Det var de hårt ansatta och rejält kritiserade som gjorde jobbet i den spanska tabelltoppen i går.
Betydande delar av Camp Nou hade precis börjat vissla varje gång Zlatan Ibrahimovic fick bollen när han bröt torkan, som visserligen hållit i sig nästan en månad, men det är ju erkänt svårt att göra mål när man är skadad och inte spelar matcherna.
Jag tycker att Zlatan spottade upp sig i andra halvlek efter målet och hade Leo Messi inte stått offside när han chippade in en smarrig framspelning från Ibra hade vi nog snackat om toppduons snyggaste samarbetssekvens hittills.

Och så gjorde Yaya Touré, som placerats i Premier League av tidningarna och på bänken av Pep Guardiola stora delar av vintern, en match som borde rendera spel från start mot Inter på onsdag. Ivorianen själv verkar vara så där laddad inför det uppdraget, med tanke på att han själv sa ”på onsdag när vi möter Milan” i mixade zonen i går, innan han backade bandet och gjorde om och rätt.

Thierry Henry fick också en kompispassning av Zlatan Ibrahimovic, som inte gick att missa, och den franske VM-kvalhjälten tog tillfället i akt att förära den mixade zonen med sin närvaro efteråt.
Det var inte förrän på den fullt legitima frågan från l’Équipes utsände: ”Vad säger du som fransk lagkapten om händelserna kring Franck Ribéry?” som Titi fick nog, utbrast ”Äh, kom igen nu!” och la benen på ryggen och joggade därifrån.
Alltid nåt.

Och var det inte Raúl, som gjort marginellt fler minuter hos marängerna än Manuel Pellegrini själv i år, samt rejält kritiserade Kaká som stod för strutarna i Zaragoza?
Det vita lägret visade återigen upp en mental lagstyrka som jag inte kan låta bli att imponeras av, att jämt och ständigt spela med ett katalanskt finger på pulsen och allt som oftast bara för att avståndet uppåt inte ska växa. Det är styvt att reda ut det omgång efter omgång.