Tajming är ett fundamentalt begrepp inom journalistisken.
Ibland handlar det om talang, ibland om tur, ibland om riktig jävla bonnröta.

I natt låg jag och läste Zlatan-biografi för brinnande livet till klockan halv sju på morgonen och fick mig både pungkuleattacker och skolpojkshån till livs. 
Två timmar senare vaknade jag och slogs av tanken ”är det inte i dag jag ska träffa Leo Messi?”.

Lill-Leo hade sponsorjippo med nya Adidasskorna Zero f 50 på ett hotell i Barcelona och hade inkluderat Juanita på listan över medier som var välkomna att ställa frågor i en liten gruppintervju.
Det var väl inte skorna vi pratade mest om kanske.
– Jag vet inte vad han tänker, men jag hade inget problem med Zlatan, inte de andra spelarna heller, hävdar Leo Messi, och det är väl på sätt och vis i linje med vad Ibra själv skriver, om än inte riktigt lika diplomatiskt.
Det är inte bara i relationen till Zlatan som Messi har omgivits med rykten av oenighet på slutet, kolla in tidningen i morgon, men han duckade inga frågor hur obekväma de än var.

Lionel Messi har inte världens största fotbollstrut, han har inte en promille av Cristiano Ronaldos eller, för den delen, Zlatan Ibrahimovics magnetiska utstrålning. Men likväl satt han där, världens bäste fotbollsspelare, och pratade Ibra, Pep, hattricks, Villa, Cesc, måltorka, Turkiet, Clásico och andra vardagsting som om han var lillkillen från fotbollslaget down the road.
Vilket han ju alltså är. 

Sen skulle han ta en jävla massa bilder med en ganska dålig mobilkamera innan han var nöjd och släppte i väg mig. Det måste handla om att han skulle få se lång ut på bild för första gången sedan hans brorsbarn Benjamin föddes för fem år sedan.

 Kort, kortare. Glad, trött. Yin och fucking yang.