Av olika skäl befinner jag mig på andra breddgrader än de spanska och för första gången på tre år får spanjackerna ro hem ligatiteln utan Juanita på plats.
Som de ska sörja det.
Needless to say är det ett vitt, stolt gäng som bryter den treåriga sviten mot Marcelo Bielsas lejon i kväll.

Längre söderut vann ihärdiga Betis det prestigefulla Sevilla-derbyt, men de får nöja sig med den uppmärksamheten på bloggen för både Barcelona och Real Madrid sprang hem den här säsongen på mycket karaktäristiska sätt.

Barcelona genom att deras lyckohäst Leo kickade in ett hattrick på Camp Nou och höll drömmen vid liv ett par timmar till. Messi har slagit rätt många rekord i år, och bor man i Spanien så är det ingen hejd på påhittigheten att skapa nya noteringar.
Det är ”flest mål av spelare under 25 i Spanien” och det är ”flest mål på nick i andra halvlek” och det är ”flest mål med fel fot på bortaplan”.
I dag krossade Ludas självaste Gerd Müllers rekord i antal mål på en säsong i en europeisk liga och det tycker jag att han ska få fira lite faktiskt.
Han fick ju det också tills nästa tronpretendent klev upp på hästen i Baskien, började med att bränna en straff, men åtta minuter senare spelade fram Mesut Özil så snyggt att jag dog lite, och i andra halvlek sy ihop gottepåsen själv.
Cristiano Ronaldo heter han, han har just vunnit sin första stora titel med Real Madrid (kungens cup får ursäkta) och har till slut klivit ut ur den långa skugga Leo Messi kastar från Katalonien. (Det där var en metafor, jag vet också att Messis skugga aldrig blir längre än 1,20 meter hur lågt solen än står).

Och vet ni – tuppfajten om skytteligan är inte över än. Min gissning är att José Mourinho ger övriga tio man ganska tydliga instruktioner i de två återstående omgångarna om att sätta Crille i farliga målpositioner och bollen på hans fötter.

Den äldre av de två portugiserna har gjort ett magnifikt jobb med Real Madrid den här säsongen. För ganska exakt ett år sedan hade han just klivit ur tre veckor lång Clásico-kvadrupel-bubbla som den klara förloraren (kungens cup får, återigen, ursäkta) och var ungefär två hårstrån ifrån att bli ihågkommen som en mycket dålig sådan.
Innan den här säsongen petade han Barcelonas blivande tränare Tito Vilanova i ögat och när det var dags för nytt Clásico på hemmaplan var Real Madrid så där uddlösa igen, som de bara blir när de ställs mot Barcelona.
Eller blev, för för två veckor sedan hade det hänt något och Real klev in på Camp Nou med den där självklara pondus laget gjort sig känt för i historien, och vann för första gången på väldigt länge en match mot Barcelona genom att vara klart bättre.

Barça lämnar sin älskade mister Pep till lite välförtjänt vila och om några år, kanske mindre, kommer den stora fotbollspubliken förhoppningsvis kunna ta till sig vad Guardiola gjort för den här sportens utveckling, utan att prata om ”självspelande pianon” och ”världens mest lättränade lag”.
Om Johan Cruijff revolutionerade fotbollen i Barça med sitt totaltänk har Pep förädlat och idiotsäkrat hans arv och det med en fotboll som de romantiskt lagda kanske bara kommer få drömma om de närmaste tjugo åren.

Själv kan jag som vanligt vid den här årstiden bara tacka alla inblandade krafter för att jag fått följa med på den spanska ligaresan under tre alldeles omtumlande år.

Det finns mer att älta om la liga 2011/2012, men just nu finns det bara en sak att säga: