Det var inte den snyggaste, mest flärdfulla avslutningen på la liga 2010/2011 och ni såg att spelarnas segerglädje byttes ut i en djup suck av lättnad några minuter efter slutsignal.

– Det har varit en lång och kostsam resa, nu måste vi tänka på Champions League-finalen, sa kvällens målskytt Seydou Keita och där någonstans har vi kärnan till den här fantastiska säsongen av FC Barcelona, ja kärnan till FC Barcelona överhuvudtaget: Framgången har blivit så självklar att man säger ”yeah, där satt den”, bildar bonnahög i mitten, firar i några minuter och sedan blickar framåt. 
Barcelona är inte färdiga än.

Det är desto mer pådrag på gatan utanför mitt fönster just nu. Påminn mig att jag tittar två gånger efter grön gubbe innan jag springer ner på Canaletes och iakttar firandet lite senare i kväll.

Vad mer? Ja, förutom talang i överflöd har det här gänget nått en harmoni som jag inbillar mig återfinns i ganska få topplag i fotboll världen över. Efter att en lång svensk packade resväskan och lämnade Filosofen och de andra i augusti förra året har jag inte hört ett knyst om inre konflikter, dispyter med tränaren eller oenighet om spelfilosofin. Och då vet ni att jag lyssnar ganska noga på det örat. 
– Vi är kompisar som ses och spelar fotboll, som vilka som helst, förklarar Xavi Hernández den opretentiösa stämningen i världens mest extraordinära, minst extravaganta 23-mannatrupp.

Framför allt har Barcelona en míster som de går i graven för och som den katalanska klanen ser som ett mellanting av magister och mänsklig profet.

Grattis Barça och grattis alla culés där ute. Ta en drink för mig i kväll.