Vi börjar där vi måste börja: Från början.
Dani Alves fick flytta fram positionerna och starta kriget som vi också känner som el Clásico som yttermittfältare. Jag tillhör ju den gruppen av människor som tror att det här är vad brassen dagdrömmer om, men vi tvingas ändå förenas med fakta här; han är bättre som defensivt offensivt vapen än som offensivt offensivt dito.

Lionel Messi spelar inte efter vanliga lagar. När han missar att göra något vettigt av sina bollar under en första halvtimme fungerar han inte som andra anfallare och faller in i tvivlens förrädiska mörkerrum, eller börjar tänka på att Iker Casillas nyligen mottagit priset som världens bäste målvakt.

Guti spelar inte heller efter några vedertagna logiska lagar, utan går in och gör sitt kanske bästa byte den här sidan om jul när Real Madrid visar upp sitt mest alldagliga ansikte i övrigt, och slår passningar som är så bra att hans lagkamrater fattar noll.
Det här var av allt att döma Gutis sista Clásico. Jag tror att vi kommer att hitta ett stort hålrum i båset när kossan passgångat (eller vilken gångart nötdjur nu begagnar sig av) sin väg till nån övergödd oljestinn arabisk klubb om några månader. Eller Manchester City. Eller ja, samma samma.

Jag måste, lite motvilligt, ge Xavi Hernandez rätt i sak. Att man fyller trettio behöver tydligen inte alls smitta av sig på sitt fotbollsspelande, eller så är det helt enkelt en fördel. Om Xavis löpvägar hade lämnat vita streck efter sig på Bernabéus matta i dag hade mönstret sett ut ungefär så här.
Xavi blev kallad till dopningsprov efter matchen och kastade sig snabbt i en taxi Madrid-bil för att bevisa sin oskuld en dryg halvtimme efter match. Jag undrar varför de inte skickat kontrollanterna till arenan i kväll, och gratulerar samtidigt Barcelonas nummer sex till att han så snabbt fick tag på en bulle efter match, något som vi andra kan vittna om är ett opålitligt lotteri i utanför Bernabéustadion en kväll som denna. Synd för Xavi att han missade firandet med lagkamraterna. Hoppas han hann med planet hem i alla fall.

Marca var snabba med att konstatera att kvällens match var ett fall av tians förbannelse. Det var den tionde november som Real Madrid åkte ur spanska cupen mot Alcorcón, det var den tionde mars som Lyon slog ut dem ur Champions League och den tionde april som Barcelonas nummer tio försämrade Galaxernas läge rejält i la liga.

Nu vinner Barcelona ligan, det förstår ni va, och jag tror nog att de tar hem Champions League utan att ta i så de spricker, även om jag står längst fram i ’vi vill att Inter sätter dem på rejält med prov’-kön som ringlar sig i hundratals meter längs shoppingstråket Gran Vía i centrala Madrid i natt.

Att Barças startelva fortfarande är en institution som har plats för Maxwell, Spaniens svar på Mikael Nilsson, är i mina ögon en sympatisk sak.