Vi har ju varit inne på det förut, att några få av Barcelonas spelare tillför det där livsnödvändiga måttet av galenskap som varje lag måste ha. I alla fall för att jag ska tycka att det är intressant.
Det är väl egentligen mest Dani Alves och Gerard Piqué, med vilka jag haft nöjet att småprata lite den senaste tiden.

Piqué fick jag även storprata med i går. 
I den ocean av diplomati och floskler som Barçaspelarna strör runt sig säger Piqué alltid sanningen. Ofta med ett leende.
När vår tid var slut tackade han så mycket för intervjun (’ingen orsak’, sa jag) och försvann iväg in i träningsanläggningens korridorer. En minut senare kom han in i rummet igen.
– Var det nåt du glömde att säga, undrade jag.
– Ja, kan vi köra tjugo minuter till, frågade Piqué och slog sig ner i soffan igen innan han utbrast:
– Haha, skojade bara, hej då, och studsade upp igen och försvann ut ur andra dörren.
Tossigt värre.

Rent spelmässigt har den 22-årige katalanen varit bäst i Barcelonas backlinje i år. Dessutom är han offensiv och har ett målsnitt som svenska landslagsanfallare skulle bli avundsjuka av. Fyra baljor på tolv landskamper är imponerande.

Jag var tvungen att plåta lite i slutet av intervjun också. Det är inte mitt favoritmoment eftersom jag alltid är rätt säker på att mina bilder ryker när tidningen ska tryckas ändå.

 Censurerad?