Äh, nu får det räcka med tysta leken. Jag är på Korsika och det tycker jag att ni har rätt att få ta del av.

Den uppmärksamme såg att jag grävde ner mig i ett av den franskitalienska öns mest bloddrypande fotbollsöden inför PSG:s match mot Ajaccio.
När jag skulle till stadion i går ville jag ta tempen på inställningen till Alain Orsoni hos korsikanerna själva och drog i gång ett korsförhör (031 for the win) med min taxichaffis. Vi snackar den här skallige medelhavstypen som duar poliserna i varje gathörn och kör en stor svart bil som liksom inte har någon taxiskylt och än mindre en taxameter på insidan, så jag borde kanske inte ha blivit så förvånad när han sa: ”Jo, det är väl olika, mot mig har Orsoni alltid varit schyst.”
Förvissad om att jag befann mig i säkra, om än aningen mafiosa, händer gled jag in på pressavdelningen på Stade François Coty nån halvtimme före matchstart och tänkte att allt var lungan.
Det var det inte.
”Mademoiselle, ni har ingen ackreditering”, påstod Ajaccios unge pressnisse.
”Jo, det har jag, den är bekräftad och allt”, förklarade Sportbladets utsände.
”Men ni måste hämta ut den tidigare, matchen ska ju snart börja.”
”Vadå, det är ju en halvtimme kvar.”
”Tre timmar innan brukar vara lagom, nu är de slut, men jag ska se vad jag kan göra.”

Om ni är intresserade av medelhavsantropologi tycker jag att ni ska titta på den sista meningen, som förklarar ganska väl hur beslut och kommunikation funkar på den här delen av jordklotet:
1. Orimliga och påhittade tidsangivelser (mina franska kolleger hade varit där 45 minuter innan match och utan problem blivit insläppta), 2. Ologiska slutsatser (matchackrediteringar som bekräftats på förhand kan så klart aldrig ”ta slut”) och 3. En ständig flexibilitet att gå runt reglerna (eftersom de i utgångsläget ofta är a) sopiga och b) helt orimliga).

Min vän pressnissen försvann i väg lagom till att Carlo Ancelotti och Leonardo gjorde entré framför mig, hejade glatt, bytte några ord med PSG:s ägare (famously known as ”de rika araberna”) samtidigt som kvällens domartrio stretchade i gång bredvid mig. Det stod klart att jag släppts in i fransk fotbolls heliga graal, men det kändes fortfarande mycket osäkert hur jag skulle lyckas forcera mig ut från den och upp på läktaren.
Minuterna senare började PSG:s lirare glida förbi mig och ut på plan och min vän pressnissen tittade lite osäkert på mig, pekade på spelartunneln och sa: ”Varsågod”.
Och så kom det sig att jag fick göra entré precis efter de båda startelvorna på gräsmattan i samma ögonblick som laguppställningarna lästes upp på innerplan, och eskorteras ut ur spelartunneln (där det var mer trafik än jag trodde, ett helt gäng Napoleon-wannabes samt en björnliknande maskot var på väg åt andra hållet) via långsidan och upp på pressläktaren till mina franska kollegors omåttliga förtjusning och hurrarop.

 Möte i monsunen. Ajaccio, det är vi det.

Matchen då? Ingen höjdare med parisiska ögon, en fantstisk insats med korsikanska diton och som om inte två extrainsatta vätskepauser var nog med förlängning så bestämde sig arenans strömförsörjare att gå på strejk med tio minuter kvar att spela, och gav samtidigt hela Paris rubriksättare tacksamma ”nattsvart”-metaforer att jobba med till efter-match-artiklarna i dagens tidning. PSG kan verkligen inte skylla på strömavbrottet, de gick på sparlåga matchen igenom och det håller inte när hela världen förväntar sig ett franskt Harlem Globetrotters i år.

 Svartspel.

Zlatan, jag önskar verkligen att jag kunde säga ”Korsika? Äh, du missade inget” men det skulle vara lite av årets lögn. Det här var säsongens roligaste match på säsongens roligaste ö. Kom hit people, ni kommer aldrig vilja åka hem igen.
Zlatan själv lär vara lite av ett frågetecken även inför nästa ligamatch på söndag, mer om det i måndagens tidning.

Ja, och det här med bloggen då? Jo, dess upphovskvinna har tagit the pick and the pack och flyttat till den europeiska civilisationens högborg (vilket faktiskt är det tredje landet bloggen bor i, kolla bara italiensk url-adress, spansk sidvisningstitel och franskt blogghuvud) där jag ska dela vårdnaden av Zlatan och övriga fransoser med Wegerupskan.
Jag kommer att kasta ett öga på Spanien också, och förhoppningsvis kasta mig själv på flyget dit ganska ofta, men det där med dagliga bloggor, det har jag lagt bakom mig inför den här säsongen.

Då vet vi var vi har varandra.