Förväntan låg i luften på Capitolium i dag. Och medan pöbeln nekades inträde fick jag vifta med mitt presskort ett par gånger för att charma säkerhetsvakterna som inte såg ut att ha gått på GI-diet inför uppdraget.
Trettiofem minuter för sent kom i alla fall Michel Platini, och tillsammans med Ole Gunnar Solskjaer genomfördes det rituella överlämnandet av Champions League-pokalen till applåder. Platini sa några ord, Solskjaer ännu färre och sedan var det hela över.

Efteråt trängdes vi journalister för att få några kommentarer från de närvarande potentaterna, utan någon särskild framgång, och när jag vände mig om för att ge upp och gå därifrån hände det.
Jag stod öga mot öga med Champions League-pokalen.
Vi glodde på varandra, tiden stannade i en nanosekund och jag insåg att skulle det bli någon action här var det upp till mig att ta initiativet (man är inte så van vid att behöva det i Italien).
Så jag sträckte fram min hand och snuddade vid bucklan i slowmotion.
Sedan tog omvärlden vid igen, vakterna som bar pokalen tittade på mig med en min som inte signalerade ’ciao bella ragazza’ direkt och ögonblicket var förbi.

Henke Larsson gjorde det senast.
Och så nu jag.
Vem blir näste svensk att röra CL-bucklan?

Italiensk byråkrati har inte rykte om sig att vara särskilt effektiv, men en liten eloge ska de ha för det snabba beslutet om straff för Juventus.
Jag bevakade allsvenskan när derbyt på Söderstadion urartade 2006 och det kändes som att turerna kring straffsatsen pågick i ett halvår efteråt (plus att ingen tyckte att poängförlust var någon bra idé i efterhand).

Federcalciopresidenten Giancarlo Abete slog sig ner framför mikrofonerna i dag och höll sedan en imponerande monolog i nära femtio minuter, tills syret i princip var slut i förbundets styrelserum.
Han fördömde kraftigt de rasistiska glåporden mot Mario Balotelli och beklagade att förbundet, eftersom det lyder under gällande Uefa-regler, inte kan bryta en match så länge spelarnas säkerhet inte är hotad.
Abete pratade om solidaritet, om fotbollsrelaterade problem i rasismens kölvatten, om civilisationens nackdelar och om värdet i att aldrig aldrig acceptera diskriminering.
Han bad, faktiskt, om ursäkt å hela den italienska fotbollens vägnar över det inträffade.

Italien är ofta mycket snack och lite hockey (framför allt lite ishockey). Men man har ett myndighetsspråk som inte väjer för obekväma sanningar och emotionella utspel.

En match utan publik lär ju inte bli tungan på vågen i årets liga, men tänk om Juve hade flåsat Inter i hasorna på riktigt just nu.

Usch. Mycket av efterspelet till helgens omgång av Serie A rör Juventus-supportrarnas rasistramsor mot Mario Balotelli i lördags.
– Jag är mer italiensk än hela klacken, säger Balotelli.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt; att han utsätts för angrepp som inte hör hemma på den här sidan medeltiden, eller att han känner sig tvungen att legitimera sin nationalitet.

Massimo Moratti var inte på plats i Turin i lördags, men säger att han skulle ha avbrutit matchen och kallat in sina spelare i omklädningsrummet om han varit där.
Lätt att säga i efterhand, jag vill se en match som avbryts på grund av ett rasistrally innan jag tror på det.
Professionella fotbollsspelare må vara ett gäng överbetalda primadonnor, men Olympiastadion i Turin är Mario Balotellis arbetsplats och ingen ska behöva utföra sitt jobb i en arbetsmiljö där rasistiska glåpord haglar.
Hitta en enda europeisk lagstiftning som inte stödjer det.

Det italienska fotbollsförbundet håller en presskonferens här i Rom i eftermiddag om händelsen och påföljderna för Juventus. Yours truly är så klart där.

Marco Di Vaio åt upp avståndet i skytteligan till Zlatan med ett tröstmål mot Palermo i dag. Vi har varit inne på det förut, men jag måste poängtera det igen. Serie A har i nuläget delad skytteligaledning mellan tabellettans fixstjärna (Ibra) och en anfallare i ett lag på väg att halka ner till Serie B (Vaia con Marco).
Nu får gärna tabellbitarna där ute läxa upp mig, men inte kan det ha hänt någon gång tidigare att en skytteligavinnare samtidigt flyttats ner?

Precis som för två veckor sedan är det flerdubbla målskyttar som är dagens melodi. Och precis som senast noteras både Totti och Chievos Pellessier för två strutar. Gaetano D’Agostino gjorde samma sak när Udinese slog Fiorentina och Precious Pippo gjorde vad han gör mest hela tiden numer och nätade tre gånger om mot Torino och tog upp Milan förbi Juventus till andraplatsen.

– Jag får väl tacka mina föräldrar för mina gener, säger Pippo till Domenica Sportiva.

Totti tog i dag plats på topp tio över Serie A:s mesta målgörare någonsin. På sjätte plats med 190 mål hittar vi Kurre Hamrin och på andra plats, med 225, Gunnar Nordahl.
Om Zlatans föräldrar begåvat honom med samma dna som Filippo Inzaghis går han om Hamrin typ år 2017.
Styvt räknat.

– Jag vill inte moralisera, men Balotelli sparkade mig två gånger trots att bollen låg stilla, säger Nicola Legrottaglie efter 1–1-matchen mot Inter i går.

Juventus-backen påpekar det i all välmening. Moralisera vill han inte. Det är liksom inte hans grej att döma andra människors beteenden.

Ni kan historien; Olof Mellbergs backkamrat blev frälst för några år sedan och har nu levt i celibat i tre år i väntan på att hitta kvinnan i sitt liv.

Det är helt okej, så klart. Men jag måste ändå vända mig mot en sak. I enlighet med Bibelns ord undviker Nicola att falla för den frestelse som kvinnor utgör.
Men själv verkar han inte ha en tanke på att minska den dragningskraft han utsätter det motsatta könet för.
Jag menar, ett nej är alltid ett nej och allt det där, men hur många kvinnor av kött och blod hade kunnat hålla sig i schack när den här killen dimper ner vid bordet bredvid?
                                                                                      
Och om det nu är anden som räknas behöver man väl inte falla för grupptrycket och göra reklam för skönhetsprodukter?
Oavsett hur mycket ’man är värd det’.

Det finns något monumentalt otillfredsställande med oavgjorda matcher, gör det inte? (Frånsett Chelsea–Liverpool i veckan då, det vore lite magstarkt att gnälla på den.)
På något sätt blev Juventus–Inter en väldigt…oförlöst historia. Utan matchhjälte, klimax och segrare. Utan att Zlatan fick spräcka den där störiga nollan han har mot Juventus.

Det är hur som helst lite underhållande att striden om tabellplaceringarna gjort att Juves supportar håller på Torino och Milans dito på Inter den här omgången.
Det handlar alltså om att Milan och Torino möts i morgon eftermiddag (eller i dag om ni inte läser Blogocalcio när ni kommer hem från krogen) och att Milan glider upp på lika många poäng som Juve om man slår Toro, som själva kippar efter luft just ovanför nedflyttningsstrecket.

Jag gillar att Jeffan tar upp tråden om fotbollsspelare och deras skostorlek. Själv stod jag i mixade zonen efter Romderbyt förra helgen och gjorde en note to self om att jag ska låna ut mina flipflops till Lazios Pasquale Foggia om han får skoskav i min närhet någon gång. Max storlek 37 har den pigge dribblaren från Neapel. Hans efter match-pjuck är för övrigt vita med rosa detaljer för den som verkligen undrar över Serie A-väsentligheter.

Uppladdningen inför Juve – Inter i morgon går i försoningens tecken. Claudio Ranieri begraver bumerangen med José Mourinho och säger:
– Han är en av de största tränarna i Europa och jag kommer att ta honom i hand.

Ranieri hade ju en liten beef med Mou i vintras och gaddade ihop sig med de andra hövdingarna i Serie A. Men sedan Luciano Spalletti drabbades av ett tillfälligt psykbryt under Rom-derbyt förra helgen är uppenbarligen inte Romatränaren heller någon att hålla i när det blåser.

Zlatan går ett steg till och förlåter på förhand sina belackare i Juventusklacken som kommer att vissla ut honom i morgon.
– Jag förstår dem, jag hade också visslat ut Ibrahimovic om han lämnat mitt lag. Det är en stor spelare, säger Zlatan på Zlatans vis till Inter Channel.

Ibra får också frågan vilket av årets mål han är mest nöjd med.
– Jag säger det mot Bologna. De andra jag har gjort går att upprepa, men mål av typen mot Bologna är väldigt sällan man lyckas med. Fast jag skulle så klart klara av det.

Lazio ligger på en måttlig niondeplats i tabellen och med tanke på klubbens målsättning att nå en Champions League-plats är det så klart en stor besvikelse.
Det hindrar nu inte 3 000 supportrar för att ge dem ett fullständigt episkt mottagande på Formello första träningen efter derbysegern mot Roma.

Dessutom planerar man att kontraktera ungtuppen Juan Sebastian Veron, 34, inför nästa säsong (vi kan kalla det lex Milan).
Jag förstår inte det här återvinningstänket.
Det borde vara snudd på statistiskt säkerställt att det är en dålig idé att ta tillbaka en lirare vars status var någonstans mellan påven och gud för tio år sedan i klubben (vi kan kalla det lex Brolin/Parma).
Snart sitter väl Sven-Göran Eriksson på bänken igen.

Lazio har en grym offensiv för att vara ett mittenlag med högre ambitioner. Att man däremot släppt in 45 mål i år borde oroa desto mer.

Under påskhelgen har flera av spelarna varit i L’Alquila med leksaker till barnen som blivit av med sina hem efter jordbävningen.
’Det var fruktansvärt, mycket värre än det såg ut på tv,’ skriver lagkapten Tommaso Rocchi i sin spalt i Corriere dello sport.

Vi gör vårt bästa för att förtränga att de stora pojkarna leker Champions League och öser på med lite mer Italien.

Gianluigi Buffon har inga planer på att lägga av med fotbollen. Minst nio år, eller fram tills han fyller 40, kommer han att spela.
– Om någon fortfarande vill ha mig alltså, säger Buffon.
I går var han med i ett av de högkvalitativa underhållningsprogrammen på Italia 1 där han svarade på frågor om sin framtid, pratade om hur han tog sig ur sin depression och sitt intresse för samtida historisk litteratur.

Gigi gjorde sitt bästa för att framstå som den seriöse och mycket omtyckte man han är. Till hans ära hade programmakarna bakom Chiambretti Night lånat in poeten och författaren Giampiero Mughini för att deklamera en dikt till Buffon.

Och så för att verkligen understryka den litterära kvalitén i verket ett styck kvinnokropp som illustration.

Den som är sugen på lite italiensk finkultur innan kvällens höjdarmatcher drar igång föreslår jag letar sig tre och en halv minut in klippet.
Missa inte avslutningen när ballerinan Dana plockat av sig nästan alla pappersark som täcker hennes kropp och satt sig ner framför Buffon då programledaren utbrister:

– Nu ska vi se om Dana lyckas ta sig upp och av scenen utan att visa något, hehe.

Sexism par excellence.
Forza Italia.

Italiens förbundskapten har det lite kärvt efter 1–1 mot Irland häromsistens. Kritiken gäller mest varför Antonio Cassano inte får vara med och leka.
I går intervjuades Lippi av Sky Sport och visade med all önskvärd tydlighet att han inte uppskattar diskussionen:
– Antonio borde ta en titt på sitt id-kort. Om det står att han är någonstans mellan 18 och 40 år gammal bör han fortsätta att spela. Om han sedan inte blir uttagen i landslaget har han ingen som helst anledning att tro att jag har något emot honom, eller emot någon annan spelare.

Och så var den debatten över för ett tag.