Nu är det officiellt, det är slut mellan mig och Rom. Eller, vi har tagit ett uppehåll i alla fall. Det låter mindre definitivt så.

Bland det sista som hände i den eviga staden var att jag sprang på världens mest bedårande Niccolo, nyss fyllda ett år, på en födelsedagsfest för en bekant. Han fixerade mig med blicken i någon minut (herregud, de börjar tidigt italienarna) medan hans mamma konstaterade:
– Han har en rejäl svaghet för blondiner. Han är väldigt intresserad av vår granne Chanel, de brukar leka med varandra.
Chanel är nu ingen mindre än Francesco Tottis tvååriga dotter, som bor i huset mitt emot Niccolo och hans föräldrar. Totti och hans Ilary Blasi huserar i två hela våningar högst upp i ett komplex med en gigantisk terass och pool.
Jag känner redan där att Chanel har lite mer att komma med i konkurrensen. Man trodde ju att tiden då man tvingas tävla om uppmärksamheten hos det motsatta könet med 25 år yngre tjejer skulle dröja några år till. 
Nåväl.

Nyanländ i Barcelona är jag hur som helst, där jag ska ta rygg på den långe svensken från Malmö under hösten och lägga Kataloniens stolthet under lupp. Däremellan ska jag spana på världens bästa fotboll (opportunist, moi?) från första parkett och återge högt och lågt från paellans hemland i bloggen.

Spänn fast säkerhetsbältet. Snart åker vi.

Marcello Lippi har dragit i gång säsongens första tränarbråk, José Mourinho har gått i efterlängtad polemik och Silvio Berlusconi tar uttrycket ’lika som bär’ till nya oväntade nivåer när han kallar Ronaldinho för ’Milans egen Usain Bolt’.

Davide Ballardini och hans mannar har två svenska antagonister i följd att avverka, först Rasmus Bengtsson och nu Elfsborg, och ingen i Rom verkar tro att de nordiska kombattanterna ska stå upp särskilt bra mot Lazio. 

Allt är som det ska i Italien, men Blogocalcio, som redan ordinerats till vila i nån vecka, går nu in i sensommarslummer på riktigt. Till hösten väntar ett ansiktslyft, en omlokalisering och en smärre pånyttfödelse på bloggen. 

Först ska jag ligga overkligt lågt ett par veckor i salta vatten och sen kicksparkar vi i gång den här fotbollshösten på riktigt.

Ni som följt den här bloggen vet att jag tafsade på Champions League-bucklan i Rom i våras. Jag kastade då ut frågan vem som skulle bli nästa svensk att ta på den. 
Om inte Zlatan varit framme under turnén i USA, och jag har inte sett det, så är svaret: jag igen. Och den här gången finns det bildbevis.
Jag vågade sniffa lite också.
 
   

Lärdomar av USA: 
1) Fotboll är stort på västkusten. Ge det tio år så är jänkarna i världstoppen.
2) Man väljer ’liten’ på allt som ska förtäras. Kaffe, juice, popcorn, pannkakor. Man får mer än man orkar i alla fall. Det där var väl ungefär min kost de senaste veckorna.
3) Världens bästa blues spelas i San Francisco. Har haft lite svårt för staden tidigare, men vad fan. Tredje gången gillt. Nu blev jag drabbad på riktigt.
4) David Beckham kan än.
5) Om man funderar på att jubla lite spontant på pressläktaren på Seattle Sounders arena kan man glömma det. ’Cheering is prohibited’ berättade en högtalarröst när vi kopplade upp datorerna. Olimpico i Rom är härmed informerad.

Barcelona har avslutat sin USA-turné (’turné’ är ordet alla använder, vad hände med ’träningsläger’?) och sitter as we speak på ett plan hem till Spanien. De gör det tillsammans med Spaniens samlade presskår som, får man säga, har en hyfsad gräddfil i de här sammanhangen.
Spanjackerna chartrar en buss, fixar hotell och får exklusiva presskonferenser med spelarna som internationell media (läs; jag och Expressens modebloggare Oscar Julander) inte kommer in på. De flyger dessutom samma plan som Barças trupp under hela resan.
Under träningarna får de spanska journalisterna glada tillrop i stil med ’bra krönika i dag!’ från klubbens pressansvariga samtidigt som flera av spelarna kindpussar sina älsklingsmurvlar innan de lämnar planen.

Det är med andra ord inte riktigt de förhållanden jag är van att arbeta med.
Låter jag avundsjuk? Ja, jag har varken blivit intim med Carles Puyol eller fått beröm för min blogg av Thierry Henry under veckan, men väl en ganska god insyn i ett av världens största fotbollslag.

Det mest fascinerande med Barcelona är hur lite stjärnglans Lionel Messi, Andres Iniesta och Xavi sprider runt sig.
Jämfört med den eau den colognde-doftande avmätta självsäkerhet som Francesco Totti och kompani brukar glida förbi mixade zonen på Olimpico i Rom med, springer ovan nämnda trio genom samma skärseld med blicken hos ett skrämt rådjur.
Men det finns undantag så klart. Dani Alves är inte bara gruppens adhd-barn utan också presskårens älskling. Alves stannar och pratar och skämtar och spexar tills pressmänniskorna kommer och hotar med att bussen lämnar utan honom. Ungefär.

Kvällens match mot mexikanska Chivas gick i sorgens tecken för Barcelona. Espanyols Daniel Jarque var vän med många av klubbens katalaner och det var som att matchen inte riktigt tände till efter dödsbudet.

Priset som veckans latinska charmör får ändå Joan Laporta som fick en fem minuters pratstund att kännas som ett förtroligt samtal gamla vänner emellan häromdagen.
– Lustigt, du heter Johanna, jag heter Joan, sa Joan som om jag intervjuade honom på måfå utan att direkt veta vem han är.

Vissa saker är roligare än andra. Låneord och felbruket av dem till exempel.
I spanska tidningar skriver man att ’el crack sueco’ ska hjälpa Barça till framgång. Crack betyder ungefär geni eller mästare och svenskt crack i det här fallet syftar alltså på Zlatan Ibrahimovic. 
Jag undrar vad som gick fel när namnet på en ganska tung drog tog vägen över vattnet från England och in i den spanska ordfloran.

Nåväl, i kväll ska Fredrik Ljungberg trotsa migränanfallen och mana på kidsen i Seattle Sounders mot Barcelona.
– Kanske kommer de märka att finterna de kör på träning inte funkar mot Barcelona, funderade Fredrik när jag träffade honom i går för intervju.
Freddie har startat ett helt nytt liv och man måste beundra honom för chansningen. Vi satt ner i ett litet kontor på Sounders träningsanläggning, som förde tankarna till valfritt avsnitt av The Office. Långt från the lush life of London med andra ord. Han bjussade, på sedvanligt trevligt sätt, på öppna och långa svar om livet, framtiden och fotbollen.

Thierry Henry borde skaffa en personlig assistent. Först hade han tappat David Beckhams nummer (som han återfick häromdagen i LA) och nu Fredrik Ljungbergs. Inte okej.

Pep Guardiola ägnar oproportionerligt mycket tid att spana på Zlatan på träning. Det är nästan vetenskapligt, han står och glor och mäter och frågar och instruerar och tittar lite till på Ibras konster. Det är litet rörande faktiskt.
Men det är Lionel Messi som ska vara Barcelonas huvudnummer även i år, jag kan inte tolka Peps budskap efter träningen i Seattle i dag på något annat sätt.

Däremot verkar det vara lite si och så med Messis huvudroll i övrigt i laget. I dag när spelarbussen skulle lämna kvällsträningen var den ett frustande tramp på gaspedalen ifrån att lämna den lille argentinaren kvar. Han var ute och pratade med några supportrar och Barcelonas personal verkade inte ha räknat in sina lamm ordentligt.
Messi hade tur som inte blev kvar själv på träningsanläggningen. 

Nej, nu får det vara nog med silenzio calcio. Jag har lämnat LA för Seattle efter några hetsiga dagar i Cirkus Barcelonas hasor. Den största utmaningen hittills är att inte falla ihop i en liten jetlaggad pöl klockan nio på kvällarna (den näst största utmaningen är att locka Xavi och Messi till Öis, jag har en bit kvar där, pappa).

I går kväll kröntes äventyret i Los Angeles med nästan hundra tusen åskådare på Rose Bowl och LA Galaxy – Barça. Jag bockar av ’gå på fotboll i USA’ på min to do-list och konstaterar att det är ungefär som man tänker sig. Folkfest, fyrverkerier, vågen och en publik som efter att ha buat ut David Beckham i 44 minuter inte skäms ett ögonblick för att hylla honom när han lyfter in en frispark i den 45:e.
Har faktiskt aldrig stött på Becks himself när jag jobbat i Italien, men han var precis så där artig och trevlig man kan tänka sig och hängde kvar i mixade zonen jag vet inte hur länge för att vi skulle få ställa precis alla frågor.
När han rullade ut med sin gigantiska bil (jag tror att det var en bil, men det kan också ha varit ett krigsredskap) efter frågestunden och jag glodde lite försynt genom de halvtonade rutorna log han och nickade ett ’hej då’ innan han brände i väg.
Spice boy var helt enkelt redan stöpt i den amerikanska idrottsmannaprofilen innan han flyttade hit.

 Becks taking his time.

Noterat i mixade zonen 1) Mitt i Beckhams medierace kom (inte lika mediesugne) Thierry Henry förbi och drog åt sig engelsmannen. Han ville byta mobilnummer. I säkert tre minuter stod de gamla Premier League-rivalerna och knappade in varandras siffror så att det skulle bli rätt.
 
Noterat i mixade zonen 2) Zlatan Ibrahimovic (nej ni kan inte ha trott att hans namn inte skulle dyka upp) pratar bara med spansk utvald media än så länge, men hans bundsförvanter Maxwell och Dani Alves är mer än tillgängliga. Jag frågade Alves vad han hade för musik i lurarna i går (är det bara jag, eller funderar man inte alltid på det?).
’Samba!’ sa brassen och tog några danssteg för att illustrera det hela.

Och så matchen då. Barcelona bytte hela laget i halvtid, men låt oss säga som så att ingen av startelvorna skulle gå bort sig mot Gefle. 

Ibland kallar plikten. I morgon bitti sitter jag på ett plan till Los Angeles för att bevaka Barcelonas öden och äventyr på andra sidan Atlanten i en dryg vecka. Hoppas på sporadiska nedslag i bloggen ändå, men jag vill här hissa en varningsflagg för att det kan bli just sporadiskt och, Gud förbjude, med en smak av spansk fotboll. 
Man kan också se det som så att vi går till grunden med årets stora affär i Serie A här på Blogocalcio och följer Ibras första stapplande steg i vuxenlivet, utan Massimo Moratti på ena axeln och José Mourinho på den andra.

Köper ni det? 
Bra.
It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Medan toppklubbarna i Serie A åker till USA för att möta varandra verkar Roma ha semesterstängt. Francesco Totti (som helst inte reser utanför kommungränserna om han slipper) styrde kosan mot historisk mark i dag för att, liksom alla framstående romare, ta emot borgmästarens pris och folkets jubel på Capitolium.

Med 178 mål i ligan är Er Purpone Romas bäste målgörare genom alla tider. Och alla anledningar att hylla Totti är bra anledningar, som redan Julius Caesar sa.
– För att fira en ojämförbar talang och en stor människa, sa borgmästaren Gianni Alemanno.
Och Totti, vanan trogen, tog emot priset med en ödmjuk dedikation.
– Jag dedikerar priset till mig själv. Det är min karaktär som tagit mig dit där jag är i dag. Jag har alltid velat bära den här tröjan och är mycket stolt över det, förklarade Roma-kaptenen.

Vad mer är har Rosella Sensi hookat upp Francesco med ett nytt kontrakt över fem år som han varit ”jättenära” att krita på i två månaders tid. Nu är det närmare än någonsin, om man ska tro Tottelino själv.
– Det är på gång. Jag saknar bara en penna.

José Mourinho har sina sätt att bygga ett lag. På något egendomligt sätt lyckas han få en grupp på tjugo multimiljonärer att dra åt samma håll under devisen ’det är vi mot världen’. Det är anmärkningsvärt och förmodligen också hans största styrka som tränare.
Det är så han får treklövern Ibrahimovic-Materazzi-Balotelli att hålla ihop det. Det är så han får Playstation-stinna Premier League-stjärnor att beskriva honom i närmast homoerotiska ordalag (om ni har en stund över kan ni ju ringa Didier Drogba och fråga vad han tycker om Mou). 
Men portugisen kräver också en motprestation av sina spelare. Han vill ha total lojalitet.

När Mourinho kom till Inter tog det inte lång tid innan Zlatan fastnade i förälskningsfas nummer ett och kallade honom ’den bäste tränare jag haft’ innan Serie A ens dragit igång. Känslorna var besvarade. 
– Zlatan är världens bäste spelare, sa Mou och myste.
Nio månader senare började nästa fas (nej, det var inte storken som kom med kärleksbarnet). 
Zlatan började humma vagt om sin framtid och spansk totalfotboll. Och vad sa Mourinho?
– Ibra är inte större än laget.

I ljuset av detta är det lätt att vifta bort Inter-tränarens senaste utsagor. Det är hans sätt att hälsa Samuel Eto’o välkommen i laget och ge sken av att han har kontroll över sakernas skeenden. Jag hade gärna buggat telefonsamtalen mellan Mou och Moratti de senaste två veckorna för att höra hur snacket egentligen gick (var är FRA när man behöver dem?).

Men – och här kommer min poäng för er som fortfarande är vakna – Mourinho har rätt i sak. Zlatan blev aldrig älskad på det där villkorslösa sättet i Italien.
Beundrad? Ja.
Älskad? Nja.

Förutom att uträtta underverk på planen finns några gemensamma nämnare för de folkkära spelarna i Italien.

* De är klubbtrogna (tänk Totti, Maldini och Del Piero)
* De är ödmjuka (tänk Del Piero, Baggio och Buffon)
* De är goda medborgare och ägnar sig åt välgörenhet (tänk Totti, Cannavaro, Gattuso)
* De är öppna med sitt privatliv och delar med sig i tv-shower och intervjuer (tänk alla utom Zlatan) 
* De gifter sig med bikinimodeller från tv (tänk alla spelare från Serie C och uppåt)

Familjen Ibrahimovic/Seger har visat upp en hårdnackad integritet under tiden i Italien. Zlatan går inte på premiärer, han visar sällan upp barnen eller flickvännen, hans samhällsengagemang sträcker sig till Nike-jippon i Rosengård. 
Zlatan Ibrahimovic har mer än något annat varit en udda fågel i Italien.
Fascinerande, respekterad och lite svår att förstå.