Sir Patrick Stewart och Sir Ian McKellen är verkligen jättegoda vänner. Det står klart efter en färsk intervju med Lesley Stahl (känd från ”60 minutes”) där veteranerna pratar om allt möjligt från deras samarbete i ”X-men”-filmerna till pjäsen ”I väntan på Godot” till deras erfarenheter från fantasyvärlden.

Klippet ovan är supermysigt. Först får Stewart akut minnesförlust och glömmer bort vad McKellens rollfigur heter i ”X-men”-filmerna (varpå vännen skjuter in ”Eric” och himlar med ögonen). Sedan kommer de till Harry Potter och ”Sagan med ringen” där Stewart leende säger att ”det är ett bittert ämne”. Varför? För att fansen ofta förväxlar Gandalf och Dumbledore. Och inte bara de. Även Whoopi Goldberg har gjort bort sig i ett avsnitt av ”The view” där hon intervjuade McKellen och ställde frågor om Harry Potter till honom.

Men McKellen tar inte illa upp. I klippet säger han följande:

– Att misstas för att vara Mike Gambon, som spelar trollkarlen i Harry Potter, är helt okej för mig. Det omvända gäller för honom. En gång frågade jag honom ”Tror folk någonsin att du är Gandalf?” ”Åh, hela tiden.” Vad gör du då, frågade jag. ”Jag skriver bara autografen i ditt namn”.

I intervjun (fast inte i klippet) berättar även Stewart att vännerna hade så trevligt ihop under ”I väntan på Godot” 2009 att McKellen grät när de skulle skiljas åt.

– Mitt hjärta brast. Och sedan skulle vi säga hej då till varandra. Du skulle göra andra saker och jag kände att jag kommer aldrig att bli glad igen, säger McKellen.

Vilken tur att det fanns ett liv även efter Godot. McKellen vigde faktiskt Stewart tidigare i år med artisten Sunny Ozell.

Så här mysigt hade polarna under ”I väntan på Godot”-perioden.

Snusk-peppen inför Lars von Triers ”Nymphomaniac”, som har svensk biopremiär den 31 januari, ökade i dag när en rad affischer som föreställer rollfigurer ur filmen släpptes. De flesta av affischerna fångar stjärnorna både nakna och, i många fall, mitt i akten.

Eller snarare dess slut.

”Nymphomaniac” väckte rabalder långt innan von Trier började spela in den eftersom regissören tänker inkludera hårdporr i den. Handlingen rör sig kring en kvinna (Charlotte Gainsbourg) som kallar sig själv nymfoman och blir omhändertagen av Stellan Skarsgårds rollfigur. För honom berättar hon om sitt liv och alla erotiska möten.

Filmen kommer att släppas i två versioner, en utan explicita scener och en där porrskådespelares könsorgan kommer att klistras på filmstjärnorna digitalt. Håll i er, för det kommer att bli liv om den här filmen.

I en intervju med MTV förra året sa Shia LeBoeuf:

– Von Trier är farlig. Han är den farligaste killen jag har jobbat med. Jag är rädd. Så pass rädd att jag måste vara med.

Det blir inte första gången som könsorgan klipps in i von Triers filmer. Men den här gången kanske vi skonas från att se dem torteras med verktyg.

Så här ser affischerna ut:

I går kväll avslöjade Tom Hanks under sitt besök hos Letterman att han lider av diabetes, skriver Hollywood Reporter. Han fick veta det under ett besök hos doktorn för ett tag sedan. Hanks, 57, har under tjugo års tid haft besvär med högt blodsockervärde och nu har det alltså blivit värre.

I klippet här ovan från CBS morgonprogram i morse spekulerar man i att det kan bero på att Hanks har gått upp i vikt och förlorat kilon i jobbet ett antal gånger. Exempel som nämns är ”Tjejligan” (1992) där han fettade till sig med över 13 kilo för att spela bedagad baseballtränare, samt ”Cast away” (2000) där han gick ner 25 kilo för att övertyga som skeppsbruten.

Stjärnans läkare har sagt åt honom att det är viktigt att han har koll på sina kilon framöver och att det mest idealiska vore om han vägde ungefär lika mycket som han gjorde i high school.

– Då skulle jag inte ha diabetes. Jag sa till min doktor ”Jamen, då kommer jag att fortsätta ha diabetes, för det finns inte en chans att jag kan väga som jag gjorde i high school”, sa Hanks till Letterman i går.

När talkshowvärden frågade vad stjärnan vägde i high school blev svaret ”43 kilo”.

Foto: Fox

Den dåliga smaken har ett nytt namn – ”I, Frankenstein”.
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg trailern.
Victor Frankensteins skapelse ”Adam” lever 200 år efter händelserna i Mary Shelleys roman. Och han är snygg (Aaron Eckhart, med några stiliga ärr i fejset).
Passande nog har Adam superkrafter när han hamnar mitt i ett krig som utkämpas av två konkurrerande (uråldriga) klaner.

Min gissning är att det inte blir några pressvisningar av ”I, Frankenstein” när det är dags för amerikansk biopremiär.
Vem vet, vi kanske aldrig får möjligheten att se denna pärla då Lionsgate skjuter fram premiären hela tiden. Först var den tänkt att komma i februari 2013, sedan september 2013. Nu blir det januari 2014 i stället. Det tyder på att allt inte står rätt till med rullen. Januari är förstås den tiden på året då filmbolagen oftast spottar ur sig skräpfilmerna man inte kommer att se (i USA. I Sverige är början på året kvalitetsmånader).

”I, Frankenstein” är baserad på Kevin Greviouxs opublicerade serieroman. Det var han som hittade på premissen till ”Underworld” (och skrev manuset tillsammans med Len Wiseman).
Jag har alltid haft svårt för ”Underworld”-filmserien. Och min slutsats efter att ha sett den här trailern… så tror jag att många av oss kommer att ha problem med ”I, Frankenstein”.
Man kan i och för sig hoppas att detta blir så uselt att det blir skoj att se.
Vad skulle James Whale, Mary Shelley och Boris Karloff ha sagt?

Quentin Tarantino brukar oftast göra en lista över årets bästa filmer.
Konstigt nog kommer den redan i oktober.

QT:s lista ser ut så här:

1. Afternoon Delight (Jill Soloway)
2. Before Midnight (Richard Linklater)
3. Blue Jasmine (Woody Allen)
4. The Conjuring (James Wan)
5. Drinking Buddies (Joe Swanberg)
6. Frances Ha (Noah Baumbach)
7. Gravity (Alfonso Cuarón)
8. Kick-Ass 2 (Jeff Wadlow)
9. The Lone Ranger (Gore Verbinski)
10. This Is The End (Seth Rogen, Evan Goldberg)

Tarantino brukar alltid ha några udda val när han gör dessa listor. Vem hade förväntat sig att ”The lone ranger” skulle finnas med?

2012 gjorde han ingen lista (kanske för att han själv var bioaktuell med ”Django unchained”). Men så här såg den ut 2011. Det fanns några riktigt märkliga val där också.

1. Midnight in Paris
2. Rise of the planet of the apes
3. Moneyball
4. The skin I live in
5. X-Men: First Class
6. Young adult
7. Attack the block
8. Red state
9. Warrior
10. The artist/Our idiot brother
11. The three musketeers

Ja, du läste rätt. Paul W.S. Andersons ”The three musketeers”.

”Jack Ryan”, svensk biopremiär den 10 januari.

Första trailern inför ”Jack Ryan” är här, två dagar efter Tom Clancys död. Det finns en del roande detaljer att notera. Sir Kenneth Branagh är tydligen numera känd som ”the director of Thor”. Han har regisserat även den här och spelar dessutom skurk. Det kan vi ana tack vare scener med honom där han stirrar mörkt framför sig och har fått en kraftig rysk accent.

Ett bekymmer med filmen är att de ansvariga tycks ha glömt vem Jack Ryan är. I den här trailern ser han mer ut som Jason Bourne eller Ethan Hunt, mycket kapabel i actionscener. Men Ryan är en analytiker, en skrivbordsnisse. Harrison Ford var övertygande i den rollen just för att han begrep att de gånger Ryan hamnade i fara gällde det att spela honom något obekvämt och småfumligt. Chris Pine ser ut som en mördarmaskin här i stället.

Det finns anledning att oroa sig.

”Last Vegas”, svensk premiär den 29 november.

”Let’s party like it’s 1959”. Indeed. En ny trailer har kommit för den här komedin som verkligen ser ut som en ”Baksmällan” för seniorpubliken. Och med en rollista som består av Michael Douglas, Robert De Niro, Morgan Freeman och Kevin Kline känns det som att de kommer att bära det mesta, även om manuset kanske inte är på topp.

Manusförfattaren Dan Fogelman skrev ”Crazy, stupid, love”, men den här filmen, om fyra gamla polare som återförenas inför ett bröllop i Las Vegas, ser ut att vara lite lättare att förutspå handlingen i. Jag är ändå peppad – för stjärnornas skull.

Tom Clancy är död, men lever vidare på bioduken. Den 10 januari ska ”Jack Ryan” ha svensk biopremiär, en thriller regisserad av Kenneth Branagh som ska reboota filmserien med hjälp av Chris Pine som en yngre Ryan. De filmer som har gjorts av Clancys böcker har alla handlat om Ryan. En liten rangordning från bäst till sämst:

1. Jakten på Röd Oktober (1990). Clancys första Ryan-historia är också överlägset bäst, en välgjord, intelligent ubåtsthriller om en sovjetisk kapten som eventuellt vill hoppa av till väst. Stellan Skarsgård syns i en liten roll som en annan ubåtskapten. Jack Ryan har en mindre roll i filmen och spelas av Alec Baldwin.

2. Patrioter (1991). I uppföljaren till ”Jakten på Röd Oktober” byttes Baldwin ut och Harrison Ford fick spela en lite äldre Jack Ryan. Spännande, om IRA-terrorister.

3. The sum of all fears (2002). Ryan blev yngre igen på 00-talet, då i Ben Afflecks gestaltning. Han är rätt blek, men filmen i stort är inte så dum. Kärnvapenkrig hotar i storyn.

4. Påtaglig fara (1994). Den andra och sista filmen med Harrison Ford som Jack Ryan. Rätt pratig, men har en del spännande scener. Marknadsfördes på följande fåniga men minnesvärda sätt: ”Truth needs a soldier”.

Jag trodde inte att jag skulle göra min premiär på den här bloggen med ett inlägg om ”Riddick”. Men what the hell.

När jag såg Vin Diesels senaste Riddick-äventyr så reflekterade jag över Steven Spielbergs förutsedda ”implosion” av biobranschen. Eftersom biorepertoaren består av ett gäng gigantproduktioner på cirka 250 miljoner dollar. Och när de kraschar blir det extremt kännbart för bolaget (som exemplet Disneys ”The lone ranger” som inte alls var så tokig. Det var inte ”John Carter” heller. Men de kostar för mycket).

Enligt Spielberg kan man vänta sig stora förändringar. Diesel tror dock inte på denna implosion, (kan man läsa HÄR).

Diesels och David Twohys ”Riddick”, är en storslagen actionhistoria gjord för under 40 miljoner dollar. Den ger mig en en känsla av att det finns en alternativ väg att gå. De där mellanfilmerna (budgetmässigt) som saknas kan produceras åtminstone då när en viss figur har en stor fanbase likt Riddick.

Visst, man kan klaga på effekterna i filmen (och det har nästan varenda kritiker gjort). Men det är tillräckligt bra för att man ska bli övertygad av exempelvis en datoranimerad ”hund” som har en bärande roll.

Fans av serien och tv-spelen är förmodligen mer än nöjda när de ser ”Riddick”. Med den sparsamma budgeten och oberoende finansieringen har Twohy fått berätta exakt den historia man vill och kan för pengarna (dessutom fick de göra den R-rated i stället för PG-13 som ”Chronicles of Riddick, från 2004, var).

Med mindre budgetar kanske vi skulle kunna få se nutida exempel på sådana filmer som exempelvis John Carpenter gjorde på 1980-talet. Barnförbjudna, fåniga och underhållande för fler än bara 13-åringar.

För mig var ”Riddick” som en kombo av ”Conan – barbaren”, ”Attack mot polisstation 13” och ”Pitch Black”, förstås. Det finns kritiker som jämfört Riddick med författaren Robert E. Howards (”Conan”) berättelser. De är överdrivna och tar inte sig själv på för stort allvar.

Ibland kan det räcka.

Ibland händer det när man ser en film att man känner igen en gammal vän, men inte riktigt kan placera vem det är. Det hände igår på pressvisningen av indiefilmen ”Prince Avalanche”, då den här knasige gamle gubben dök upp. Jag kände igen honom med detsamma, men tänkte att det måste ha varit typ tjugo år sen jag såg honom senast. Spelade han inte nazist i någon gammal rulle?

Väl hemma började googlingen. Han heter Lance LeGault och har säkert spelat nazist någonstans. Han har nämligen en gedigen birollskarriär bakom sig i varenda tv-serie du kan tänka dig. Från ”Dallas” till ”Columbo” till ”MacGyver”. Men jag antar att jag främst känner igen honom från gamla avsnitt av ”A-team” där han spelade militärpolisen Decker som alltid var ute efter skåpbilsgänget. Han passade fint i skurkroller.

Jag fick också veta genom googlingen att LeGault dog förra året. ”Prince Avalanche” blev hans sista film. Rollen är definitivt ett värdigt slut för honom.

Filmen har svensk biopremiär den 4 oktober och jag kommer att recensera den i Nöjesbladet.