Det är inte bara Sverige som skakats om av Zlatan Ibrahimovics bok. I slutet av förra veckan hade jag bildligt talat hela Spanien (och dess radiostationer) i min telefonlur och då hade ändå bara de smaskigaste delarna läckt ut.
Jag konstaterar att det mesta vi antog och skrev om under Zlatans år i Barcelona stämmer bra överens med hans egen historia (minns bland annat skoterturen i Åre som klubben helt förnekade hade existerat, men som Ibra själv återger) så när som på den sista hälsningen till Pep Guardiola som vi kanske aldrig får veta vad den innehöll.

Sportsajterna svämmar just nu över av klickvänliga länkar om hetsiga biljakter, bråk med tränare och slagsmål med lagkamrater, hot mot familjen Ibrahimovic och hemmabyggda bomber. Det är, som Zlatan skulle ha uttryckt det, normalt. Men biten om hans fotbollsäventyr är inget i jämförelse med Zlatan Ibrahimovics berättelse om sin uppväxt med en drickande pappa, en drogande syster, ett ständigt tomt kylskåp och en uppfostran som byggde på fler örfilar än kramar.
Man kan tycka precis vad man vill om Ibrahimovic, jag följde honom på nära håll under hans absolut mest stingsliga period med Aftonbladet och jag har svurit över hans namn ungefär lika många gånger som jag flinat åt hans oneliners, men man får inte ett bättre läge att förstå varför Sveriges största idrottsstjärna blivit den han är. 

Om man inte bryr sig om Zlatan Ibrahimovic för den han är så kan Jag är Zlatan lika väl betraktas som ett mycket angeläget inlägg i debatten om barnfattigdom, integrationspolitik och missbrukarhem. Om ett land som redan för tjugo år sedan hade börjat kränga sig ur bilden av det trygga, rättvisa samhälle som det fortfarande utgav sig för att vara. 
Jag hoppas att det är där vi landar när de värsta fotbollsutspelen lagt sig, för jag är helt säker på att Ibrahimovic och medförfattaren David Lagercrantz är medvetna om att det här är ett tidsdokument fullt med socialpolitiskt sprängstoff. Inte för att Zlatans bakgrund är särskilt ovanlig, utan för att det är så extremt sällsynt att hans berättelse får en röst på hyllorna på Akademibokhandeln.
Zlatan har, vare sig han vill eller inte, just givit ut en parallellberättelse till Svinalängorna (även om jag misstänker att Augustprisets jury gör en något annorlunda litterär bedömning av Ibras verk) och den typen av självbiografier av idrottsmän är vi inte bortskämda med i Sverige.

Spanien så.
Det är landslagsuppehåll i en liga där Real Madrid har en trepoängsledning för första gången på rätt länge.
Barcelona har jobbiga minnen från San Mamés med sig till kvällens Copa del Rey-premiär mot grannarna i Hospitalet.
Hospi, som laget kallas i Katalonien, tar emot Barcelona med nyodlade mustascher på överläpparna, eftersom man vill uppmärksamma Mustaschkampen mot prostatacancer, som 50 män i Spanien diagnostiseras med dagligen. Och Marca är inte sena att haka på och rada upp ett bildspel över la ligas bästa mustascher genom åren.

Bonusinfo: mustasch heter ”bigote” på spanska.

 Bigotter. Foto: Marca

Om nu Barcelona hade hoppat på mustaschtåget undrar jag hur många i kvällens startelva som ens har skäggväxt. Max hälften, tänker jag.
Men i våras ställde laget trots allt upp och signerade en tröja som jag vidarebefordrade till tävlingen Kennet Cup som gav prostataforskningen bra med klirr i kassan.

Mer från Spanien? Ja, José Mourinho visar sig vara en av hundratals berömdheter som spionerats på av News of the World och Atlético Madrid har dragit till Egypten för att kolla på pyramiderna.

 Cheops, Chefren och Colchoneros.

Vi ses på andra sidan landslagsuppehållet.