Om jag var av en skribent av det lite ostigare slaget skulle jag skriva: Det var fotbollen som vann på Camp Nou.
Men sånt pysslar vi inte med i kväll och dessutom har Simon Bank redan lovat mig ensamrätt på alla regnmetaforer som kommer till mig.
Och visst fanns det några gnälliga teatermoment mellan lagen även i kväll. Men att Barcelona och Real Madrid skulle kunna bjuda upp med tanke på det alldeles enorma ösregnet på Camp Nou vågade jag inte hoppas. Jag var förvånad att Camp Nou som vi känner det ens stod kvar när jag simmat den sista sträckan från ackrediteringsuthämtningen till stadion.

Pedro var inte direkt min matchvinnare inför kvällen. Den lille kanariefågeln har varit så ur form på slutet att jag inte ens hade valt honom i mitt lag på gårdsfotbollen i veckan. Han hade fått gå som ’klabbet’. Kanske inte efter dagens mål då.

Men Barcelona med tre mål upp är ingen rolig historia som motståndare på Camp Nou. Real Madrids satsning i första halvan av första hade nästan skramlat ihop till ett mål, men nära skjuter inga hål på Víctor Valdés.
Marcelo däremot gjorde det och ta mig tusan om inte matchen blev lite spännande där igen. För det kändes, faktiskt, som att Real hade en växel kvar då. De hade det, men det innehöll mest en desperat övertändning som fick Franck De Bleekere att blåsa frispark och vifta med kort.
Real hade behövt sitt bortdömda Higuaín-mål, som kommer att rullas på tv i Spanien om och om igen, plus en halvleks speltid till och hemmaplan för att lösa det här i dag.
Barcelona? De har gjort allt för att förtjäna finalplatsen. Grattis guapos.

Nästa gång jag träffar Jimmy Jump ska jag be att få kolla igenom hans telefonbok. Han måste ha ett gäng rätt mäktiga Barçakontakter där för att lyckas med sina inhopp.

Nu ska jag stänga butiken, låta min latenta feber kicka in och smälta den här fyrklövern av klassiker i några dagar. Eventuellt sova ut en aning också.
Det har varit tre helt jävla sanslösa veckor, men jag säger som Pep Guardiola: Tur att det här är över.

Vi hörs.