FC Barcelona, lagens lag, fotbollens tårtglasyr och hela Qatars älsklingar är utslagna ur Champions League.
Den här gången gick vägen inte hela biten fram till München och det kan ni säga vad ni vill om, att brända straffar och stolpskott och ett bollinnehav uppe på procentsatser värdiga valsegrar i Nordkorea borde skrapa ihop till ett avancemang, men så är inte spelets regler och så här tio minuter efter slutsignal är nästan hela Camp Nou, där 95 000 människor trängdes nyss, tom.
Kvar är en hylla av vita sjungande engelsmän som jag verkligen önskar all lycka och framgång, men hoppas slippa möta på vägen ut.

Den här matchen har jag sett en gång förut på plats. Då var det José Mourinhos Inter som var på besök i CL-semin och de spikade igen sitt eget mål på exakt samma sätt som Chelsea gjorde i dag.
Det är ju, förstås, också José Mourinho som är vinnaren i kväll. Om hans Real Madrid går till final i Champions Leauge vill säga, för då får de möta ett lag vars stomme han kan utan och innan, och med tre riktigt tunga startspelare avstängda i München om en knapp månad.

Barcelona då? Ja, de som spekulerar i att klubbens världsherravälde är över fick nytt vatten på sin kvarn i kväll. Å andra sidan vill jag hävda att det inte ska vara möjligt att hålla den nivå katalanerna gjort jämfört med övriga fotobllseuropa de senaste tre, fyra säsongerna.

Jag vet inte varför, men jag tänker lite på Cesc Fàbregas i kväll. Efter att ha tillbringat några år på språkresa i England där han aldrig fick några vidare troféer kom han till slut hem för att ändra på den saken.
Vet du vad du har Cesc? Du har taskig tajming.

Och Fernando Torres väg tillbaka till spanska landslaget blev just lite längre igen.

Över och ut och ner i mixad zon. Håll ställningarna.