Ni kanske inte har tänkt så långt framåt, men det har jag. Så: Zlatans mål kan mycket väl ha varit det som avgör la liga den här säsongen.
Det här var inte årets svåraste bortamatch när spelprogrammet trycktes i somras, men med Mallorcas fantastiska hemmafacit så här sju månader senare är det snyggt att Barcelona går all in.
Även om Zlatan då ryggade lite inför uppgiften (jag har en Gbg-lobby att tillfredsställa, och så är det med det).
För mig var det den detaljen som avgjorde frågan. När Zlatan hittar på hittills nästan ogjorda assistmetoder är han i form. Och hör sen.
– Johanna, hur säger man rygg på svenska, var en fråga som mer än en kollega poppade efter match (correction: de kallar mig ’Juanita’ vilket inte har med något att göra, men nu vet ni).
Vad blir Ibras nästa framspelningsattribut? Näsan?

Men nu tappade jag tråden. Det här var Barcelonas sista riktigt knepiga uppgift innan el Clásico, medan Real Madrid i morgon möter lillasyster Atléti i årets andra derby och det är en match som man inte kan förutspå. Inte för att Real Madrids spel inte går att deciffrera just nu, utan för att Atlético aldrig befinner sig i den form man tror. De har faktiskt sällan någon form alls, så fort man börjar ana ett mönster i los Colchoneros uppförande så motbevisar de en. Kaos är granne med Kun och så (och med det menar jag faktiskt inte Maradona, som säkert är krävande nog att ha som svärfar och förbundskapten ett VM-år som detta). 
I veckan spelade Agüero sitt livs fotboll, medan Diego Forlán blev så provocerad av sina egna supportrar att han gav dem orala tips helt utan att de faktiskt hade frågat.

Och på samma tema så blev El Chupete Suazo (vi kan kalla honom Nappen) utbytt utan att ha gjort mål för Zaragoza, men det hade tre andra lagkamrater fixat när Zaragoza förnedrade tabelltrean Valencia på hemmaplan.
Jag fattar ju att det inte är kul att hamna i kölvattnet efter Barcelona och Real, men hallå, man kan väl låtsas att man bryr sig i alla fall?