Antonio Cassano, 27, har ju haft dokumenterat bra flyt med det motsatta könet. Men sedan ett tag är han stadgad med Carolina Marcialis, en 19-årig vattenpolospelare som tagit honom med storm.
– Jag var så rädd att Sampdoria skulle tvinga mig tillbaka till Real Madrid och bort från min kärlek, har Cassano berättat.

I dag visar Gazzettan bilder på Fantantonio med en gigantisk diamantring på fingret, som Carolina köpt till honom. Den är alltså så stor att till och med italienska tidningar tycker att det är värt att uppmärksammas. Då är ändå italienska män betydligt mer bekväma med bling bling än svenskar. 

 The lord of the ring. Foto: Gazzetta dello sport

Nu har ju Inter snart pengar att gå bärsärk på marknaden och det sägs till och med att Mou coachade laget illa med flit mot Chelsea häromnatten i USA, för att meddela Massimo Moratti att han vill ha förstärkning. Men gör inte de blåsvarta en offensiv så tror jag att Sampdoria får behålla sin bad boy även nästa säsong.

Vi krämar väl ur det sista ur Ibreto’o-trasan då.
Rubriken ovan är hämtad från Gazzettan i dag när historien (ännu en gång) är millimetrar från att gå i lås. Vid sidan finns en kommentar från kolumnisten Nicola Cecere som menar att Inter vinner ännu mer på övergången. 
Jag kan bara hålla med. Får man behålla Maicon till nästa säsong är det här laget lika starkt som förra säsongens. Då finns också 500 sköna nya miljoner att shoppa för.

Förutom de obscena summorna pengar som cirkulerar i dagarna gillar jag den här bytestanken. Det känns som långsiktigt hållbarhetstänk i finanskrisens kölvatten. Very 2009 indeed.

När jag jobbade på Aftonbladets gratistidning Punkt SE för ett par år sedan skrev jag en artikel om hur Stockholms damallsvenska klubbar bytte spelare lite hursomhelst med varandra. Otänkbart i herrallsvenskan så klart.
Artikeln fick den smått geniala rubriken ”Ska vi, ska vi byta tjejer med varandra?”. Hasse Alfredsson-flörten uppskattades dessvärre inte alls från högre ort.

Tur (eller är det?) för Zlatans klädsponsor att han kommer till en klubb där de redan står för matchtröjorna. Mindre tur att nästa jättereklamfilm med svensken redan är inspelad – i Intertröjan.
Den 11 juli, mindre än en vecka innan Barcelona-bomben slog ner, sprang Ibra på en gräsplan mot målet i strilande regn, fintade en försvarare och satte kulan i måååål. 
Tröjsponsorn har redan bestämt sig för att göra om filmen så fort Zlatan landar i Spanien. 

Hörde just den här från en kollega i Rom:
Ibra kan inte skriva på sitt kontrakt i dag, han för ont i handen.

Nej, men nu orkar vi inte mer turer i Ibreto’o-såpan, säger ni.
Nej, inte jag heller.
Men i går kväll, när Inter-intelligentian påstod att förhandlingarna var över för dagen, diskuterade jag saken med min vän och kollega Tanentsapf (a.k.a. Saft, a.k.a. Punkt SE-polacken för er som läser Robert Lauls blogg) och kastade ut frågan:
– Vad fan händer om någon av dem bryter benet nu?

Nu har Zlatan, kanske, brutit ett ben – i handen förvisso. Det lär ju inte sätta stopp för kontrakt med Barcelona, som Ibra enligt spanska uppgifter dessutom har skrivit på, men ändå. 
Finns det telepatisk voodoo? Någon i läsekretsen som kan reda ut begreppen? 

Och i ett lite större perspektiv: Behövde de inblandade verkligen mer drama?

Att sitta på Sportbladets webbredaktion och följa förhandlingarna mellan Inters transfergiganter Gabriele Oriali och Blogocalcio-vännen Marco Branca och Sammy Eto’os agent är inte helt olikt känslan av att vänta på en graviditet som gått över tiden. Inbillar jag mig alltså.
Jag kan bara glädjas åt att Zlatan Ibrahimovic redan satt två barn till världen och rimligtvis vet hur man fördriver tiden bäst.
Än så länge tycks Inters värkar inte ha nått den kritiska tidsintervallen. 

Under tiden roar jag mig med att spekulera i vad Kameruns kanon inte fått in i kontraktet.
Egen ingång på San Siro? Välsingat vigvatten från påven? Eller kanske en båtplats vid Comosjön?

Marco Branca är uppskattningsvis en av Italiens mest eftersökta män i dag. Han är Inters tekniske direktör och Massimo Morattis högra hand (för att inte säga båda händer) i klubbens kontraktsförhandlingar. Ändå svarade Branca på tredje signalen när jag ringde honom i förmiddags för att kolla läget med Ibra-Eto’o-affären. 
Smukt, tycker jag.

Mötet med Samuel Eto’o och hans agent har förhalats till i morgon eftersom Cameroon Airlines inte verkar ha intensifierat flygschemat trots att Sammy har bråttom till Italien.

– Jag hoppas och tror att affären blir av. Det är mitt intryck, sa Branca, innan han, tillgängligheten till trots, la på luren utan att ha utbytt de vanliga artighetsfraserna.

Så, vad får vi då in till Serie A i utbyte mot världens störste Zlatan?
Well, att Eto’o är mer värd än den paketlösning ”släpp en – få två plus pengarna” han förväntas göra del av råder det väl ingen tvekan om. Vi pratar om en spansk skytteligasegrare och mannen som avgjorde Champions League-finalen i Rom.
Försvagas då Inters offensiv av bytet? Det är inte jag så säker på. Zlatan har visserligen burit Inter på sina axlar den senaste säsongen, men kameruniern vet hur man avgör de stora matcherna.
Lär sig bara Inters mittfältare att Sammy vill ha bollen mitt framför fötterna var som helst i straffområdet så kan allt hända.
Javier Zanetti verkar vara av samma åsikt. 

Jag är ingen sucker för fotbollsbiljardärer som trixar med trasan framför kameran. Men det här kan jag kolla på om och om igen.
Inte för att Cristiano Ronaldo äger, det har han ju okej betalt för, men vad cashar kameramannen som tjänar som uppvärmare i sammanhanget?

Det är något som inte stämmer med Ibra till Barca-affären. Jag har funderat hela dan, utan att kunna sätta fingret på det. Och plötsligt går det upp för mig.

Det är fredag den 17:e.
Det är Italiens otursdatum numero uno. Italien är vidskeplighetens centrum numero uno.
Det är en dag då man tittar två gånger extra när man korsar en gata i Rom och helst låter bilen stå kvar i garaget.
– I Neapel går de ju inte ens utanför dörren i dag, sa en italiensk vän som jag pratade med nyss.
Det är inte en dag då man ror i hamn en affär i miljardklassen i Italien.

Massimo Moratti måste ha gått upp i morse, tittat ut över ägorna och tänkt ’livet är inte tillräckligt intressant, vad kan jag hitta på i dag för att få lite spänning?”.
Som att det inte är olyckligt nog att förlora Zlatan så där.

Ja hörrni. Det är väl dags då att svälja förtreten och önska Zlatan lycka till i Spanien. Jag har aldrig varit med om att två klubbpresidenter gått ut och sagt ’saken är biff, nu är det upp till spelarna’ om inte spelarna i fråga gett sitt godkännande.
Sämre mat och lägre lön tycks ha vägts upp av större chans på CL-bucklan för Zlatan. Fair enough.

Nu får Serie A se sanningen i vitögad. Avklätt, snopet och lite blåst på konfekten. Nu gäller det att famla efter fotfästet, att hålla ihop och hoppa upp på tåget igen.

Jag är med. Är ni?

Jag börjar tänka att det var ganska klokt av Olof Mellberg att lämna Juventus. Om vi inte redan anade att det skulle bli tufft att peta Fabio Cannavaro är det nog dags att inse faktum. Cannavaro ska lansera en animerad film för barn i Neapel-regionen – tillsammans med vännen och tränaren Ciro Ferrara.
”Den fantastiska staden” handlar om att det går att växa upp och bli något även om man kommer från fattiga Kampanien, titta bara på Cannavaro och Ferrara, så länge man studerar, tränar och anstränger sig. Eller som fab Fabio själv säger:
– Neapel är inte bara camorra.

Behjärtansvärt, helt klart, men det lär nog krävas mer än en missad brytning och ett självmål innan Ciro Ferrara bänkar sin bäste vän.

 Brothers in arms. Foto: La Presse

Från en svensk som flytt Juve till en annan. Jag pratade med Albin Ekdal i går om läget i nya Siena. Albin lät nöjd med livet i den lite mindre klubben, och verkar oförskämt välintegrerad i Italien. Med ett, för svenskar, välbekant undantag:
– Jag har svårt för italiensk frukost. Man går till en bar och ta en kopp kaffe och en croissant eller en kaka. Jag måste äta mer än så.

Alla exilsvenskar jag träffat på i Italien kämpar med denna (o)vana. Själv har jag kapitulerat och fallit till föga, men jag blir ändå lite förvånad att välväxta, kolhydratstinna elitfotbollsspelare inte äter mer än så innan träning.
– Max en formfranska, förklarade Albin.

Håll utkik för längre intervju i Sportbladets ligabilaga som kommer lagom till de stora ligorna frustar i gång i Europa. Har också träffat Henok Goitom som just hittat ny klubb i Spanien, men som ju lirade under Luciano Spalletti i Udinese för några år sedan.

Albin och Henok – två youngsters från Stockholm med ungefär så olika bakgrund man kan tänka sig.