Man vet att ens tränaren inte har så stort förtroende för en när han säger ”gå och lägg er” inför en bortamatch och sedan, i lönndom, kontrollerar om man följer hans order.
Jag vet inte om det tillhör Gregorio Manzanos vardagsrutiner, men efter att han läst godnattsaga för sitt Sevilla när de gästade Barcelona i slutet av oktober kilade han ner i hotellets säkerhetsavdelning för att ta en titt på övervakningskamerorna. Och det med goda skäl.
Didier Zokora och Ndri Romaric smet nämligen ut från sina rum efter midnatt och där nånstans upphör spåren. Dagen därpå förlorade andaluserna med 0–5 på Camp Nou (det är för övrigt Barcelonas vanligaste hemmaresultat i år, sug på den) med både Zokora och Romaric på planen (nu kan ni sluta suga).

Sevillas president José María del Nido bestämde sig för att lämna silkesvantarna hemma (antagligen på hatthyllan) och de två spelarna får nu punga upp 30 000 euro i böter för äventyret.
Det är alltså ganska mycket pengar, även för en fotbollsmiljonär, och Ndri Romaric är lite förgrymmad i dag:
–  Jag lämnade bara mitt rum och gick till ett annat där jag hade lite familj. Inte en chans att det finns bilder på när jag lämnar hotellet, för jag gjorde inte det, säger han till Estadio Deportivo.

 Familjen i första rummet. Eller i andra. Foto: ED

Jag gillar det odefinierade ”lite familj”.
Sevilla, som möter Real Madrid i helgen, befinner sig i totalt fritt fall, det har ni noterat och nu har Del Nido tagit på sig lite av eländet och lovat ett åtgärdspaket under vintervilan.

Förtroendet för Gregorio Manzano tycks i alla fall intakt för tillfället och trots det kostbara hotellspionaget tycker Romaric att nuvarande míster är att föredra framför Antonio Álvarez:
– Vi har i alla fall en tränare som inte bryr sig om busvisslingar. Annars hade jag aldrig fått spela. Jag fick aldrig mer speltid för Álvarez eftersom han först sa ”Roma, upp på benen och värm upp”, men när han hörde hur folk busvisslade ändrade han sig och sa ”Roma, sätt dig på bänken igen, José Carlos, upp och värm du i stället”.

Det ska ganska mycket till innan jag slentrianlänkar till reklamfilmer för redan välgödda medieföretag i Spanien, men det finns ju så klart undantag.
Andrés Iniesta har fått en ny vän och ni vet ju att jag inte är mycket för att överdriva, men rent objektivt måste det här ändå klassas som 2010 års mest sevärda filmklipp och då pratar vi ju alla kategorier.

Jag dör lite varje gång jag ser det. You folks?

 Amigo mio!