En välförtjänt sång för Cristiano Ronaldo
avI nästan en halvlek tänkte jag ”ska bonnagänget från Levante förstöra festen igen?”. Ni minns hur det såg ut senast Sergio Ballesteros tog Cristiano Ronaldo på sängen och knep tre poäng mot ett för stunden lågpresterande Real Madrid.
Men Real Madrid våren 2012 är ett lag som inte går att stoppa, i alla fall om man inte heter Barcelona och möts i avgörande cupmöten, och Crille gör just nu hattrick på både längden, tvären och bredden.
Och det är ju inte de fula målen vi snackar om (om ni är under arton får ni blunda de första fem sekunderna).
Jag har sagt det förut, men jag kan ta det igen om ni vill: Cristiano Ronaldo betyder mer för Real Madrid än någon annan aktiv spelare i det europeiska toppskiktet just nu (och innan ni börjar vråla om RVP vill jag berätta att Arsenal har 17 poäng upp till täten i Premier League), och ändå har den lite småsnobbiga hemmapubliken bara tagit honom till sitt hjärta högst tillfälligt och alltid på villkoret att de lämnar tillbaka honom när han gör en dålig match mot Barcelona.
”Akta frisyren, Ronaldo!” och ”spring inte så mycket, du kan ju ta ut dig” var några av kommentarerna på Berra som jag intog senast jag hade vanlig läktarplats i Madrid.
Man kan väl säga att Cristiano Ronaldo kommer i en helt annan (lyx)förpackning än hans eviga rival Leo Messi och på grund av sin aningen högre svansföring och alldeles ohycklande inställning till den egna fysiken har den traditionellt maskulina och inte så lite homofoba fotbollsvärlden alltid något att ge sig på när Ronaldo går in i en formsvacka.
Hade jag varit en jungiansk psykoanalytiker hade jag prackat på er något om att Ronaldos hela persona rymmer ett helt gäng egenskaper som många av de traditionella fotbollsåskådarna gömt längst in i det omedvetnas garderob, men jag är nu inte det och det här är inget forum för psykoanalys, så vi konstaterar bara att hans uppenbarelse väcker lika delar fascination och irritation.
Vilket i sin tur ibland skymmer hans fantastiska insatser på fotbollsplanen.
I går fick han äntligen höra sitt namn sjungas på Bernabéustadion, efter att ha mat matat in 27 fucking mål på 22 matcher och inget annat än en genomklappning av gigantiska mått står längre emellan honom och den första ligatiteln i Spanien.
Och hör sen.