– Vi borde göra som björnarna och gå i ide, säger en man utklädd till något slags kattliknande superhjälte och viftar med sina ”klor”.
Det är sista helgen innan det mest ödesmättade valet under vår livstid och i några timmar spricker det till synes eviga molntäcket upp, så vi hastar alla ut för att försöka distraheras av annat och få uppleva åtminstone lite halloween-känsla och i Washington Square Park kryllar det, trots rätt så bister höstkyla, av både unga och gamla i mer eller mindre fantasifulla maskeraddräkter.
Mannen i den futuristiska kattuniformen råkar sitta på parkbänken intill min och kommer efter en dyster ordväxling med en Trump-demonstrant, själv utklädd till cowboy, om valet och pandemin med bästa idén på hela hösten.
Jag har alltid upplevt vintern som ett straff och många gånger reflekterat över det tilltalande i hibernation. Fem månader i djup dvala – och sedan sju vitala, superproduktiva månader med klackarna i olika slags tak. Det vore ju ypperligt. Och nu känns idén som en ljuv dröm. Tänk att bara få somna ifrån det här och vakna igen i april, när ljuset återvänt och viruset förhoppningsvis brunnit ut.
Så jag gör en försiktig high-five med mannens Edward Scissorhands-besläktade tass och mumlar något om att björnar är bäst.

Fast något ide finns det ju inte krypa ner i. För någon av oss. Den som vill se våren igen, och åter leva i tider när en mikroorganism inte dikterar villkoren, måste ta sig genom det som väntar nu. Valet. Oroligheterna som lär följa oavsett utgång. Kaoset innan en vinnare kan utses. Pandemins andra-vågen-acceleration. Mer eller mindre rigorösa lockdowns. Mörkret. Kylan. Ensamheten.
Just därför är det en sådan lisa med en stunds halloween-eskapism i det för tillfället färgsprakande hjärtat av Greenwich Village strax innan kontinentalplattorna börjar röra på sig under våra fötter.






• • •
Att det ska hållas val i ett land som haft demokratiskt statsskick i snart 250 år borde inte vara det minsta dramatiskt, men så här ser det ut längs Broadway i East Village under min lilla promenad i halloween-kylan.



Samma scenerier möter överallt. Hela Manhattan håller på att spikas igen – för att innevånarna inom några dygn ska rösta om vem de vill se som president.

How did we get here, för att travestera David Byrne.
Det är lika surrealistiskt som det är skrämmande.
• • •
Hur är det nu med björnarna? De månader de inte ligger i ide – sover de ändå som vanligt om nätterna?
I så fall tycker jag upplägget känns mer tveksamt. Hela poängen skulle ju vara att komprimera all sömn till tider när det ändå inte ger något att vara vaken – och sedan maxa tillvaron när det ger desto mer.
Skulle det behövas sju-åtta timmar per dygn hos John Blund även då…nja, man vill fan inte sova bort hela livet!
• • •
Institution efter institution går under i pandemins svallvågor, ett helt universum av älskade restauranger, barer, butiker och serviceinrättningar är, eller kommer snart vara, blott minnen.
Förra helgen kom Mayday-signaler även från Strand Bookstore – den underbara, oberoende bokhandeln som varit del av New Yorks textur sedan 1927. De har för få kunder, säljer för lite och får inte ihop affären. Fortsätter det likadant måste de slå igen inom kort. Vilket vore oerhört deprimerande. Strand är ett himmelrike impregnerat i gammal trycksvärta. Bara att komma in genom dörrarna och känna doften från det de själva kallar ”18 miles of books” är en beroendeframkallande upplevelse och att berövas den skulle kännas som att förlora en kroppsdel.
Det verkar dock som att butikens fans hörsammat nödropet från ägaren Nancy Bass, för sedan hon tog till orda har över 25 000 böcker beställts på företagets hemsida – och under halloween-lördagen ringlar sig en lång kö från entrén vid flaggskeppet på Broadway, runt hörnet på tolfte gatan, nästan ända bort till fjärde avenyn.


En upplyftande syn som visar att det fortfarande finns fight i New Yorkarna – och framförallt bokmalarna. God bless them.
Däremot är det tydligen Game Over för denna evergreen.

Hos Astor Place Hairstylists har de trimmat kalufser och skägg i över 75 år – bland annat åt sådana stammisar som Andy Warhol, Robert DeNiro och borgmästare DeBlasio – men snart är sista hårstrået klippt.
– Vi har förlorat 90 procent av vår business. Det går inte längre, vi stänger lagom till Thanksgiving, säger ägaren Michael Saviello
Så ledsamt.
• • •
När mörkret fallit far jag norrut för middag med vännen Pete på Joe Allen – klassisk Theatre District-hangout längs Restaurant Row på 46:e gatan.
För att komma dit måste jag ta mig tvärs över Times Square men förväntar mig inte att det ska innebära några problem. Om någon plats på Manhattan fått symbolisera New Yorks pandemi-död är det ju ”the crossroads of the world”. Utan turister ligger det neondränkta krysset där Broadway möter sjunde avenyn öde, har vi blivit informerade om snart sagt varenda dag sedan i mars.
Men det visar sig att det är just dit stans unga festprissar navigerat för att fira halloween. Folksamlingen är nästan lika stor, och stojet lika vådligt, som en lördagkväll i den gamla världen, innan Covid, och taxin fastnar i omöjlig trafikstockning. Irriterande eftersom jag blir försenad till middagen, men lite kittlande också. Så mycket liv och rörelse har jag inte tagit del av i New York sedan krisen utbröt – och partyt äger ju dessutom rum i det overkliga, förtrollade sken alla monster-billboards skänker denna sägenomspunna Plaza.
Mindre upplyftande är vyerna när jag, efter att helt enkelt ha tvingats ge upp och hoppa ur taxin ett par kvarter från min destination, halvspringer västerut längs övergivna 45:e gatan för där ligger de igenbommade Broadway-teatrarna vägg i vägg.


De har legat i träda i åtta månader och kommer tidigast öppna i maj nästa år – men förmodligen senare.
Det är så kusligt att se dem i detta skick, som spökskepp förtöjda i Midtown-mörkret, att jag får lov att beställa en dry martini så fort jag satt mig vid ett av de få, grundligt avskilda borden hos Joe Allen. Dessbättre är den så god och effektiv, och sällskapet därtill så trevligt och maten så god, att jag snart lyckats glömma. Just så som man då och då måste göra i detta tidevarv.
• • •
Okej, nu håller vi andan ett par dygn.
Må landet, som vi känner det, finnas kvar i slutet av veckan.