Italien har väntat tålmodigt. I veckan kom så ett tecken som får azzurianhängarna att andas ut en smula.
Cynthia Cosini Valadares har fått italienskt medborgarskap.

Ni känner till historien. När Juvebrassen Amauri började dundra in mål under hösten höjdes röster för att han borde ta en plats i Italiens nationalelva. Marcello Lippi himself följde (för att inte säga administrerade) situationen med stort intresse.
Amauri själv kostade på sig att säga att inget skulle vara större än att spela för Brasilien. Det valde italienarna att inte betrakta som ett hinder. När Juvestrikern kallades till Dungas selecao inför en vänskapslandskamp i januari (mot Italien av alla lag, man får anta att Dunga ville testa hans lojalitet) blev det rätt och slätt ’no’ från Juventus ledning.

Därefter har det gått så där för Amauri. Med ett enda mål i ligan efter jul jämfört med elva under hösten har Dunga inte direkt telefonterroriserat familjen Valdares-Oliveira. Amauri själv säger i stället till Gazzetta dello sport hur lycklig han är att hans fru Cynthia fått italienskt pass eftersom det nu måste bli hans tur, att han under ett och ett halvt år väntat på detta besked och hur han i natt ’kommer att gå och lägga sig och somna som en italienare’. Huruvida Lady Amauri, som hon kallas, uppskattar det sistnämnda är inte känt.

Lippis intresse har samtidigt svalnat en aning.
– Hans fru har blivit italiensk medborgare, men ännu inte Amauri. Blir han det och spelar bra ringer jag honom, annars inte, är förbundskaptenens hållning.

Om du flyr från ett land i krig för att söka asyl eller medborgarskap någon annanstans är Italien är ett hyfsat döfött projekt. Högerpopulistiska regeringspartiet Lega Nord vill införa restriktioner för sicilianare att söka jobb i norra Italien. Den politiska opinionen är, så att säga, inte riktigt på din sida.

Kan du trixa med trasan är läget lite annorlunda.

Det är inte direkt hård konkurrens om utrymmet i italiensk media den här veckan. Corriere dello sport slår till med fyra hela sidor (och då snackar vi gammalt svenskt dagstidningsformat om någon minns) om den gode Mous verbala käftsmällar. Allt sammanställt under vinjetten ’Ciclone Mourinho’.
Vi bjuds bland annat en historisk tillbakablick över portugisens kontroversiella uttalanden genom åren, läsaromröstningen ’har Mourinho rätt eller fel?’ (fel, tycker 52,2 procent), två fotbollsexperter som argumenterar för varsin sida i frågan, ett styck intervju med en kommunikationsstrateg och, slutligen, en sociologiprofessor som över fyra spalter breder ut sig under rubriken ’Vem är egentligen Mourinho?’.

Kort och gott: tidningen har gjort sitt jobb i dag.

Vad katolska kyrkan tycker i frågan är ännu höljt i dunkel.
Camorran har inte heller gått att nå för en kommentar.

Vad som gäckar alla interisti mest tycks dock vara Mourinhos uttalande efter 0–3-förlusten i cupen mot Sampdoria i går (ja, det spelades visst en match mitt i allt detta, men det är fortfarande oklart om Interspelarna lämnade omklädningsrummet).
– Det återstår bara 91 dagar innan jag kan säga ”hej då och trevlig semester” till hela Italien, var Mourinhos slutord på presskonferensen efteråt.

Och så fick Corriere dello sport och de andra drakarna stoff för ännu en arbetsvecka serverat.

Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.

Att David Beckham av allt att döma stannar i Milan säsongen ut är knappast någon bomb. Milan är en klubb som är van att få som man vill och trots tabelläget tycks både Beckham och Milano vara redo att ta relationen från ömsesidig nyförälskelse till nästa nivå: den där man planerar för framtiden.
Att Becks köper ut sig själv lär inte ge honom mindre martyrpoäng hos de svartröda supportrarna.

’Det är en stor klubb med världens bästa spelare och här vill jag stanna’, sa Beckham i går.
’Det vore konstigt om Milan inte hade världens bästa spelare, med tanke på de pengar de spenderat’, sa LA Galaxy-tränaren Bruce Arena.
’Surt’, sa räven.

Vad som hamnat lite i skymundan är hur italiensk media kort och gott kallar Beckham ’lo Spice boy’. En direkt referens till fru Beckhams oförglömliga (eller ja) insatser i 90-talets största popgrupp, alltså.
Jag konstaterar att det varken är första eller sista gången som italienarna uppfinner engelska namn som britterna själva inte använder. Serie A-klubbarnas tränare kallas konsekvent ’Mister’ (eller fonetisk snarare <’miiiister>) i alla inhemska sammanhang, medan Alex Ferguson gissningsvis inte ens skulle reagera på tilltalet.

Jag kan inte bestämma mig för vad som är mest oroande, att José Mourinho anklagar sina kolleger för ’intellektuell prostitution’ eller att jag inte kan komma på en enda allsvenskt tränare som skulle förmå använda de orden i ett gemensamt sammanhang.

Ska man kriga så kan man lika väl göra det med stil, verkar ’Mou’ resonera.

Stilpoäng får man också ge Claudio Ranieri som tålmodigt kryssade sig fram i den mixade zonen på Stadio Olimpico efter förlusten mot Lazio i kväll och svarade på samma frågor om nämnde Mourinho om och om igen.

Ska man dra igång en blogg kan man lika väl göra det när det brinner, resonerar jag.
Andiamo!