Det här amigos, det här var en fotbollsmatch – om det nu ens var en fotbollsmatch – som Camp Nous hundratusen åskådare i sina snuskigaste fantasier inte kunde tro att de skulle få uppleva.

Säg så här: det går att förnedra Real Madrid en gång på ett decennium. Två gånger på lite drygt två år ska inte vara möjligt ens om man heter FC i förnamn och Barcelona i efternamn. Framför allt inte då.

Nu ska jag andas lite, ta in vad jag just har sett och återkomma om en stund.

 

 

 

Nu så. Var var vi? Jo, ja, el Clásico. Nej, herregud. Det är ju inte det att Barcelona inte brukar kunna kliva ut i sin egen katedral och göra paella av motståndarna. Men att göra en munsbit av Motståndaren som visat upp ett stort flin under hösten och varit…ja, nästan Barcelona, med resten av världen, det fanns inte på den spanska kartan.

Okej, ett Clásico på hemmaplan är ett Clásico på hemmaplan är ett Clásico på hemmaplan. José Mourinho kommer att aga den som agas bör, Real Madrid kommer att le igen (någon gång i början av 2011) och Barcelona kommer (kanske) att tappa några poäng fram till nästa gång det smäller på Bernabéustadion i vår.
Men samtliga inblandade kommer komma dit med minnet av att Leo Messi lekte trolleritricks med Ricardo Carvalho, att Xavi Hernández lustmördade allt vitt som kom i hans närhet och att Mesut Özil eventuellt tillbringat våren hos farbror idrottspsykologen.

Gissning 1: Hårtorken som José Mourinho plockade fram i Real Madrids omklädningsrum i paus hade inte någon särskilt stark strömkälla.

Gissning 2: Cristiano Ronaldo och Víctor Valdés kommer inte att dansa tryckare på någon av Barcelonas nattklubbar i kväll.

Gissning 3: Det kommer att födas rekordmånga barn i Katalonien i slutet av augusti nästa år.