Apparently you gotta get down on Friday. But I ain’t gonna.

Så fruktansvärt skönt att bara sitta hemma, läsa Jonathan Franzen och äta bagel med cream cheese. We we we so excited!

Vänner!

På måndag kväll klockan 17:30 ska Sofis mode ha en liten workshop. Min underbara chef Annica är ute efter tjugo läsare som kan komma till redaktionen och berätta vad ni tycker om tidningen – ni vet, vad gillar ni, vad gillar ni inte, vad vill ni ha mer av, vad saknar ni, vad kan vi göra bättre?

Workshopen tar ungefär en och en halv timme, det bjuds på något att äta – och veckans nummer, förstås.

ÄNDRADE PLANER!

Såhär skriver Annica:

”Vi gör ett nytt försök med fokusgrupp måndag 11/4. Jag föreslår att vi kör kl 18 – så hinner folk komma!

Vid det laget kan vi lova något att äta, veckans tidning, Sofis böcker och en välfylld goodiebag.”

Ni som bor i Stockholmsområdet och tycker att det vore roligt att påverka innehållet i tidningen får hemskt gärna anmäla er till sofiworkshop@aftonbladet.se.

Nu ska jag fortsätta att skriva – för vet ni, jag har precis intervjuat Lady Gaga!

…och så var läsarkvällen fulltecknad. Härligt att folk engagerar sig!

Photo by Chris Steinbach

Hon är ju bara så vacker, syster min.

J undrar:

”Jag åker till LA på måndag för bilsemester längs kusten med tre manliga geeks. Med andra ord kommer jag få exakt jättelite tid till shopping i LA, och då gäller det att lägga tiden på rätt ställe. Tänker mig shysta, billiga käder, och det känns som att du och jag har rätt lik smak. Så, om man ska shoppa på ett ställe i LA, vart ska man?
Tusen tack!”

Hörrni! Jag har världens sämsta koll på LA-shopping. Går mest in i random vintagebutiker eller vanliga shoppingmalls och kikar runt. Har vi någon LA-expert på bloggen som kan komma med tips till J?

Igår var jag alltså på karaokebar med pappa och hans nya flamma. (Ja, jag har lärt mig att det heter karAoke nu. Skyller mitt misstag på det amerikanska uttalet, man säger ju typ ”carrie-okie”.)

Det visade sig vara den typen av karaokeställe där folk kan sjunga. De var verkligen hur-grymma-som-helst. Skit också, tyckte jag. Bland totalt tondöva entusiaster kan jag ju sjunga snygglåtar och känna mig rätt duktig ändå, försöker jag mig på det bland folk med talang blir jag bara den där pinsamma bruden who’s trying waaay too hard.

Alltså fick jag köra på plan B. Vara hon den där roliga tjejen som kanske faktiskt har en sångröst under alla lustiga manér. Ungefär.

Jag inledde starkt med Tenacious D’s ”Fuck her gently”. Det gick över förväntan. När jag satte mig vid bordet igen sa pappa ”I am so proud of you.” Det enda underliga var att han lät nästan… sarkastisk. Konstigt.

Sedan drog jag av Pulps ”Common people” i något slags improviserad duettversion där jag växlade mellan att vara överseende common person (på cockney förstås) och bortskämd, naiv arvtagerska med flickröst och tveksam grekisk accent. Efteråt var min far mycket lättad att jag bara sjungit om att ligga två ynka gånger under hela låten.

Någon gång framåt halv två åkte vi hem, syster kom strax efteråt och sedan låg hon och jag och viskade hemligheter i varandras öron tills solen gick upp.

Det var en bra kväll. Mer än bra. ZUPERBRA.

Jag kom fram, allt gick bra, inget av planen jag åkte med störtade. Inte en enda gång! Hurra!

Det är redan drama här hemma hos familjen. Inte helt oväntat, men… man hoppas ju alltid på det bästa. På att saker och ting ska ha löst sig. Mer om detta en annan gång.

Ikväll verkar det som att jag och pappa ska dricka öl och sjunga kareoke.

Då får du ta med dig din nya tjej så att jag får träffa henne, sa jag.

Yeah yeah, sa pappa. I’ll ask her. But don’t get too attached, we’re just hanging out, it’s not like she’s gonna become your future ex-stepmother. Höhö. Ex-stepmother! Get it?

Han är en riktig charmör, min far.

Just i detta nu sitter jag i ett flygplan och tänker ”inte störta, inte störta”. Till staden på bilden ska jag.

Där ska jag bland annat hälsa på den här fina lilla tönten. Ge henne en miljon pussar, se till att hon sköter sig och kontrollera att hon fortfarande vet att man måste lyda allt som storasyster säger åt en.

Den här resan blir olik alla andra gånger jag varit i Los Angeles. Istället för att sitta hemma i pappas hus och vänta på att han och syrran ska komma hem från jobb och skola ska jag… göra min egen grej. Hänga med vänner. Flyga upp till Seattle för att hälsa på mina kusiner. Träffa fler vänner. Sitta på caféer och jobba. Promenera på stranden.

När jag skriver det här har jag inte ens åkt hemifrån ännu (man kan tidsinställa inlägg vet ni, sjukt hightech) och jag saknar redan Ronnie och katterna, trots att vi fortfarande är i samma rum. Längtar efter dem i förskott liksom.

Men ändå. De här två veckorna har potential att bli helt fantastiska.

(Bloggar gör jag såklart precis som vanligt.)

Sex månader idag. Ett halvår sedan vi förlorade dig.

Den där tiden som ska läka alla sår har jag inte sett skymten av. Inuti mig är det fortfarande tisdagen den tjugoförsta september. Vår saga slutade där och jag fastnade.

Det var en gång…

Du är mitt liv. Du kommer alltid att vara mitt liv. Utan dig får jag ingen luft. Älskling, det är sant.

Vad gör du, hur har du det, är det bättre där du är, kom tillbaka, jag vill bara att du ska komma hem igen.

Efter mitt inlägg om bildretuschering/redigering fick jag några kommentarer som var ganska… knäckande. Som handlade om hur man jämför sig med ”snygga” bilder och tycker att man själv inte quite measure up (ju mer klockan blir och ju fler avsnitt av L-word jag ser, desto fler fåniga engelska uttryck slänger jag mig med, ursäkta).

Det är intressant, tycker jag. Det här med hur man ser på sig själv, hur man väljer att framställa sig själv.

Jag tänker att alla som läser bloggen vet hur jag ser ut – det är ju väldigt få bilder jag fixar till överhuvudtaget. Men när jag funderar på det inser jag att de mer tydliga porträttbilder jag lägger upp ofta är de som är noga utvalda bland mängder av sämre foton, medan de där jag bara tar en bild och lägger upp snarare är suddiga mobil- eller photoboothbilder där man inte ser så mycket.

Helt ärligt – jag skulle verkligen aldrig tro att någon skulle jämföra sig med mig och må dåligt över sig själv. Jo, jag vet hur kokett det låter, men jag skriver det ändå eftersom jag menar det. Ni får komma ihåg att i alla fall fem av sju dagar i veckan går jag hemma i huset i mjukisbyxor, raggsockar och tjocktröja, osminkad med spretande lugg och stressutslag över hela hakan (de har ÄNTLIGEN lagt sig). Jag tycker visserligen nästan alltid att jag är fin när jag ser mig i spegeln, men jag tänker liksom inte på att det andra ser genom bloggen är den där uppiffade, schysst ljussatta tjejen som tittar fram en gång i veckan när krönikebilden ska tas.

Om någon tycker att jag är söt och mår sämre av det är det en sak. Det finns inte mycket jag kan göra åt det. Om någon däremot jämför med mig på ”tidningsbilder” och mår dåligt över sina utseenden av det – då skäms jag. En läsare skrev: ”Det har faktiskt aldrig slagit mig att du retuscherar dina bilder.” Själv ser jag det ju inte som att jag retuscherar dem – jag ändrar ju inte på mitt utseende utan redigerar bilderna för att själva fotografierna ska bli snyggare. Det har inte slagit mig att man kan tro att alla bilderna ser ut precis som de gör i kameran.

Nej, jag vet inte om jag tycker att jag har ett ansvar att vara natuuuurlig på bild. Men nu när jag lägger upp alla krönikor blir det en väldig massa tillfixade bilder i den här bloggen, och då börjar vi ju närma oss ett slags tjejtidningsdilemma – texter om självförtroende och tyck-om-dig-själv uppblandat med välsminkade, noga utvalda foton. Jag vet inte riktigt vad jag borde göra åt det. Men jag langade fram stativet och knäppte av bilderna ni kan se här ovanför. Det är kanske töntigt att jag lägger upp dem, men jag ville bara göra något. Och det är absolut inte för att jag hoppas att ni ska skriva att jag är snygg utan smink, jag lovar. Men det känns fel att alla bilder i bloggen ska vara sådär utstuderat tjusiga.

Oj vad jag skriver långt och osammanhängande när jag är såhär trött. Vet inte ens vad jag vill säga med det här. Fick bara ångest när jag läste meningar som ”jag ser din perfekta hy och tänker nä usch vad äcklig jag måste vara om man jämför”. Jag vill inte vara den tjejen, hon som får någon annan att må dåligt för att hon inte vågar vara mänsklig. Jag vill verkligen inte vara hon.