I väntan på att Den långe från Malmö ska ge presskonferens på Ciutat Esportiva i eftermiddag kan jag väl lika väl göra vad jag är här för att göra och summera fotbollshelgen som gick.

Mest glädjande för alla oss som bävar för att ligan ska bli en uppgörelse mellan de två stora elefanterna är väl att Valencia gjorde helgens kanske starkaste insats offensivt. Det var dessutom landslagets tre målskyttar från förra veckan, Silva, Villa, Mata och Villa igen, som firade fyrverkeri mot Henok Goitoms gamla klubb Valladolid. Jag får det till att den spanske kommentatorn drar ut på ’gooooool’ i nio sekunder 3.50 in i klippet. Imponerande.
Annars sköt ju Felipe Luis omgångens mest spektakulära mål för Depor, medan Kaká visade att han är Kaká oavsett vilken tröja han spelar i.

Lite i skymundan av veckans duell Ibra/Eto’o förklarar Maxwell, som ju gick samma väg som Zlatan i somras, skillnaden mellan Guardiola och Mourinho som tränare.
– Pep pratar mer och har ett mildare tonfall. Mourinho är den bäste tränaren på att kommunicera med dig utan att säga ett ord, säger brassen till Sport.
Om vi skalar bort all diplomati tror jag att han menar ungefär:
– Mourinho är en hård jävel, som bara med en blick får dig att fatta att du gjort fel.

Men vad vet jag?

Madrid i går, Barcelona i dag. Getafes arena går inte till historien som den mest bekväma, men mer än det sörjer jag i efterhand att gamle AIK-bekantingen Derek Boateng inte fick speltid. All samlad media gick därmed miste om chansen att höra honom droppa sin patenterade ’I’m very very happy’ i mixade zonen efteråt. Frasen var under ett par år Råsundas mest nyttjade replik, när Boateng Tre Poäng härjade fritt i Solna.

Det blir lätt lite chockartat när ligorna drar igång efter en mästerskapsfri sommar, inte sant?
Om ni känner er omtumlade och jetlaggade på spansk fotboll i dag så kan ni ju fråga Andres Iniesta hur helgen var för honom.
Barça-älsklingen har mer eller mindre martyrstatus efter att han offrade ett lår för Champions League-bucklan i Rom i våras, men tiden fram till gårdagens comeback har inte varit nån höjdare.
När jag skuggade laget under USA-turnén i augusti irrade Andy mest runt som Barcelonas osaliga ande och jag tror inte att jag fick ur honom mer än två ord på två veckor.
’Todo bien’ – ’allt är bra’ – har jag för mig att han undslapp sig när jag frågade om läget, vilket uppenbarligen också var en lögn (möjligen var min fråga, eh, ’todo bien?’ lite ledande, men större journalistiska haverier har begåtts).

Iniesta gillar att spela fotboll mer än allt annat – enligt obekräftade uppgifter till och med mer än att spela Playstation – och utan boll blev livet inte bara lite tråkigare. Det blev nattsvart. 
– Jag har varit väldigt nere och gått igenom mitt livs värsta sommar, sa han inför comebacken i går.

Lagom till återkomsten på de stora arenorna har Andy Alegre också släppt sin självbiografi, vars namn ger en hint om vad som är viktigt i hans liv. ’Ett år i paradiset – en dagbok från trippelåret’ finns nu i en bokaffär nära mig.

 Todo bien.

Bor ni inte i Spanien, och saknar möjlighet att skicka en bunt ovikta eurosedlar i högre valörer för att jag ska köpa boken och skicka den, så finns ju alltid Andres Iniestas blogg att tillgå.
Notera att han börjar alla inlägg med ’Hej allihopa!’ 

Det som började som lite av ett sömnpiller slutade ju i dur för Barcelona och, inte minst, Ibra. Målskytten gjorde ett besök i pressrummet efter matchen och körde sitt ödmjuka, lagmedvetna jag.
Coliseum är inte utrustad med någon mixad zon, som innebär att ett staket skiljer murlvar och lirare, så Zlatan fick kliva rakt in i massan. Tur att han är en halvmeter längre än längste spanska journalist.

Barcelona har en bit kvar till toppformen, men om det är något som utmärker stora lag är det väl just att de vinner även i ganska dåliga matcher. Att Ibra ska ha Messi vid sin sida börjar kännas väldigt självklart. 

Under Pep Guardiolas presskonferens flög dörren bakom podiet upp och där stod Barcelonas andremålvakt Pinto. Den karismatiske keepern hade tagit fel dörr på väg ut från stadion, men bjussade på ett leende och en liten vinkning innan klubbens pressfolk ängsligt drog honom därifrån.

”Sanningen är att om de placerar mig ihop med de här ENORMA spelarna måste man vara mycket klumpig för att inte göra mål”

Efter en halv evighets väntan vid mediaentrén sitter jag på Coliseum i Getafe. Det känns som en arena mer anpassad för ett mellanlag i allsvenskan än världens hetaste liga.
Tack gode gud att de här elementen finns kvar i La Liga.

Vi snackade om det i förrgår redan, att Zlatan kunde komma att kastas in i hetluften utan sina superstar buddies Messi och Henry vid sin sida.
Och mycket riktigt.
Jeffren och Pedro låter ju inte lika skräckinjagande, men glöm inte att den senaste nätat i princip varje match under sommaren.
Det här blir 3–1 till Barcelona.
Zlatan hänger en. Pedrito den andra. 

Framme i ett svettigt och livligt Madrid som förbereder sig för dubbelmöte med antagonisten i norr. Timmarna efter Getafe – Barcelona tar Espanyol emot Real Madrid minsann.

Livligt var inte direkt Barcelona i går. Hela stan var igenbommad över Kataloniens självständighetsdag och de som inte har en hacienda på landet att dra sig tillbaka i skränade politiska slagord i demonstrationståget i centrum.
Joan Laporta till exempel.
– Jag är inte här som representant för FC Barcelona, jag är här som privatperson, hälsade Laporta den katalanska pressen.
För att vara ute på privata angelägenheter höll han en ganska hög profil får man säga. Med näven i luften tog Laporta täten bakom banderollen ’Vi är en egen nation, vi vill ha vår egen stat’.

 Vi måste höja våra nävar för att höras.

Till sist passar bloggen på att gratulera Iker Casillas som i dag firar tio år sedan sin första match med Los Galacticos.
Och Iker ska ingenstans, om vi säger så. Det nykritade kontraktet med klubben sträcker sig fram till 2017. Olé.

När ni vaknar i morgon bitti sitter jag redan på ett flyg till Madrid för att se om serieledarna Getafe kan ställa till det för Barça.
Därför tar jag mitt ansvar och snackar upp matchen redan nu och vi gör det, som sig bör, genom att låta tränarna gå en match.

Getafe styrs sedan förra våren av gamle Real Madrid-mittfältaren Michel (han är egentligen döpt i nåt form av Guiness rekordbok-försök till Jose Miguel Gonzalez Martin del Campo). 
Vem som bestämmer i Barcelona har vi koll på vid det här laget, men det är inte det faktum att både Pep G och Michel är gamla lirare själva som urskiljer dem från övriga tränare i Primera Division. 
Det är att de båda är ligans, i särklass, snyggaste på sin post.
Det är Marca som gjort en undersökning online där läsarna fått utse årets Mister Liga.
Jag känner att jag gillar det här landet mer och mer.

Vem vann då? Ja, jag gissar att hans synbarhet bidrar en del, för Pep Guardiola hängde av sig övriga fältet omedelbart och tog hem en jordskredsseger med 38 procent av rösterna, med the man currently known as Michel som god tvåa med 22 procent.

Nu hoppas jag att Sportbladets webbgäng är piggt nog att plocka upp den här tråden och starta en omröstning med svenska villkor.
Vem min röst skulle gå till känns överflödigt att berätta.

       There can be only one.

Zlatan är tillbaka i Barcelona och språkade glatt med sina lagkamrater på träningen i går. Ibra pratar fortfarande italienska med gänget, men slänger tydligen in allt fler spanska ord. 

Man kan tycka att en flytt från Italien till Spanien borde vara peanuts rent kulturlogistiskt (heja nysvenskan). Det är nära, språken är lika, klimatet är detsamma och Medelhavet är alltid Medelhavet.
Men.
Zlatan har lämnat Milano, den italienska narcissismens Mecka, där framgång demonstreras i bilar och bling bling, för Barcelona, vars hela centrum andas självständighetskrav, falafel och kids som röker hasch i batikmönstrade second hand-kläder.
Två städer kan knappast bli mer olika, och att Zlatan formats efter fem år i norra Italien är ju inga konstigheter. Men det är heller inget som lokal media låter gå förbi obemärkt och den katalanska humorshowen Crackovia, där Z får en helt egen figur under hösten, kan inte låta blir att skämta lite med svenskens italienska arv.

 
”Zlatan gick för att göra en ny tatuering – men somnade”.

I Italien tillhörde väl Zlatan mellanskiktet i tatueringsrejset. Materazzi har fler, Totti också. Men i Barcelona är svensken helt plötsligt mest gaddad av alla. 

Det blir ett fotbolls-VM med spansk inblandning och efter att historiens alla hjärnspöken är utrensade är det väl ingen vild gissning att La Roja kommer vara en av förhandsfavoriterna i Sydafrika.
Mitt fotbollstänk är formaterat efter att ha bevakat italiensk fotboll i ett år. Jag måste erkänna att blicken har svårt att hänga med när Spanien sätter fart.

8–0 på två matcher är svårt att snacka bort.

Svårt att snacka har också de spanska tv-kommentatorerna emellanåt (gör ni mig en tjänst och glömmer den övergången nu). I alla fall när de ska uttala något så udda som ett katalanskt namn. Barcelonas spelare utgör ju bara knappt hälften av den rödgula startelvan, så jag antar att man får ha lite överseende. 
’Xavi’ blir ’Savi’ och målskytten ’Cesc’ blir ’Sex’ (även om min stolsgranne lutade åt att det senare var en freudiansk felsägning).

Själv fick jag leta efter en bar som visade matchen i säkert en halvtimme i hemkvarteret Barri Gotico. Landslagsfotboll känns bara marginellt större än lacross och undervattenpolo i Katalonien.

Vi har en VM-kvalorgie att vänta i kväll. Vi har också ett gäng Barça boys som ligger lite skrynkligt till i kvalet.
För att höja stämningen i den franska landslagstruppen gick Titi Henry till frontalangrepp mot tränaren Domenech efter den bleka insatsen mot Rumänien senast, bara för att dementera uppgifterna dagen därpå.

Lionel Messi i sin tur var så nere efter förlusten mot Brasilien att han inte andats ett ord till media efteråt. I natt måste världens nu bäste forward och tidernas bäste dito ruska liv i Argentina och plocka tre poäng mot Paraguay.
Diego Armando Maradona har onekligen satt en del personlig prestige på spel. Jag bävar inför vad en missad VM-plats skulle få för följder för hans personliga hälsa.

Messi själv har i veckan tvingats komma ut som en högst medelmåttig elev. Det är O’Globo som besökt hans gamla skola Las Heras de Rosario och luskat fram hans betyg från mellanstadiet. Leo skänker ganska mycket pengar till skolan och man kan ju tycka att de därför skulle ha anständigheten att mörka, men offentlighetsprincipen verkar fungera bra i Argentina (eller så har sydamerikansk media en tung budget för mutor, vad vet jag).

Att Messi är en artist är känt, men att han hade näst bäst betyg i bild och musik är lite intressant. Vad han var bäst i? Gissa två gånger.
Just det; gympa.
Matte, teknik och samhällskunskap är dock inga ämnen den argentinske världsstjärnan kommer att söka jobb inom när han lämnar fotbollen om man ska tolka omdömena.

Messi fick knappt godkänt i ovanstående, men hade en beprövad strategi för att klara sig; han var bästa kompis med klassens ljus. Cintia Arellano (längst ner på listan) och Leo var oskiljaktiga som små.
Vad Arellano ägnar sig åt i dag har bloggen ännu inte fått klarhet i. 

De som säger att fotboll är logiskt kan ju glida in på Fifas hemsida och få sina vanföreställningar botade. Ett axplock av dagens statistikstudier:
* Sverige ligger på 41:a plats på världsrankningen tätt följt av, sitter ni ner, Honduras, medan Australien tronar på en imponerande 14:e plats i sammanhanget.
* Spanien är, trots sju vinster på lika många matcher, inte klara för VM i Sydafrika. 

Det sista förstår inte Fernando Torres heller som satte ner foten på en presskonferens i dag.
– Det känns helt orimligt, det borde vara klart, säger Liverpool-esset.

Nu kan saken vara biff redan på onsdag om Spanien slår Estland (jag vet inte varifrån jag får det, men jag har en känsla av att de klarar det) samtidigt som grupptvåan Bosnien-Herzegovina inte vinner över Turkiet.
Och ni som såg matchen mot Belgien (var den inte en skön come down efter att Zlatan haft mage att dra ut på spänningen så länge?) vet ungefär vilken typ av Spanien vi har att göra med under lekledare Vincente Del Bosque.
Snabbt, snyggt och sanslöst effektivt.

Den totala antitesen till Argentina med andra ord.
I katalansk press var uppsnacket till de sydamerikanska giganternas möte i lördags betydligt hetare. Det var ju goda vännerna Lionel Messi och Dani Alves som skulle ut i ringen.
När Maradonas mannar lämnat skamvrån efter förnedringen satt inhemsk press och funderade på vems huvud som skulle rulla.
För inte kunde man väl kritisera Gud själv reinkarnerad i den argentinske förbundskaptenens ben (och hand)? Nej, inte en chans.
Den biten fick helt enkelt de brasilianska lustigkurrarna ta tag i.
Det är fortfarande oklart om bilden nedan strider mot Fifa-regler och vad den gör mot de diplomatiska kontakterna mellan Brasilien och Argentina på sikt.
I’m just the messenger.

 Får man lov?