Italien är en svekfull partner. Så fort man vänder ryggen till brakar åskan loss (även bokstavligen, det mullrade rejält i Rom i natt).
Själv torkar jag av mig resdammet i Stockholm medan jag konstaterar att 0–3 mot Brasilien är resultatet som får Gazzetta dello sports utsände Ricardo Pratesi att lämna en av matchreferatets grundbultar och beskriva förlusten med det nydanande journalistiska greppet ’vi och dem’:
”Sedan släpper vi in ännu ett mål. På kontring. Vårt vapen. I halvtid sitter vi redan på flyget hem”.
Det är fortfarande oklart om någon i den italienska staben hade gjort sin matteläxa och räknat ut att ett mål i det läget faktiskt hade räckt för avancemang. 

Marcello Lippi kommer inte att få sparken innan han har misslyckats i en riktig turnering. Det vet hela Italien. Däremot var det många som, redan när Roberto Donadoni och fotbollsförbundet tog det ’ömsesidiga’ beslutet att ge Donadoni sparken, höjde ett varningens finger för att sätta Lippi på posten igen.
De flesta har varit där nån gång. När man fått lite distans är det lätt att glömma varför det tog slut alls, man har så många fina minnen ihop och helt plötsligt är båda två lediga samtidigt.
Det blir frestande att prova igen, och det här med att motstå frestelser är inget som italienarna praktiserar på någon högre nivå i längden (undantaget sicilianarna då, men det är verkligen inte en diskussion för detta forum).

Nu får Lippi och Gli Azzurri dras med varandra fram till efter VM nästa år. Går det åt hell där lär skilsmässan vara ett faktum. 
Framåt augusti kommer den paranta gamla damen Juventus att ringa Lippi och kanske bjuda ut honom på middag. De kommer att återuppleva gamla minnen och tåflörta lite under bordet. Sen går de hem åt var sitt håll och funderar på varför det tog slut alls.