Säsongsstarter. Visst älskar man dem som sina närmaste släktingar? I Spanien är det lika bra att ta vara på omgång ett till typ fyra, innan tabellen tråkat till sig och blivit vad den brukar.

Alltså, FC Barcelona i går.
Barcelona i dag arbetar utifrån teorin att till och med i den rätt ojämna la liga så skördar det så kallade Fifa-viruset sina offer på hög nivå, vilket alltså innebär att man lägger skulden på de landskampsläger som i stort sett hela lagets startelva var iväg på förra veckan, medan lag som Real Sociedad får behålla sina spelare hemma.
Jag funtar på om det var den sämsta andra halvlek Barça presterat sedan jag lärde känna dem, det var i alla fall en topp-tre-insats på den skalan (eller bott-tre, om ni hellre vill). La Real, å sin sida, är ett solidariskt bygge som redan under förra årets återuppståndelse i Primeran visade att de inte tänkte ligga och skava i närheten av nedflyttningsplatserna bara för att få spänning i vardagen.

Peps pack fick dessutom Alexis Sánchez skadad och borta i två månader. Jåvigt. 
Å andra sidan, ibland riskerar det här laget att lyda under överflödets förbannelse och det Barcelona behöver nu är en auktoritär ledargestalt på planen. Jag tänker att någon borde ringa Carles Puyol och höra hur han känner inför uppgiften.

Ju fler kockar desto sämre gazpacho. Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid la nästan inget emellan, Cristiano Ronaldo gjorde en lyckad ”piscina” (spanska för ”swimmingpool” och likaledes en metafor för att dyka dramatiskt på plan) strax utanför straffområdet och Ben ze cat har återigen visat att han är Ben ze man. Mål nummer två var snyggt, framspelningen utomjordisk och ja, helt plötsligt har Real ligasegern helt i egna händer.
Vinner de bara återstående omgångar plockar de hem bucklan i maj nästa år.
Rafflande.

Atlético Madrid har fått precis den start de inte behövde på säsongen. Det normalt (åt båda håll förvisso) målglada gänget från huvudstaden har inte satt en strut sedan Falcao fick förtroendet framåt. Valencia å sin sida blir inte lätta att slå i år och Roberto Soldado är snart tillbaka och sniffar på en plats i landslaget.

Men skit i allt det där, för i kväll kommer Marcelo ”El Loco” Bielsa på besök till Cornellà och oavsett resultat kommer jag dyka ner på presskonferensen efter match och bara mysa. Bielsa ger inga individuella intervjuer, men är ändå känd för att presskonferensprata tills siste man faller, vilket innebär att hans möten med medierna ibland drar iväg uppåt en tre, fyra timmar.
Om ni inte hört något från mig i morgon bitti behöver ni med andra ord inte ringa polisen.