En mycket fruktsam helg tog i går slut för PSG, utan att de själva behövde göra så mycket mer än det absolut nödvändiga.
Segern mot Reims fick inte direkt klubbens supportrar att ställa sig upp och sjunga hejaramsor, men vad vore livet utan andras olycka?
I det närsynta perspektivet är tre tappade poäng mot bottengrumliga Troyes förstås en jättemissräkning för Marseille.
I det lite mer långsiktiga perspektivet är André-Pierre Gignacs benbrott (fotbrott då, men det låter som en krimterm, gör det inte?) en smärre katastrof.
Gignac har gjort fem mål för OM i år och är den ende av anfallarna som riktigt fått målskyttet att funka, och jag vill påstå att Marseilles möjligheter att hota huvudstadslaget i år minskade med mellan 27 och 52 procent i och med Gignacs fraktur. Den snittar i alla fall nånstans där på hundradelarna.
Frågan som hänger i luften i Provence: Är det nu Joey Barton ska kliva fram?

Vad man frågar sig i Kroatien är jag osäker på, Dinamo Zagreb går som tåget i ligan och har en betryggande sjupoängsledning efter tolv omgångar i MAXtv Prva Liga. Möjligen frågar de sig ”när kommer Juanita?” och då kan jag hälsa att det gör jag redan i morgon eftermiddag, och där och då ska vi kicka i gång denna Champions League-vecka för fulla cylindrar.

Ni är några stycken som ibland hoppar på mig (och mina kolleger) när vi kritiserar Zlatan Ibrahimovic, eller – vanligare – när vi rapporterar om kritik mot honom i utländsk media, med den konstruktiva retoriken ”du är bara avundsjuk på honom”.
Jag är ju normalt sett inte det, jag tror säkert att Zlats har ett fantastiskt liv i Paris, men jag skulle inte vilja byta ut mitt eget i den franska huvudstaden (förutom möjligen när det kommer till budget i bostadsjakten) och så var det med den saken.
Men så kom den. Dagen då Zlatan Ibrahimovic nominerades till Sveriges finaste litteraturpris.