De nya bina har anlänt lyckligt, mitt under ryska schlageryran. Fina krainer, snälla och kakfasta. De var hur lugna som helst trots en bilfärd på flera mil. Förmodligen på grund av att det är så kallt – om bin kan huttra så huttrade de här.
Nu står de inbäddade i nya kupan, nymatade och förhoppningsvis redo för svinkylan som väntas i natt. En fin och pigg rödmärkt drottning blev det, förra årets alltså, och mycket yngel på gång i yngelrummet.
I morgon blir det bi-safari med grannarna.
Och full fart i blommorna på krusbärsbuskarna.

Snart är det dags för byns mest bredbenta älskare att ge sig ut på vandring.
Under några intensiva nätter tar de sig från högre mark ner mot ån, målmedvetet på jakt efter en madam Padda, som via ett rejält livtag övertalas att hänga med och titta på etsningarna i träsket.
Gallringen är hård. Och om natten är gynnsam och tidningsbudet punktligt blir det rena massakern på grusvägen, till korpens stora förtjusning.
Glöm förresten inte att rösta på de svenska klockgrodorna. Bombina bombina, utrotningshotade kväkare från Mölle by the sea. Andra tävlingen någonsin och Sverige leder just nu med över 80 procent av rösterna. Lyssna och rösta här!

En av solisterna.

Bina gillar inte läget.
Det är tolv grader ute och regnstänk i luften dag efter dag. De surar och vill inte ut och dra.
Enda trösten är att seglarna har kommit. Apus apus. Fantastisk fågel som tillbringar vintern i Afrika söder om ekvatorn. Något dussin checkar in på Hotell Tornseglare här i byn, tillbringar sommaren i Norduppland och kläcker fram nästa generation under takpannorna.
Hur de hittar tillbaka till byn år efter år kan man ju fråga sig –  min annars klart begåvade bror kör med GPS när han ska hit.
Och seglarnas hjärna är mindre än en hasselnöt.
Framåt sommaren kör hela gänget Formel 1 bland äppelträden – de störtdyker i 200 km/tim under vilda skrik.
Utan GPS och G-dräkt.
En hyvens pippi som för övrigt inte äter bin utan luftkvalster.

Det är slut med de pianospelande hönorna i Tierp.
Bodil Granberg, mest känd för Bodils Minicirkus, har hittats död på sin gård utanför Tierp i lördags.
Enligt systern Anna lämnar hon runt 150 hundar, papegojor, ankor, gäss, minigrisar, katter och påfåglar efter sig.
Det står inget om bin. Men vi kommer att sakna henne allihop.
P1 hyllar minnet här.

Biodlarna har fått nog. 
Kolleger i skogslänen oroar sig för att nallar med smak för honung nu också ska lära sina ungar göra som Nalle Puh – in med ramarna bara och sleva ut godiset.
Biodlarna förlorar nämligen rätt många tusenlappar varje gång sötsuget slår till. Plus att det är lite läskigt att springa på en björn, skyddsdräkten räcker inte långt där.
Riksförbundet vill nu ha skyddsjakt på de cirka tre procent av landets björnbestånd som specialiserat sig på honungsjakt.
Ett alternativ kunde vara att vi drar in i städerna med våra kupor.
Fyller parker, balkonger och grönområden med hundratusentals ekovänliga pollinerande flygfän. Det ryms säkert 100 kupor bara runt riksdagshuset.
Kanske kungen kan tänka sig att låta oss använda Djurgården i Stockholm också, denna underbara gröna stadslunga späckad med kändisbostäder och helgfyllerister. Här kan man knöka in tusentals kupor under ekarna. För att inte tala om Drottningholm…
Läs mer på aftonbladet.se.

Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Det är nere på sågen man får reda på väsentligheterna.
Födda, dödda, förälskade eller på väg att skiljas.
Varför lokale bitillsynsman är hopplös att få tag i kan t ex bero på att han är fena på fiol och gärna är ute och spelar. Nås bäst i svinottan, är tipset.
Alla nyheter av vikt meddelas alltså på det lokala gubbdagiset, nånstans mellan spånhögarna och hyllan med spik.
Dessutom har dom riktig Falu rödfärg. Inte budgetvarianten med snarlikt namn.
Kolla halten färgpulver, säger jag bara. Lågprisvarianten från macken borde dödskallemärkas, den flagnade som mjäll i en akut psoriasisattack.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.

Har målat kuporna vackert citrongula och lyckats kleta ner flusterskyddet i farten.
Tänkte först ta bort, men utvecklade sedan skvättet till något som garanterat kommer att sätta myror i huvudet på någon.

Den andra husguden på B i byn – inte bina utan Berglins – slog till hårt i morse, med strap-ons och allt möjligt. I god tid före högmässan alltså:

Allt det skojsiga hittas på nätet här i dagens Svenska Dagbladet.
PS Kalamataoliven finns i rutan intill. I doktorns tång, på akuten. Västeråsgurkan står på tur.
PPS Tack till anden i servern. Känn dig internationellt certifierad 🙂