På den fjärde dagen vaknade jag och insåg att mitt uppenbarligen fåfänga försök att vara julledig när jag är julledig inte hade lyckats särskilt väl hittills och antagligen inte skulle göra det framledes heller.
Varför?
Ja, Zlatan Ibrahimovic har ju pratat. Och han har gjort det ur hjärtat och i stora bitar synnerligen dumt.
Ni har redan följt debatten. Ni har läst ett gäng kloka inlägg från flera håll med olika perspektiv, men frågan är om inte Fotbollskanalens Olof Lundh i en kort passus, som han tack och lov också upphöjt till rubrik, kommer närmast det som spontant kliar mest med Ibrahimovics uttalanden om damfotboll, jämförelser och rättvisa.

”Deppigast är egentligen att Zlatan som så många gånger pratat om hur han med sin bakgrund behövt vara mycket bättre än andra för att bli accepterad. Hur tror han Pia Sundhage o Co har haft det på vägen? Han borde identifiera sig med dem, och inte sparka på dem.”

Det här är för mig kärnfrågan i en debatt som har cirka en miljon aspekter och som de senaste dagarna spretat åt alla håll.
Själv förbluffades journalisten (och för all del kvinnan) i mig över hur Expressen kunde låta Zlatan gå på och på utan att ifrågasätta hans utsagor vare sig under intervjuns gång, med reaktioner från övriga fotbollssverige och fotbollsförbundet eller åtminstone genom en krönika bredvid som problematiserade Zlatans resonemang (man behöver inte ta avstånd från det, men man har ett ansvar att förekomma och ge perspektiv på uttalanden från Sveriges herrlandslagskapten om att Sveriges damlandslag ”kan få en cykel med min autograf så blir det bra sen”.)
Zlatan Ibrahimovic presenterades i sammanhanget som segraren på ”Expressens prestigefulla 100-lista” (det är en julgrej, han vann för övrigt Aftonbladets Sifo-omröstning förra veckan och pratade ett par minuter med mig i mixade zonen i söndags, dessvärre innan damfotbolls-gate hade börjat) och ägnar sin segerintervju åt att fundera på om han ska behöva åka hem till Sverige och ”skämmas” när han blir jämförd med svenska damspelare, eftersom han i resten av Europa blir jämförd med Leo Messi och Cristiano Ronaldo.

Hade jag inte varit så sinnessjukt hårdhudad hade jag tagit illa vid mig av intervjun. Den handlar inte om Pia Sundhage, Lotta Schelin och Caroline Seger. Den handlar inte ens om alla tjejer som spelat fotboll när vi var yngre, eller om oss som valt det här jobbet trots att mallen är maskulin och vägen fram ibland är mycket snårigare.
Den handlar om alla de unga killar som följt min egen resa med Zlatan, som läst bloggen (när den fortfarande uppdaterades med någorlunda jämna mellanrum), och kommenterat artiklar om Barcelona och PSG, som mejlat och chattat och twittrat med mig under de senaste fem åren.
Kort sagt alla som följer Zlatan Ibrahimovic slaviskt. Som tittar när han spelar och lyssnar när han pratar.
Jag vågar inte ens tänka på vilken effekt den här typen av uttalanden från Sveriges enskilt största idrottsidol får för dem.
Jag hade förvisso också hållit juldagstidningen borta från mina fotbollsspelande döttrar (om jag hade haft några) och jag kände mig under hela juldagen ovanligt frustrerad och vresig, trots *glädjebudskapet att Jesus föddes dagen innan.
(*källa: Bibeln).

Men varför brusar vi upp då? Nedsättande kommentarer om kvinnor och fotboll från utövare (och ledare!) förekommer ju hela tiden, i alla fall i andra länder. Är det verkligen vår uppgift att vara hela världens goda samvete?
Nej, verkligen inte. Det är ofta inte ens vår debatt att ta och våra svar att utkräva.
Men Zlatan Ibrahimovic är inte bara en idol för hundratusentals barn och ungdomar, han är också lagkapten för ett svenskt landslag, en sorts ambassadör för Svenska fotbollförbundet och det kommer med vissa värdegrundskrav. Det spelar ingen roll om damlandslaget spelar in noll kronor till förbundet, alla tillhör samma fotbollsfamilj (herrarnas u17-lag som tog VM-brons tidigare i höst spelar gissningsvis in betydligt mindre pengar än senior-damerna och dem hejade Zlatan som bekant fram med buller och bång).

Jag är ganska luttrad när det kommer till fotbollsspelare (jag höll på att skriva ’män’, skjut mig) och deras inställning till damfotboll och, ja, till damer lite generellt så där. Det finns inom den internationella fotbollen alldeles för många kända fall av, i fallande skala, könsrelaterat våld, övergrepp, prostitutionsskandaler, instrumentell otrohet (a.k.a tjejer man ”ringer in” till spelarhotellet), neanderthal-attityder och bara total brist på kvinnliga influenser och förebilder i livet (there is blog about it, en bit ner i inlägget).
Och ja, Erik Hamrén kan ju för egen del bocka för minst tre av ovanstående ingredienser hos sina senaste landslagstrupper.

Nåväl. Det finns säkert en framtid om bara några dagar då vi kan gå vidare med våra liv och hoppas att alla lärt sig något av den här debatten, allra helst huvudpersonen själv.
Då hörs vi igen. På andra sidan julen och helgerna och allt det göttiga.