Man får tacka för det lilla. Det lilla, som i att Athletic Bilbao kan konsten att fixa skräckfilmsspänning i Barcelona när de har vägarna förbi, men att Barça är förbannat bra på det här med lyckliga slut när det är de som skriver manus. Och det tenderar ju att vara det på Camp Nou.

Hemmalaget gick ut och spelade luffarschack med Bilbao i kväll. Ett kryss här, ett till och kanske ett tredje i rad, men när den fjärde avgörande passningen skulle slås var baskerna ofta imponerande lugna, drog ner tempot några pulsslag och såg ut som att de aldrig gör annat än att spela fotboll på Camp Nou. Jag gillar’t.

Sen är han svårstoppad när när han vaknar till liv, den här nummer tio i Barcelona, det kan man inte protestera mot.

Bilbao har mött Barcelona fyra gånger den här säsongen. På två förluster och två oavgjorda resultat har de kammat noll poäng och lika mycket cupavancemang med sig.
Sett till matchen var Barça så klart värda att vinna. Sett till den poetiska rättvisan kanske Bilbao borde ha fått någon futtig poäng med sig någon endaste gång.

Är det ändå inte något lite skönt provocerande över lag som är så nöjda med oavgjort att deras ambitioner i andra halvlek sträcker sig till att titta upp, få ordning på läget och slå en lite lagom hög tjongboll helt utan adress upp på offensiv planhalva och tänka ”äh, där uppe är det ändå inget drag i kväll”? Jag tycker det. Jag är väl lite mätt på det motsatta kanske.

Barcelona bröt en småjobbig svit i kväll och kan fortsätta att titta ner några poäng i tabellen för att hitta Real Madrid.
Jag undrar om inte José Mourinho satte gazpachon i halsen från sin utpost några gånger i kväll.