Svenska anfallsstjärnorna tar över fransk fotboll

av Johanna Frändén

Kosovare Asllani var så given i Pia Sundhages första trupp att hon bara lite lamt försökte hemlighålla sin plats i truppen i går när vi pratades vid efter PSG:s 6–0-kross av bottengänget ArrasStade Charléty i södra Paris.
Juanita:
– När åker du hem i nästa vecka?
Kosse:
– Eh, truppen kommer ut först i morgon.
Juanita:
– Truppen kommer ut i morgon ja…
Kosse:
– Samlingen är på fredag.

Såg man Asllanis prestation med tre mål i går kan man undra hur hon inte varit bofast i Sveriges a-landslag sedan debuten som 17-åring, men en jobbig skada och en tuff konkurrenssituation gjorde att hon missade VM-äventyret i Tyskland förra sommaren och inte hade någon bergsäker startplats hos Thomas Dennerby på slutet heller.

I Paris har Kosse väckt en hel del intresse redan. Alla tidningar, tv- och radiostationer som aspirerar på att täcka PSG har intervjuat Asllani, eller lagkamrater till Asllani om Asllani, eller – i vissa fall – mig om Asllani.

Det är synd att säga att det var fullsatt på Stade Charléty i det strilande regnet i går, parispubliken är inte direkt svältfödd på alternativa söndagsaktiviteter, men PSG:s damer är också bara i början av något stort. I somras snodde man costaricanska stjärnan Shirley Cruz från Lyon, kryddade med amerikanska jättelöftet Lindsey Horan (som kanske ska passa sig för spel i damallsvenskan) och de två tyska defensiva hjärnorna Annike Krahn och Linda Bresonik. Och sen kom Kosse.
I år kommer PSG få svårt att hota Lyon, men de kommer precis som Lyon, och som PSG:s herrlag för övrigt, av allt att döma att ha en svensk striker i strålkastarljuset.

I går stod vi ett gäng journalister och väntade på att PSG-tjejerna skulle komma ut i mixade zonen. Klubben skickade ut lagkaptenen Sabrina Delannoy och tränaren Farid Benstiti, men Kosovare Asllani dröjde.
Och dröjde.
– Det är normalt, hon är ju den nya stjärnan, konstaterade en kollega på Le Parisien.

Det enda som möjligen inte håller internationell nivå kring PSG:s damlag är väl informationen för utländska medier.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Google translate galore.

Ett sundshetstecken från Zlatan

av Johanna Frändén

– Nej, jag vill Milan väl. Milan är ett lag som jag trivdes i, jag kände mig hemma och…en av de klubbarna jag skulle kunna tänka mig gå tillbaka till, om jag får välja i dag, liksom att välja att gå tillbaka till en av de klubbarna jag spelat i. Oftast går du inte tillbaka där du har varit, men Milan kan jag tänka mig för det är en bra klubb, en fantastisk klubb och att det går mindre bra…det är klart det…det är inte att det svider i mig, men man vill att det ska gå bra för dem. Jag vill att de ska vinna, jag vill att de ska lyckas i och med jag vill dem väl. Och plus att jag känner dem…eller jag känner allihopa, förutom de nya som har kommit, och jag vill att de ska lyckas åsså så… Aaa, det är bara att hoppas det blir bättre och det går bättre. Men om de behöver hjälp så kan de, ja, så finns jag.

Det är (ordagrant) Zlatan Ibrahimovics sista ord på gårdagens presskonferens och inget som direkt skapade några särskilda rubriker i svensk media. Men så gick några timmar och reaktionerna började trilla in.

Från italienska kolleger: ”Vad menar Ibra? Låter han glad när han säger det? Kan det vara svensk ironi som vi inte förstår?”
Från franska: ”Det är bisarrt! Okej att han var missnöjd efter matchen i Marseille, men vadå ’finns här för Milan’?!”

Jag säger så här: Zlatan kom med en liten kärleksförklaring till sin före detta klubb, där han av allt att döma trivdes fint. Jag gissar att han dessutom vill vara tydlig med att han inte svek dem, utan att det var han som blev bortvald den här gången, men att han lagt det bakom sig och kan tänka sig en återförening med klubben i framtiden.

Men att han skulle vara på väg tillbaka till Milan?
Jag ställer motfrågan: Hur skulle det gå till?

Vi är i början av oktober, PSG går bra i ligan och helt okej i Champions League och Zlatan Ibrahimovic har själv upprepat på slutet att han tycker att PSG är ett starkare lag är Milan.
Däremot är Ibrahimovics smekmånad med Frankrike av allt att döma över. Han ägnar gärna ett par månader som ny i sina klubbar åt att tala om hur bra han trivs, hur väl han blivit mottagen och hur mycket han tror på klubbens satsning.
Men när resultaten uteblir (mot Porto och Marseille) visar Zlatan alltid vad han i första hand är; en spelare som vill vinna titlar och som inte bryr sig så mycket om i fall han gör det med café au lait eller caffè latte till frukostfrallan.

Efter matchen mot OM hade svensken ett mindre psykbryt på Javier Pastore och möjligen ett mot Carlo Ancelotti också, beroende på i vilken grad man ska tro de franska tidningarnas olika versioner, och ni vet ju hur lätt det är att bli lite nostalgisk när det börjar knaka i fogarna.
– Det låter som att han pratar om en före detta flickvän, tyckte en (vad trodde ni) italiensk kollega i går.
Jag tycker att det är ett sundhetstecken.

Jag har mycket svårt att tro att det betyder att Zlatan Ibrahimovic är på väg tillbaka till ett Milan som just sålde honom för att de inte hade råd med honom. Och skulle det av oklar anledning vara Zlatans (och agenten Raiolas, som ihärdigt nekade till alla spekulationer i går) agenda så skulle han knappast börja prata om det nio månader innan nästa sommartransferfönster öppnar. Äh.

Att Ibrahimovic däremot kan tänka sig att om några år pensionera sig i Milan är väl inte omöjligt (även om jag tror mer på en pengastinn arabisk liga) och någonting ska han ju göra och någonstans ska han ju bo efter spelarkarriären, och Milano är den stad där han tillbringat mest tid efter Malmö. Inga konstigheter.

Själv har jag lyssnat igenom presskonferensklippet någonstans mellan 15 och 25 gånger och slås mest av två saker:
* Varför är Zlatan så defensiv? Är inte livet rätt gött ändå just nu på det hela?
* Varför frågar ingen journalist vad de här 95 procenten lögner som Zlatan menar att media sprider om honom handlar om?

Jag undrar ärligt. Jag vet att det emellanåt slipper igenom osanningar om alla stora stjärnor i media, av den anledningen att uppgifter tröskas flera varv internationellt från ursprungliga källor som det är omöjligt att kolla upp plus en total omöjlighet att kontrollera uppgifterna mot Zlatan Ibrahimovic själv eftersom personalen i hotellreceptionen aldrig släpper igenom mina samtal till hans svit.

Fyramånaderskontroll på Camp Nou

av Johanna Frändén

Det har gått fyra månader och två dagar sedan jag lämnade Barcelona och det har hänt en del saker av varierande betydelse sedan dess.
I fallande skala: Jag har börjat blogga mycket mindre, Gerard Piqué har gjort Shakira på tjocken och Katalonien håller på att bryta sig ut ur Spanien.

Jag har haft privilegiet att se så många Clásicon på plats under de senaste åren att jag helt ärligt inte vet hur många det är, men tio kan mycket väl vara i underkant. Ändå är det här, trots att åtta poäng skiljer Spaniens stormakter åt, på många sätt det mest spännande.
Det har förstås inte undgått er att katalanerna gick man ur huse på sin nationaldag den elfte september (som sammanfaller med Eric Abidals födelsedag samt årsdagen för statskuppen i Chile samt nåt mer som jag inte kommer på på rak arm).
Folk här är trötta på att agera Andalusiens kriskassa och den här gången är tonläget uppskruvat rejält. Morgondagens match kommer att bli en lång orgie i självständighetsramsor och i Real Madrid håller man för fullt på att lägga upp en plan för hur Florentino Pérez ska agera om huvudstadslaget blir måltavla för katalanernas politiska agenda. Om de vill spara lite tid kan de ju skippa ’om’ i planerna. Det kommer att bli hett på Camp Nou i morgon.

Just i detta nu springer Barças lirare runt trettio meter härifrån Camp Nous pressrum och slipar på de sista detaljerna inför morgondagens match. Frågan är om Gerard Piqué (som blev skadad i samband med att hans bebislycka presenterandes, möjligen i ett anfall av fantomsmärtor i sympati med Shakira, fint hursom) kan spela i morgon, han tränar åtminstone ihop med övriga as we speak.

José Mourinho å sin sida laddar med sitt lag i den spanska huvudstaden så länge som möjligt.
– Vi har inget behov av att åka till Barcelona dagen före match, både jag och spelarna föredrar att resa på matchdagen, förklarar Mourinho som dessutom menar att den kackiga säsongsstarten berodde på lagets lite haltande attityd, ett problem man kommit till rätta med:
– Jag har fullt förtroende för mina spelare, de har bytt inställning och är mycket mer koncentrerade nu, säger Mou the man, som idag också fick (den inför el Clásico obligatoriska) frågan om Barcelona inte fått lite väl mycket domarfördelar i år.
– Det har pågått saker här sen början på säsongen, men ingen i klubben har sagt något om det och jag tänker inte bli den som gör det, säger Mourinho och blir samtidigt den som pratar om eventuella domarfördelar för Barcelona, vilket rimligtvis också var hans plan.

 

 

 

 

 

 

 

Alldeles närsomhelst ska jag få en första titt på Tito Vilanova från nära håll.
Det har gått ett tag sedan hans första möte med Mourinho och vad som efter förlusten i supercupen mot Real Madrid såg ut att bli ett slitigt liv i skuggan av Pep Guardiolas ande håller nu på att bli en alldeles enastående förstasäsong som tränare i Barça. Vinner hemmalaget morgondagens match blir han klubbens förste tränare att bärga sju raka segrar i ligainledningen någonsin.

Vad mer? Ja, det är ju inte bara Piquira som ska yngla av sig. Leo Messi är också på gång och går allt vägen kommer lill-Ludas att se världens ljus om tre veckor ungefär. Därutöver har både David Villa, Pedro Rodríguez och Víctor Valdés rullat runt i sänghalmen lagom för att få kids i samma kull.
(Om jag om tjugo år sitter här och intervjuar deras avkommor efter a-lagsdebuten kan ni väl påminna mig om att det är dags att klippa sig och skaffa ett annat jobb)

Och så slutligen: Ja, jag har varit värdelös på att hålla liv i den här kompisen, jag vet, jag ska bli en bättre bloggare hur snart som helst. Tack för tålamodet.

PSG:s minste mest hyllad efter match

av Johanna Frändén

Paris Saint Germain har landat i vardagen – och det på båda fötterna – efter landslagsuppehållet. Zlatan får fina vitsord för sin insats och påpekade själv efter matchen det svåra i att gå ut och vinna när halva laget spelat landskamp två dygn tidigare mot en motståndare som i princip kunnat träna ostört.

Mest praise i Frankrike i dag får ändå lille store Marco Verratti, som visar en förbluffande mognad med tanke på att han 1) är bara barnet och 2) faktiskt inte spelat i någon förstadivision tidigare. Verratti är 3,5 centimeter längre än undertecknad, och hade han inte varit en centimeter längre än Juventus Sebastian Giovinco hade jag aldrig lyckats skilja de två italienarna åt på håll.

Trettio centimeter längre ungefär är Zlatan Ibrahimovic vilket gör mötena med honom i mixade zonen efter match lite krångliga, eftersom man både måste trängas med arton franska murvlar och dessutom hålla upp sin inspelningsapparatur i ofta mycket corny vinklar för att komma tillräckligt nära Ibrahimovics mun och inte missa några utsagor efter match.
I går gav jag upp och engagerade några av typerna i PSG:s presstab, som befinner sig på spelarnas sida av staketet i den mixade zonen, för att lösa intervjusituationen och hålla min bandare i Zlatans huvudhöjd.
Det är alltid lite gambling att släppa ifrån sig sin diktafon (eller i det här fallet sin smarta telefon) till någon annan som inte vet hur den funkar. Det har hänt mig att jag fått den tillbaka utan ett enda inspelat ljud efter att kollegor eller pressmänniskor råkat trycka på fel knapp.
Ni hör ju, vardagsedge deluxe.

I går kom min mobil tillbaka med flera minuter Zlatan-snack samt en intressant avslutning på inspelningen efter att Ibrahimovic försvunnit iväg.
”Vems är den här telefonen?”, hörs PSG:s pressfarbror Bernard fråga, ”det var väl hon svenskans va? Är hon inte kvar här? Jag ser henne inte, haha, jag har just fått en Iphone”, tills någon i bakgrunden påpekar att ”svenskan” står några meter bort och väntar.
Om jag har Nasser Al Khelaifi i min läsarskara vill jag uppmana honom att lägga lite fickpengar på att de anställdas utrustning. Nu.

En som jag uppenbarligen har där är Ibrahimovic själv som inte alls var nöjd med den så kallade puff-rubriken, den som ligger på förstasidan på sportbladet.se, på min inför-match-krönika i går.
”Oooh, ’Upp till bevis’!” utbrast Zlatan när han fick syn på mig efter matchen i går. Hade han läst vidare hade han hittat bland det snällaste jag skrivit om honom i år och hade han frågat snällt hade jag berättat att det inte är vi skribenter som hittar på rubrikerna.
Nå väl. Nästa gång kanske.

Annars då? Ja, Mamadou Sakho hade kameltåskor efter matchen.

Därmed lämnar jag över stafettpinnen till Wegerup som får lotsa PSG in i Champions League i veckan. Över och ut.

Fotoetikett med Carlo Ancelotti

av Johanna Frändén

Eftersom vi (eller ni då) uppenbarligen gillar stories där två personer får varandra efter många år av missförstånd, förvecklingar och fel tajming, så undrar jag om inte Carlo & Ibra hade blivit en ganska kommersiellt gångbar film.
Jag hade rendez-vous med Ancelotti tillsammans med en annan svensk kvällstidning i går och frågade Carletto hur länge han haft ögonen på den långe svensken.
Och PSG:s tränare hade inga problem med att berätta om sina två misslyckade försök att få Ibrahimovic först till Milan och sedan till Chelsea, med en iver hos en man som till slut fick som han ville.

Ancelotti är en man med ett dystert ansiktsuttryck men en räv bakom örat som inte har några problem att skämta med journalister, men drar sig lika lite för att ignorera frågor som han inte är sugen på.
En fransk tv-show har som projekt att bara ställa off topic-frågor till fotbollsprofiler och samla allt i ett svep. Så här lät det när deras reporter/kamerakille Guillaume skulle spela ett spratt med Ancelotti på presskonferens häromdagen:
–  Jag hörde att Clément Chantôme hade sjungit i omklädningsrummet häromdagen, visste ni att han kunde sjunga?
Ancelotti:
– Chantôme är en mycket viktig spelare för oss den här säsongen med sina egenskaper på planen.
Guillaume:
– Ni ser ut att vara i bra form, går ni på någon speciell diet?
Ancelotti:
– Ja, det är väldigt lätt att gå ner i vikt här, det är en fransk diet, jag ska berätta allt för dig en annan gång.

Ni hör själva. Blandad kompott.

Men i går var Ancelotti på fint humör och pratade tålmodigt om Zlatan Ibrahimovic och uppriktigt om relationen med ägarna i PSG och försiktigt om Champions League.

Sen var det foto-tajm, och jag hade, till skillnad från Expressens fina duo, ingen fotograf med mig och fick engagera PSG:s presskille Bob. Det här med att publicera foton ihop med celebra intervjuobjekt för att ”visa på närvaro” är ett ganska svenskt påhitt, som utländska pressmänniskor inte alltid förstår.
– Ställ er ihop då och le lite, uppmanade Bob undertecknad och Ancelotti.
– Det är ingen idolbild, det är till tidningen. Det ska se ut som att jag arbetar, den ska inte ut på Facebook, försvarade jag mig.
– Vadå, det är klart du kommer att lägga ut den, flinade Bob, samtidigt som Carlo Ancelotti skrockade lite.

Undrar om PSG:s tränare har Facebook. Hade varit en rätt bra kontakt ändå. Kanske en fråga för Guillaume att ställa på nästa presskonferens.


Bilden är till bloggen, har du en blogg Carletto?

Annars såg ni givetvis på franska fotbollsshowen Téléfoot i söndags och konstaterade att hela den franska hjärntrusten inom svensk sportjournalistisk är samlad på en och samma rosa redaktion. Allez.

Underbar, inte älskad av alla, men på jobbet går det bra

av Johanna Frändén

Känner ni er lite måndagslåga? Lite deppiga över att nästa sommarsemester är nästan ett år bort? Lite trötta på allt och alla? Jag hör er. Det gör Cristiano Ronaldo också.
Gårdagens uttalande efter match och nattens uppgifter om mötet med Florentino Pérez är ju alldeles sensationellt för en spelare som ofta ryktas vara på väg bort och alltid nekat tidigare.
Hade jag varit socionom eller psykolog eller kanske hans mamma hade jag försökt förstå Reals ess och bakgrunden till hans ”nedstämdhet”. Men nu är jag kvällstidningsjournalist och mina tankar går således i något andra banor:

1. Vad var det Crille egentligen ville?
Det finns så klart olika skäl och trista omständigheter till att människor är deppiga. Fotbollsspelare också. Men det finns oftast bara en anledning till att de går ut med det i media. Att Ronaldo kallade till möte med Pérez i lördags, dagen efter att det internationella transferfönstret stängt, tyder på att det inte i första hand är en ny klubb han letar efter. Möjligen höjd lön i nästa kontraktsförhandling, men det kan man ju ta på enklare sätt internt.
Ergo: Det ligger en liten kennel begraven här. Jag fattar inte.

2. Är Cristiano Ronaldo inte älskad i Real Madrid?
Det här är en ännu lurigare fråga. Jag är lite böjd att säga nej. Inte i den utsträckning han borde med tanke på vad han gjort av den vita klubben under de senaste säsongerna. Bernabéu-publiken är bortskämda med många stora spelare genom åren, men Ronaldo är, kanske efter sin något tyngre namne och möjligen även Raúl, den störste i modern tid att beträda Berras gräsmatta och då pratar jag inte om tycke och smak och klubbikonstatus utan om kalla fakta. Hitta en mer dominant spelare hos de vita de senaste tio åren och jag bjuder er på lunch.
Ändå blev Cristiano så sent som förra säsongen utbuad och -visslad av publiken vid ett par tillfällen då han inte gjort mål efter typ 25 minuter. Jag har vid fler än ett tillfälle befunnit mig på läktaren i Chamartín när folk och fä gastat gliringar om hans frisyr, fysik och bling bling i öronen.
I laget har Ronaldo haft flera dokumenterade småbeefs, oftast med Iker Casillas, och övriga representanter för den ”spanska kärnan” hos marängerna.

 Tristiano.

Jag inbillar mig inte att Cristiano Ronaldo är världens enklaste kille att dela skåp med i omklädningsrummet. Men jag tänker att jag hade haft överseende med det om han lyfte det egna lagets prestation till sådana höjder han gör. En fotbollsklubb som inte uppskattar Cristiano Ronaldos ibland ganska bombastiska persona ska inte ha honom kvar. Och en världsspelare som känner sig ”nedstämd” i en av världens bästa klubbar ska så klart inte heller stanna.
Då är det bättre att Premier League öppnar dörrarna för den förlorade sonen igen (vadå andra lag i andra ligor? Barcelona då, eller hur tänker ni där?) och låter honom vara precis så stor som han är.

I dag ansluter världens bäste nummer sju till det portugisiska landslagets samling. På fredag möter de Luxemburg i VM-kvalet. Spanien har en del att fundera på fram tills dess. Om de förtjänar Cristiano Ronaldo till exempel.

Nenê bänkad efter bråket med Zlatan

av Johanna Frändén

Det börjar dra ihop sig till ett tidigt måstemöte i Frankrike och undertecknad befinner sig i Lille, eller snarare i utkanterna av Lille, där det nya skrytbygget Grand Stade ändå inte kunnat bygga bort det romska husvagnslägret några hundra meter ifrån arenan.
Lille behöver poäng i kväll för att hänga på de stora, PSG behöver det ännu mer. Efter en turbulent vecka förpassas Nenê till bänken av Carlo Ancelotti, och låt mig spekulera i att det inte kommer att gå obemärkt förbi
i det parisiska lägret där brassen var van att vara den stora idolen fram till stjärninvasionen för några månader sedan.

Marseille har just skrapat ihop sin fjärde raka seger för säsongen, den här gången på hemmaplan, och som om det inte vore rock ’n’ roll nog så ansluter Joey Barton i veckan (Rubriken ”En badboy i Marseille” slår ju för övrigt de flesta franska hiphop-titlar på knock).
Det är möjligen i södra Frankrike det händer i år, men vi befinner oss i norra för att se huruvida Zlatan Ibrahimovics fot har läkt ihop under veckan för att ge huvudstaden hoppet tillbaka.
Ännu längre norrut befann sig TF1:s fotbollsprogram Téléfoot för några veckor sedan, när de gjorde det obligatoriska ”hemma hos Zlatan”-inslaget från Rosengård. Jag frågade reportern Romain Chemoul som åkte dit (om vi ska vara ärliga efter att jag hookat upp honom med både David Lagerkrantz och Ola Gällstad) vad han tyckte om det svenska gettot.

– Alltså, med all respekt, så har jag varit i en del parisförorter och Rosengård är som Disneyland i jämförelse, konstaterade Romain.

Jag inser ju att ni inte alla fattar franska och ni inser ju alla att jag inte har tid att översätta hela grejen, men ska jag välja ut den sockrigaste så är det väl när Maxwell säger att han aldrig lärt känna någon annan sida av Zlatan än den ”lojale vännen som alltid hjälper till och finns till hands”.

I kväll är det hög tid att en av modern europeisk fotbolls bästa bromances bär frukt. Allez.

Rekordtidigt revirpinkande av Zlatan

av Johanna Frändén

Rafael van der Vaart
Antonio Cassano
Gerard Piqué
Leo Messi
Rodney Strasser
Oguchi Onyewu
Christian Wilhelmsson (grattis till nya gigget!)

Där har ni ett urval (jag må jobba på kvällstidning, på rak arm har jag inte ”hela listan”) av de spelare som de senaste åren hamnat i onåd hos, blivit tilltryckta av eller lite lagom kärleksfullt vittnat om Zlatan Ibrahimovic och hans vana att ge sig på sina lagkamrater på träning eller i omklädningsrummet.
Det är ett ganska imponerande gäng hittills och nu kan alltså Nenê sluta sig till skaran spelare som har hamnat mer eller mindre i svenskens våld.
Det intressanta i fallet med PSG-brassen är inte att det händer, det gör det förr eller senare med Zlatan Ibrahimovic i en spelartrupp, utan tidsperspektivet. Det säger något om Zlatans status i laget och det säger något om klubbens status i Zlatans karriär.

Vi tar Ibrahimovics tre senaste klubbadresser:

Barcelona. Zlatan slet för att hitta en naturlig plats bland de bolltrillande småpojkarna i anfallet. Leo Messi tog allt som oftast hand om avsluten själv, men Zlatan höll sig länge i skinnet och viftade aldrig med armarna för uteblivna passningar i boxen. Efter årsskiftet, sex månader in i säsongen, fick han ett utbrott på Villarreals Diego Godín på planen och i efterhand pratades det om att Messi surade över att ha hamnat i skymundan av den stora svensken.
Osämjan med tränaren Pep Guardiola blev till slut anledningen till att Ibrahimovic fick lämna la liga efter bara en säsong, och samtidigt ta tillfället i akt att ta heder och ära av ”Filosofen” innan flyttlasset gick tillbaka till Italien. Men några rapporter om fysiska tilltag på träningar kom aldrig. Närmast var Gerard Piqué som berättade att Zlatan gillade att ”handdukssnärta” lagkamraterna i duschen. ”Svensk humor” förklarade katalanska TV3.

Milan. Zlatan Ibrahimovic anlände som en tänkt frälsare till Milano och väntade inte länge med att markera sin status i truppen i fall någon hade undrat. Halvvägs in i september bjöd han lagkamraten Rodney Strasser på en kärleksfull karatespark i nacken mitt under träning, något som han följde upp med ett ordentligt slagsmål med Oguchi Onyewu på träning ett par månader senare. I våras drog Ibrahimovic på sig två avstängningar à tre matcher på grund av bråk på planen under match. Svensken fick en del kritik för att sätta Milans titelchanser på spel, men kom förhållandevis lindrigt undan eftersom ”Ibra” gav Milan vingar.

PSG. Augusti har ännu inte hunnit bli september innan Zlatan Ibrahimovic trycker till en lagkamrat på träning.
Det är inte direkt så att Carlo Ancelotti har något utrymme att bänka sin megastjärna på söndag av disciplinära skäl och huruvida en brasse mer eller mindre kommer i kläm på träning tror jag inte att Zlatan har några betänkligheter kring (i alla fall om det inte är hans bästis Maxwell).
Ergo: Zlatan är årets franska erövring alla kategorier (och en av de bästa historiskt sedan man tog tillbaka Korsika 1789) och har inga taktiska skäl att vänta med att pinka in sitt revir för lagkamraterna. Tvärtom.

”Inga konstigheter” säger klubben, ”det händer varje dag på träning”. Det gör det säkert, men det händer väldigt sällan, för att säga aldrig, när träningarna är öppna för media. Om PSG verkligen vill ta udden av det här ”normala” bråket föreslår jag att man iscensätter ett litet gruff på Camp des Loges i morgon när vi murvlar släpps in och får titta.
Får man önska Jéremy Ménez och Clement Chantôme i ett parterre-läge någonstans i närheten av medieläktaren, s’il vous plaît?

Men först ska vi få lite CL-grupper lottade. Take it away, Leffe!

Säsongens match redan spelad

av Johanna Frändén

Äh, nu får det räcka med tysta leken. Jag är på Korsika och det tycker jag att ni har rätt att få ta del av.

Den uppmärksamme såg att jag grävde ner mig i ett av den franskitalienska öns mest bloddrypande fotbollsöden inför PSG:s match mot Ajaccio.
När jag skulle till stadion i går ville jag ta tempen på inställningen till Alain Orsoni hos korsikanerna själva och drog i gång ett korsförhör (031 for the win) med min taxichaffis. Vi snackar den här skallige medelhavstypen som duar poliserna i varje gathörn och kör en stor svart bil som liksom inte har någon taxiskylt och än mindre en taxameter på insidan, så jag borde kanske inte ha blivit så förvånad när han sa: ”Jo, det är väl olika, mot mig har Orsoni alltid varit schyst.”
Förvissad om att jag befann mig i säkra, om än aningen mafiosa, händer gled jag in på pressavdelningen på Stade François Coty nån halvtimme före matchstart och tänkte att allt var lungan.
Det var det inte.
”Mademoiselle, ni har ingen ackreditering”, påstod Ajaccios unge pressnisse.
”Jo, det har jag, den är bekräftad och allt”, förklarade Sportbladets utsände.
”Men ni måste hämta ut den tidigare, matchen ska ju snart börja.”
”Vadå, det är ju en halvtimme kvar.”
”Tre timmar innan brukar vara lagom, nu är de slut, men jag ska se vad jag kan göra.”

Om ni är intresserade av medelhavsantropologi tycker jag att ni ska titta på den sista meningen, som förklarar ganska väl hur beslut och kommunikation funkar på den här delen av jordklotet:
1. Orimliga och påhittade tidsangivelser (mina franska kolleger hade varit där 45 minuter innan match och utan problem blivit insläppta), 2. Ologiska slutsatser (matchackrediteringar som bekräftats på förhand kan så klart aldrig ”ta slut”) och 3. En ständig flexibilitet att gå runt reglerna (eftersom de i utgångsläget ofta är a) sopiga och b) helt orimliga).

Min vän pressnissen försvann i väg lagom till att Carlo Ancelotti och Leonardo gjorde entré framför mig, hejade glatt, bytte några ord med PSG:s ägare (famously known as ”de rika araberna”) samtidigt som kvällens domartrio stretchade i gång bredvid mig. Det stod klart att jag släppts in i fransk fotbolls heliga graal, men det kändes fortfarande mycket osäkert hur jag skulle lyckas forcera mig ut från den och upp på läktaren.
Minuterna senare började PSG:s lirare glida förbi mig och ut på plan och min vän pressnissen tittade lite osäkert på mig, pekade på spelartunneln och sa: ”Varsågod”.
Och så kom det sig att jag fick göra entré precis efter de båda startelvorna på gräsmattan i samma ögonblick som laguppställningarna lästes upp på innerplan, och eskorteras ut ur spelartunneln (där det var mer trafik än jag trodde, ett helt gäng Napoleon-wannabes samt en björnliknande maskot var på väg åt andra hållet) via långsidan och upp på pressläktaren till mina franska kollegors omåttliga förtjusning och hurrarop.

Bagpipes.jpg Möte i monsunen. Ajaccio, det är vi det.

Matchen då? Ingen höjdare med parisiska ögon, en fantstisk insats med korsikanska diton och som om inte två extrainsatta vätskepauser var nog med förlängning så bestämde sig arenans strömförsörjare att gå på strejk med tio minuter kvar att spela, och gav samtidigt hela Paris rubriksättare tacksamma ”nattsvart”-metaforer att jobba med till efter-match-artiklarna i dagens tidning. PSG kan verkligen inte skylla på strömavbrottet, de gick på sparlåga matchen igenom och det håller inte när hela världen förväntar sig ett franskt Harlem Globetrotters i år.

Svart.jpg Svartspel.

Zlatan, jag önskar verkligen att jag kunde säga ”Korsika? Äh, du missade inget” men det skulle vara lite av årets lögn. Det här var säsongens roligaste match på säsongens roligaste ö. Kom hit people, ni kommer aldrig vilja åka hem igen.
Zlatan själv lär vara lite av ett frågetecken även inför nästa ligamatch på söndag, mer om det i måndagens tidning.

Ja, och det här med bloggen då? Jo, dess upphovskvinna har tagit the pick and the pack och flyttat till den europeiska civilisationens högborg (vilket faktiskt är det tredje landet bloggen bor i, kolla bara italiensk url-adress, spansk sidvisningstitel och franskt blogghuvud) där jag ska dela vårdnaden av Zlatan och övriga fransoser med Wegerupskan.
Jag kommer att kasta ett öga på Spanien också, och förhoppningsvis kasta mig själv på flyget dit ganska ofta, men det där med dagliga bloggor, det har jag lagt bakom mig inför den här säsongen.

Då vet vi var vi har varandra.

Spanien ska gräva guld i Gdansk

av Johanna Frändén

Vad som känns som den längsta säsongen hittills av la liga är mer än över och om ni tyckte att Athletic Bilbao snubblade lite på mållinjen så är det inget emot var undertecknad gjorde, som prickade in utbrottet av årets mest oväntade magsjuka två timmar innan matchstart av cupfinalen i Madrid och följaktligen fick lämna den kungliga huvudstaden utan att ha sett mer än de fyra väggarna i mitt hotellrum och flygplatsen.
Jag stal i alla fall inte rampljuset från Pep Guardiola under vårt tänka gemensamma sista framträdande på spansk mark på ett bra tag (Pep kommer inte tillbaka i höst, yours truly svävar som alltid den här årstiden i total ovisshet).

I går uppgavs Guardiola hämta sin prylar på träningsanläggningen i Sant Joan Despí i kartonger och stuffa in i sin bil. Ingen syn för nostalgiska själar.
Pep ska ta ett sabbatsår, möjligen i New York, för att glida vidare på sin kosmopolitiska resa, och vad det än cirkulerar för fåfänga idéer om att ”vem som helst kan leda Barça för de är ju så jävla bra” så kommer han lämna ett gigantiskt gap efter sig i spansk fotboll.
Eller, som någon sa; vinner José Mourinho nu bara tolv titlar de kommande två säsongerna så är han ju uppe på Guardiolas nivå.
Vi kan väl prata lite snabbt om klubbens nummer tio också. Sedan Lionel Messi satte ner foten och krävde ensamrätt i rampljuset har han spelat på en annan galax. Hans blyga uppsyn förväxlas lätt med en grundmurad ödmjukhet, men jag skulle vilja nyansera den bilden en aning. 
Ibra-incidenten är ett bevis på det, Leo gillar när Leo är i fokus och om ni lovar att inte sprida det vidare så kan jag berätta att klanen Messi (det finns ett par bröder och en pappa) inte tvekar att kontakta murvlarna på Kataloniens lokaltidningar när de tycker att någon annan (Bojan, Zlatan, Pedro) figurerat på lite väl många förstasidor på lill-Leos bekostnad.
Det var det småaktiga. Det storaktiga med Leo Messi är att han gjorde 73 mål för Barcelona den gångna säsongen. 73. Sjua trea.
I ligan gjorde han 50 stycken (femma nolla) och hade han tagit den summan och spritt ut lite listigt matematiskt över de gångna två säsonger hade de räckt till en förstaplats och en andraplats i skytteligan i Premier League samt två tangerade andraplatser i Serie A, enligt matrisen: (PL, säs. 1: 22 mål; PL, säs. 2: 28 mål) och (SA, säs. 1: 26 mål, SA, säs. 2: 24 mål).

Glasklart.

Det allra största är väl ändå att Leo Messi toppar det hela med att hänga ut med Marky Ramone (googla kids!) strax efter Copa del Rey-finalen. Det börjar ju generellt att rycka i tummen på folk som placeras på bild bredvid stora la liga-stjärnor och den gamle Ramones-trummisen är inget undantag.

Skärmavbild 2012-05-30 kl. 11.00.18.png Rock n’ roll.

Men i år fick Leo Messi och Pep Guardiola se sig slagna av två portugiser som tröttnat på att operera i deras skugga.
Cristiano Ronaldo och José Mourinho dödade i år alla katalanska spöken som kom deras väg, och det med hjälp av en lagmaskin som äntligen fick in den där odiskutabla dödsstöten på Barcelona på Camp Nou och som på vägen radade upp rekord i poäng, mål och kämpaglöd.

Skärmavbild 2012-05-30 kl. 11.19.17.png Gaaah.

José Mourinhos nya generösa kontrakt med Real Madrid betyder rimligtvis att han fått igenom varenda önskemål han ställt till Florentino Pérez och om vi får en viss Real-dominans de närmaste åren i la liga ska ni inte bli förvånade.

Sedan vi hördes sist har Valerón plockat upp sitt Deportivo la Coruña till förstadivisionen igen, och mycket tyder på att de får sällskap av den galiciske grannen Celta Vigo. Det är goda nyheter för hela Spanien utom möjligen de andra lagen i Segundan som var uppflyttningssugna. Heja. 

La Roja har rest i väg på en för-EM-runda, men lämnat Roberto Soldado hemma. Om Vicente Del Bosques gäng får svårt med målskyttet i Polen kommer det att undras ”por qué?” ganska intensivt här på hemmaplan.

Det har gått fyra år sedan den spanska landslagsfotbollen började göra väsen av sig i europasammanhang, två år sedan den kröntes med den glittrigaste av pokaler och ett år och två månader sedan Valeria Iniesta föddes (av allt att döma som en direkt följd av händelsen för två år sedan, om man räknar baklänges och har lite fantasi).

ojos.jpg Papa.

I sommar talar en hel del för att Spanien kan få gräva guld i Gdansk, även om jag håller Tyskland ein bißchen högre som favorit.

Hörrni, sega avsked är inte min grej, så vi säger hej och tack för visat intresse och ses säkert i något annat forum ganska snart, vare sig ni vill eller inte.

Sida 6 av 90
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB