Känner ni er lite måndagslåga? Lite deppiga över att nästa sommarsemester är nästan ett år bort? Lite trötta på allt och alla? Jag hör er. Det gör Cristiano Ronaldo också.
Gårdagens uttalande efter match och nattens uppgifter om mötet med Florentino Pérez är ju alldeles sensationellt för en spelare som ofta ryktas vara på väg bort och alltid nekat tidigare.
Hade jag varit socionom eller psykolog eller kanske hans mamma hade jag försökt förstå Reals ess och bakgrunden till hans ”nedstämdhet”. Men nu är jag kvällstidningsjournalist och mina tankar går således i något andra banor:

1. Vad var det Crille egentligen ville?
Det finns så klart olika skäl och trista omständigheter till att människor är deppiga. Fotbollsspelare också. Men det finns oftast bara en anledning till att de går ut med det i media. Att Ronaldo kallade till möte med Pérez i lördags, dagen efter att det internationella transferfönstret stängt, tyder på att det inte i första hand är en ny klubb han letar efter. Möjligen höjd lön i nästa kontraktsförhandling, men det kan man ju ta på enklare sätt internt.
Ergo: Det ligger en liten kennel begraven här. Jag fattar inte.

2. Är Cristiano Ronaldo inte älskad i Real Madrid?
Det här är en ännu lurigare fråga. Jag är lite böjd att säga nej. Inte i den utsträckning han borde med tanke på vad han gjort av den vita klubben under de senaste säsongerna. Bernabéu-publiken är bortskämda med många stora spelare genom åren, men Ronaldo är, kanske efter sin något tyngre namne och möjligen även Raúl, den störste i modern tid att beträda Berras gräsmatta och då pratar jag inte om tycke och smak och klubbikonstatus utan om kalla fakta. Hitta en mer dominant spelare hos de vita de senaste tio åren och jag bjuder er på lunch.
Ändå blev Cristiano så sent som förra säsongen utbuad och -visslad av publiken vid ett par tillfällen då han inte gjort mål efter typ 25 minuter. Jag har vid fler än ett tillfälle befunnit mig på läktaren i Chamartín när folk och fä gastat gliringar om hans frisyr, fysik och bling bling i öronen.
I laget har Ronaldo haft flera dokumenterade småbeefs, oftast med Iker Casillas, och övriga representanter för den ”spanska kärnan” hos marängerna.

 Tristiano.

Jag inbillar mig inte att Cristiano Ronaldo är världens enklaste kille att dela skåp med i omklädningsrummet. Men jag tänker att jag hade haft överseende med det om han lyfte det egna lagets prestation till sådana höjder han gör. En fotbollsklubb som inte uppskattar Cristiano Ronaldos ibland ganska bombastiska persona ska inte ha honom kvar. Och en världsspelare som känner sig ”nedstämd” i en av världens bästa klubbar ska så klart inte heller stanna.
Då är det bättre att Premier League öppnar dörrarna för den förlorade sonen igen (vadå andra lag i andra ligor? Barcelona då, eller hur tänker ni där?) och låter honom vara precis så stor som han är.

I dag ansluter världens bäste nummer sju till det portugisiska landslagets samling. På fredag möter de Luxemburg i VM-kvalet. Spanien har en del att fundera på fram tills dess. Om de förtjänar Cristiano Ronaldo till exempel.