen.

(Eftersom jag sover på dagarna somnar jag naturligtvis inte innan sex på morgonen. And so it goes ooooon. Ronnie har helt klart en poäng. Fan.)

Att efter att ha ägnat fjorton dagar åt att försöka vara sådär avslappnat LA-tjusig är det i det närmaste gudomligt att få hänga i trädgården i alldeles för varma termobrallor och bara se ut som mig själv.

Hemma. Trött. Glad.

Jag blir alltid helt slut av USA-resorna. Men jag tror att det är värt det. Om inte annat så för att jag visar min syster att jag är närvarande i hennes liv. Om inte annat så för att det är så ljuvligt att komma hem.

Bytte några ord med en granne idag när jag var ute och krattade fjolårsgräs. Hon bjöd in mig på middag, jag tackade självklart ja, dök upp svettig och jävlig och hade väldigt, väldigt trevligt. Kom sedan hem till katterna som beter sig som om jag varit borta i minst en halv evighet och nu ligger på mina fötter som för att hålla mig kvar. (Okej, jag har varit borta i en halv evighet, men jag kom faktiskt hem igår. Trodde att de flesta kärleksförklaringarna var överstökade vid det här laget. Apparently not – jag klagar inte.)

Det enda som saknas nu är att Ronnie kommer hem från London. Han åkte dit innan jag kom hem och jag längtar efter honom mer än trodde var möjligt. Att bara få prata med honom, ligga nära i soffan och kolla på dumma teveserier, vakna bredvid. Katterna är ljuvliga, mer än ljuvliga, men det känns hela tiden att det är något som fattas. Någon.

…så är jag sjuuuuk. Det har jag visserligen varit i en vecka, men, tja, jag försökte helt enkelt köra på ändå. Igår sa kroppen till på skarpen. Så jag åkte hem till pappa och drog täcket över huvudet.

Hjälp vad eländig jag känner mig. Feber, ingen röst överhuvudtaget, kan inte sluta hosta, min amerikanska supernässpray har sett till att blodkärlen i näsan gjort revolt = jag blöder näsblod en gång i kvarten. Inte direkt optimala omständigheter för att partaja som vore det 1999. Och ändå är det just det jag envisats med att göra. Smart! Nej, verkligen! SÅ JÄVLA SMART!

Nu tror jag faktiskt att det är dags att åka hem till Sverige.

Nu är jag ”hemma” i LA igen efter en kort men otroligt intensiv tripp till Seattle. Hur mycket jag än tyckte om att vara där måste jag säga att det var ganska skönt att komma ut ur flygplatsterminalen och mötas av strålande sol och perfekt sommarvärme. (Svensk sommarvärme, alltså. Jag har varit i LA på sommaren en enda gång, när jag var femton – jag föll ihop i en liten överhettad hög minst en gång om dagen.)

För första gången blev jag inte upphämtad på flygplatsen, utan fick ta mig hem till pappas tomma hus på egen hand. Det gick förvånansvärt smidigt (men då fuskade jag visserligen och tog en taxi sista biten). Väldigt betryggande, på något sätt, att nu veta hur jag tar mig till och från flygplatsen utan att behöva skjuts. Att lägga minst femtonhundra kronor på att taxi hela vägen känns inte direkt som ett alternativ. Nu la jag några hundralappar på att slippa kånka tunga väskor och leta på måfå efter två bussar till.

Visst köpte vi superdupersnygga namn-armband på marknaden i Seattle? Vi bestämde att de heter ”kusinarmband” och jag är himla förtjust i mitt. Kanon om man glömmer bort vad man heter. Och ja, jag vet att vi har dem åt olika håll. Jag kan inte hjälpa att de där galna amerikanerna föredrar att bära sina upp och ner!

Jag vill egentligen bara saga att jag har varldens finaste kusiner har i Seattle. Och att det ar skandal att jag inte lart kanna dem forran nu.

Överallt hemma hos min pappa hänger och står smutsiga ramar med bilder av mig som liten. Det tycker jag är fint.

Nu tar vi en paus i krönikorna som jag lägger upp på nätet. Jag kommer nämligen att vara utan dator ett tag nu, och har inte haft möjlighet att lägga upp texter i förväg. Men jag har lovat er sextiofyra texter och givit er femtiofyra, så de sista tio dyker snart upp.

Det känns så himla orättvist – jag har varit hemma och tagit det lugnt de senaste dagarna, sagt nej till allt och bara vilat. Och vad händer då? Jag blir sjuk, såklart. Dunderförkylning på gränsen till influensa, perfekt såhär dagen innan jag ska flyga upp till Seattle för att träffa mina kusiner för första gången. Tack för den!

Vet ni, jag längtar hem så fruktansvärt mycket. Alldeles löjligt hur hemmakär jag blivit. Har varit här en vecka och är här en vecka till, det känns som en evighet.