Any given Saturday
avHata mig inte nu, men i kväll tror jag det är bättre party på stadshotellet i Skara än på Camp Nou. Och då fyllde ändå Den långe från Malmö år.
Pedro är på väg att göra resan från häftig sommarförälskelse till en given målspottare. Efter försäsongssuccén behövde han några ligamatcher för att hitta rätt, men målet i dag skojar man inte bort.
– Jag var inget bra i dag, slog bort alldeles för många passningar, sa målgöraren ödmjukt efter matchen.
Jo jo, säger jag och undrar varför Pedro Pedrito i så fall kom med matchtröjan vakuumförpackad i en plastpåse efter matchen. Skulle han ta med den hem och hänga i skamvrån?
Om jag hette Thierry Henry skulle jag inte sova min bästa nattsömn just nu.
Efter matchen var det förvånande tunnsått med mediemänniskor i mixade zonen, men de journalister som orkat sig dit hade fullt svenskt fokus.
Min nyfunne vän Juan, till exempel, vände Barçaspelarna ryggen och spanade i stället in sitt Real Zaragoza få två straffar och ändå torska mot Atlético Madrid på tv:n i pressrummet.
– Zaragoza är som en huvudvärkstablett. Alla lag som har problem möter oss och allt löser sig för dem. Annat var det på Gary Sundgrens tid, muttrade Juan.
Graham, en skallig murvel av mycket brittiskt snitt, led av svensknostalgi av liknande art.
– Minns du Jocke Björklund? Vilken spelare. Den enda svensk jag träffat som har cricket som favoritsport, skrockade Graham.
Kvällens mest ljudliga ovationer på Camp Nou kom när kvällens segrare i supercupen i basket dök upp på resultattavlan. Barcelona hade slagit Real Madrid i finalen.
Är det bara jag, eller såg Lionel Messi ut att redan förbereda sig för hur Argentina ska förlora mot Peru i VM-kvalet?