Sex dygn har passerat sedan vi lämnade 2020 på historiens dynghög och New York börjar bli otåligt.
Det skulle ju bli så bra detta nya år, men ännu så länge består det bara av stadigt ökande smittspridning, regn, kyla, öde gator, förstoppning, fumlig lansering av vaccinet och hot om att en alltmer desperat och instabil president försöker iscensätta en regelrätt coup d’etat innan det obönhörligen är dags att packa väskan och lämna Vita huset.
Skandal.
Nejdå, jag skojar. Inte ens i denna notoriskt rastlösa by är vi fullt så ignoranta att vi räknade med att allt skulle vara gräddsås redan nu. Vi fattar att det dröjer innan 2021 börjar på riktigt och något som åtminstone har konturerna av normalt liv går att skönja vid horisonten.
Men det hindrar inte att det är frustrerande. Januari prövar norra halvklotets innevånare även i vanliga fall men just i New York brukar det gå att parera mörkret, kylan, vinterstormarna och känslan av att tiden stannat med socialt umgänge, konserter, restaurangbesök, hockey på Garden, heldagshäng på biografer och inte minst resor. Inget av de hjälpmedlen står dock till buds denna vinter – fatta att ingen här, i denna passionerade filmstad, varit på bio sedan i mars – så det är inte alldeles lätt att rikta mungiporna uppåt bakom munskyddet.
Vi behöver en upplyftande nyhet snart, ett genombrott av något slag, en signal om att andra slags tider väntar.
• • •
Nyåret passerade på ungefär samma sätt som julen. Mycket lite hände. Vi satt hemma, många av oss mol allena, och såg de nedtonade festligheterna på Times Square på tv. Vanliga år brukar en miljon människor samlas i de kvarteren för att se en oansenlig boll falla i en lika oansenlig ställning. Men i år vilade en ödesmättad stillhet över ”Världens vägkorsning”. Bara de stora tv-kanalernas team och särskilt inbjudna honoratiores släpptes in genom avspärrningarna. Däribland borgmästare DeBlasio. Han dansade lyckligt flinande till ”New York, New York” med hustrun i neonskenet strax efter midnatt. Det gjorde inte vi andra. Nej, det är inte bara svenska politiker som har problem med det som kallas ”optics”.
Själv gick jag på tolvslaget ut på balkongen, skålade i champagne med min hemstad och bad en tyst liten bön om att den någon gång blir sig själv igen.

• • •
Överläggningen i Washington idag, när kongressens båda kamrar samlas för att certifiera valresultatet i november, är i vanliga fall en ren formalitet. Ja, så odramatisk har den i alla fall under min livstid varit att jag aldrig ens hört talas om den tidigare.
Men Trump hoppas som den despot-wannabe han är att han med hjälp av VP Pence och allierade senatorer, bland dem Texas-extremisten Ted Cruz, ska kunna ogiltigförklara valresultatet och fortsätta regera efter 20 januari. Enig expertis försäkrar att utsikterna för att en sådan kupp ska lyckas är lika med noll, men stökigt och obehagligt kan det likafullt bli – och alldeles oavsett: Det återstår fortfarande fjorton dagar tills Biden svärs in och oron över vad den tygellöse förloraren, omgiven av zeloter med så radikala idéer att till och med Rudy Giuliani får armsvett, har för tilltag i bakfickan inför avslutningen på Pennsylvania Avenue ger hela unionen – eller i alla fall halva – anledning att hålla andan.
För att inte tala om oron över vad fanatiska supportar övertygade om att demokraterna stal valet från den avgudade ledaren kan ta sig till. Redan idag finns risk för kaos och våld i huvudstaden.
Förenta staterna har verkligen inte befunnit sig i en så här ostadig situation sedan inbördeskriget för ganska precis 160 år sedan
• • •
Under en av de dagliga eftermiddagspromenaderna i östra Midtown hör jag plötsligt toner någonstans ifrån i kvarteren norröver och söker mig nyfiket mot källan.
Det visar sig vara Saint Agnes-kyrkan på den lätt obskyra stumpen av 43:e gatan mellan tredje avenyn och Grand Central Station som låter orgelmusik strömma ut i nejden – på dundrande volym.

Det är en lätt förstummande upplevelse mitt i den torftiga vardagen.
Eftersom den enda Agnes jag känner verkligen är en ängel går jag också in i den gamla kyrkan – religiösa samfund undantas i någon mån från Cuomos restriktioner – och slår mig ner precis som en katolsk gudstjänst börjar.
15-20 personer sitter utspridda i bänkraderna och lyssnar på en predikan utförd av en saktmodig padre, sjunger en psalm, gör korstecknet och prisar Gud, Amen.

Själv är jag inte så kristlig av mig, men i detta oroliga tidevarv gör lite andlighet i alla fall ingen skada och det känns fint när jag går igen och får ett ”God be with you” med mig ut i den tidiga kvällen.
• • •
Egentligen vet Trump sedan länge att slaget är förlorat, därom vittnar inte minst det faktum att han och hustrun Melania för flera veckor sedan började leta efter en lämplig skola åt sonen Barron i Palm Beach-trakten.
Där, närmare bestämt på Mar-a-Lago, planerar de att bosätta sig efter de fyra åren i DC, för i gamla hemstaden New York är de inte välkomna längre. Jo, det finns enstaka Trump-supportrar på Manhattan och Staten Island, men en förkrossande majoritet, även i de högre sociala skikten, har vänt sig mot presidenten, med rent ursinne, och skulle aldrig drömma om att någonsin igen ha med honom att göra.
Det kan inte kännas så kul. I decennier innan den politiska karriären slet The Donald – hustlern från Queens – som ett djur för att accepteras av aristokraterna på Upper East Side. Det gick sådär – och nu är den drömmen absolut stendöd.
Samma prognos gäller barnen. De, och särskilt Ivanka och maken Jared Kushner, hörde till Manhattans unga socialite-elit innan pappa/svärfar blev politiker, men dit är alla dörrar stängda nu. Det blir inga flera glittriga galor på The Met. Så de flyttar också till Florida.
Man kan undra – var det värt det?
• • •
Läser att vaccinet rullas ut i frustrerande trögt tempo där hemma. Om det är någon tröst går det inget vidare här heller. Depåerna är fulla, men på grund av byråkratiskt krångel och tafatta beslutsfattare vaccineras så få på daglig basis att vi inte kommer nå immunitet förrän nämnde Barron Trump inlett sin politiska karriär.
Det är faktiskt obegripligt. För 73 år sedan, alltså 1947, lyckades de vaccinera 6 miljoner new yorkers (inklusive en sjuårig Anthony Fauci, tydligen!) mot smittkoppor – på en knapp månad!
Nu, när det finns helt andra logistiska och tekniska förutsättningar och köerna till permanenta och tillfälliga kliniker över hela stan borde ringla långa dygnet runt, får bara tiotusentals om dagen en spruta i armen.
Men det är klart, New York hade andra ledare än Bill DeBlasio och Andrew Cuomo på den tiden.
De två fåntrattarna skyller ifrån sig och på varann – DeBlasio kallade Cuomo ”arrogant” häromdagen och inte för att beskrivningen inte stämmer, men deras eviga käbbel är så patetiskt – och inget blir gjort.
Fiorello LaGuardia, var vänlig och återuppstå och träd i tjänst igen.
• • •
Vad som händer med penthouse-våningen i Trump Tower på femte avenyn vet jag inte, men de som bor där och i kvarteren intill är garanterat extatiska över att snart slippa avspärrningar, Secret Service-agenter och demonstranter.
En era i Midtown är, dessbättre, över.
• • •
Bloggen får väl, när den ändå redan varit så gudfruktig, önska en fin Trettondag. Den firas inte alls här och det påminner ännu en gång om det besynnerliga i att sekulära Sverige har så många kristna högtider och det gravt religiösa USA så få.
Hur kommer det sig?
• • •
När detta skrivs, strax före 01.00 amerikansk östkusttid, pågår rösträkningen i Georgia alltjämt – och det lär ta sin tid innan vi får veta om Mitch McConnell är majoritets- eller minoritetsledare i morgon. Det är målfoto i båda racen.
Bara reaktionen på ena sidan är garanterad – oaktat utgång. Om den republikanska duon vinner kommer det beskrivas som bevis för att fusk förekom i presidentvalet. Om inte har det förstås fuskats igen.
• • •
Butiksdöden på Manhattan börjar tyvärr ta sig bedövande proportioner.
Bilderna i kavalkaden nedan togs nyligen under en kort promenad genom några få kvarter på tredje avenyn, mellan 38:e och 34:e gatorna.













Klädbutiker, fik, hårsalonger, apotek…de bara försvinner.
Men så, mitt i paraden av död, bildar den här häpnadsväckande synen plötsligt dramatisk kontrast.

Välsignade vare de optimistiska!
Och så slutar vi idag. Med hopp om framtiden – trots allt.