Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.