Temperaturen har sjunkit ett par grader sedan måndagens knockout-notering a’ 98 Fahrenheit – vilket motsvarar 37 friska Celsius-plus.
Men i gengäld stegrar luftfuktigheten, så det känns precis likadant och dagarna förblir pretty outhärdliga
Vanliga år överlever man såna här värmeböljor genom att smita in på biografer, barer, museer och varuhus – alla institutioner perfekt tempererade med konstgjord a/c-kyla.
Men under pandemins sommar går inte det. Biograferna, museerna och varuhusen är stängda och barerna får bara servera gäster utomhus. Går man ut får man helt enkelt finna sig i att ha det som Mookie, Radio Raheem, Da Mayor och de andra i Spike Lees ”Do The Right Thing”.
Den stillastående hettan i ravinen av skrapor trycker en mot asfalten, den ångande luften är som ett blött täcke runt kroppen, det obligatoriska munskyddet klibbar runt truten…
Själv får jag en dag för mig att det måste vara lite drägligare ute på ”sjön”, så jag hoppar på East River Ferry vid 34:gatan och sitter under en knapp timme på övre däck medan vi kryssar oss söderut, mellan små terminaler i Queens och Brooklyn, för att till slut landa vid Wall Street-piren.
På det däcket hade det under normala omständigheter varit fullsmockat, för turisterna använder gärna East River-färjorna för billig, lysande sightseeing. Men – vi har ju inga turister i år. Inga från Europa, inga från Asien, inga från resten av USA, inga från någonstans. Det börjar till exempel bli väldigt länge sedan den klassiska SAS-kärran från Arlanda landade ute i Newark och skickade sin 13.00-last a’ några hundra förväntansfulla svenskar genom den på senare år allt barskare passkontrollen där ute.
Så jag kan breda ut mig nästan som jag vill. Det är bara jag, några skiftarbetare från sjukhusen på första avenyn och en liten Brooklyn-familj på väg från sommarens första Manhattan-besök som löst biljett. Så mycket svalka och fläkt vet jag inte om vi får, luften är för het, men det är ändå en behaglig liten utflykt. Precis som i bilen genom Utahs, Nevadas och Kalifornien öknar förra månaden går det ute i de ärtsoppsgröna East River-vågorna, på lite avstånd från landbacken, att lura sig själv att allt är som vanligt. Det ser ju så ut. Inget – mer än avsaknaden av uppspelta turister – skvallrar om att pandemi pågår, att livet i New York satts på undantag, att merparten av gatorna i betongdjungeln på bägge sidor om floden ligger öde. Tvärtom är allt sig likt – och kittlar lika mycket som vanligt. Den overkliga vyn över Midtowns skyline, den klassiska Pepsi-skylten i Long Island City på nära håll, de överraskande starka dyningarna från en pråm som stävar norrut i de strida strömmarna, de filmiska industri- och hamn-miljöerna längs Brooklyn-”kusten” och känslan att glida in under de tre broarna: Williamsburg Bridge, Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge.
Brooklyn Bridge är ju den stora klassikern, ett sant mästerverk till bro, men ruffigare, mer ”industriella” grannen Manhattan Bridge ligger mig nästan varmare om hjärtat. Den rymmer både tunnelbanespår och vägbanor och att befinna sig precis nedanför när The Q Train dundrar ut på rälsen, samtidigt som ett par långtradare möts i vardera körriktning, är som svepas in i en scen i en Fritz Lang-film.

Efter landstigningen vid Wall Street spricker illusionen om att allt är som vanligt dessvärre med ett deprimerande brak. Där nere, på de slingriga, smala gatorna i finanskvarteren, möter man vanligtvis ett myllrande inferno av liv. Nu – när personalen på hedgefonderna, investmentbankerna, mäklarfirmorna och advokatbyråerna i exceptionellt hög utsträckning jobbar hemifrån – är det alldeles stilla och tomt. Till och med i sandwich-butikerna, där tempot vanligtvis är så uppdrivet och hetsigt att man blir utskälld om man tar längre än en tiondels sekund på sig att besvara frågan ”what kind of mayo” när man beställer sitt pastrami-monster, råder saktmodig frid. Och utanför själva börsen, en av hela öns verkliga publikmagneter, händer inte mer än på Sveatorget i Borlänge en tisdagsförmiddag i november.

Men båtturen var verkligen fin…
• • •
Talk of the town idag:
Miracle Larry!

Han – 64-årige Larry Kelly från Upper West Side – insjuknade alltså i Covid-19 i mitten av mars och igår, 128 dagar senare, klev han ut från sjukhuset.
Frisk.
Det borde inte vara möjligt, särskilt inte som han tillbringade 51 av de 128 dagarna i respirator, men i en viss sorts new yorkers är det väldigt segt kött.
Och jag kan inte låta bli att älska det faktum att han omedelbart blir Miracle Larry med hela stan.
Så väldans New Yorkst…
• • •
I höjd med Brooklyn Bridge dyker ´själva Frihetsgudinnan upp i blickfånget också.

Ja, hon utgör alltid en mäktig syn där ute i hamnen – och jag kan aldrig se henne utan att tänka på pappa och hur han, sjöman under 50-talet, beskrev känslan av att segla in under den där facklan efter en dryg vecka på öppet hav.
Men just nu, just i detta skede i den amerikanska historien, är det samtidigt något sorgligt över tanken på vad hon representerar – eller snarare inte representerar.
Hur löd den, Lou Reeds parafras på Emma Lazarus tillhörande dikt?
”Give me your hungry, your tired, your poor – and I’ll piss on ’em”.
• • •
Innan någon hinner göra sig lustig: Nej, jag bär inte ansiktsmask på båtdäck, under bar himmel, för mitt höga nöjes skull. Det är obligatoriskt där också – man får inte åka med utan.
• • •
Hjälteglorian sitter inte längre lika bra på guvernör Cuomos välfriserade hjässa.
Alltfler tycker att han låter väl självbelåten när han skryter om hur bra New York, det vill säga han själv, lyckats hantera corona-krisen.
Det vore, lyder en vanlig åsikt, klädsamt om han förhöll sig mer ödmjuk visavi det faktum att ingen annan delstat ens kommit i närheten av lika höga dödstal – och att hans beslut att skicka covid-sjuka till äldreboenden i inledningsskedet av pandemin var en katastrof.
Nu har han, som framgår av New York Post-ettan nedan, dessutom hamnat i krig med stans drinkare.

Det är en månghövdad grupp alla politiker med självaktning försöker undvika att reta upp, men Cuomo – som sprider exekutiva orders omkring sig som blackjack-dealers i Vegas sprider spelkort över borden – jagar alla barer med blåslampa och har nu alltså beslutat att den som vill ha en drink eller en öl eller ett glas vin också måste äta (och det räcker inte med de Cuomo-chips en ironisk krögare började bjuda på förra veckan; därav parentesen i Post-rubriken…).
Denna nya regel skär sig så våldsamt mot fundamenten i den lokala dryckeskulturen att jag inte vet vad jag ska jämföra med. Det är som att stockholmare som vill cykla skulle tvingas köpa en bensindunk innan de fick ge sig ut i trafiken. Eller nåt.
Särskilt indignerad är den konservative minoritet som tycker sig se en vådlig dubbelmoral i hur förstående guvernören var när progressiva demonstranter bröt alla regler om social distansering i maj – och hur han nu hytter med näven mot barägare och deras gäster.
– Om du bara har med dig ett exemplar av Karl Marx ”Das Kapital” ska du se att du får ta dig en drink om du vill, fräser exempelvis en vän med republikanska böjelser.
Hehe, något tillspetsat – men Cuomo får passa sig så dylik indignation inte sprider sig i de egna, liberala leden.
• • •
Den gångna natten var det alltså Opening Night i baseboll-ligan – MLB – och Doctor Fauci från den federala smittskyddsmyndigheten stod för första, ceremoniella kastet när Washington Nationals tog emot New York Yankees i huvudstaden.
Någon får tipsa Tegnell om det konceptet…