Det är verkligen väldigt tyst om José Mourinho nuförtiden. Ibland måste jag logga in på Inters officiella hemsida för att se att han fortfarande jobbar där (lite som när man testringer sin mobil för att kolla efter om den slutat funka, eller om folk bara slutat höra av sig).
Mou har tydligen tagit sitt mediala kyskhetslöfte på allvar den här gången.

Carlo Ancelotti däremot har seglat upp som mannen i stormens öga.
Det började med att Milans pajas/president Silvio Berlusconi la skulden för klubbens förlorade scudetto på Ancelotti.
Direkt efteråt gick klubben ut och sa att Berlusconi blivit, eh, felciterad.
Jag hoppas att Milans sekretariat har ett färdigskrivet pressmeddelande med det budskapet, det kommer ju ganska ofta till användning med Berlusconi.
Men Carlo Ancelotti själv har inte fått något samtal från Milanbossen:
– Nej, men han har sagt till Galliani (klubbens vicepresident och vicepajas, min anm.) att det bara var påhitt, det räcker för mig.

Vi vet att Silvio Berlusconis umgängeskrets består av minderåriga, men jag hade inte riktigt klart för mig att den här tonårsmentaliteten hade smittat av sig på hela klubben. Håll med om att Milans kommunikationsstrategi känns ungefär lika sofistikerad som skvallret i uppehållsrummet på valfri högstadieskola.

Samtidigt uppkom rykten om att Ancelotti redan börjat dra upp riktlinjer för Chelsea inför nästa säsong.
Icke, säger Carlito själv till Corren:
– Det här är rena fantasifoster. Jag har varit länge i Milan och det är mycket grotteskt att tro att jag startat en kampanj för en klubb som jag inte har några som helst band till.

Man kan tydligen inte vända Italien ryggen en helg utan att det börjar mullra.
Inter är nu inte direkt första lag att först se Neapel och sedan dö en aning i den häxkittel som vi också känner som San Paolo.
Däremot är det spännande att jolly old Milan gör en storstilad klättring så här på upploppet. De gör det med hjälp av en hysteriskt formtoppad Filippo Inzaghi som är på god väg att upphäva tidigare vetenskapligt fastslagna korrelationer mellan åldrande och fysisk degenerering.
Dessutom utmanar Precious Pippo tyngdlagen med viss framgång.
Jag börjar undra om det är rakt igenom tillåtna medel de laborerar med ute på Milan Lab. Om Carlo Ancelotti är näste man att ta en plats på mittfältet i höst, så minns ni var ni läste det först.

Jag märkte av de uppskattande kommentarerna att ni gillade mitt förra inlägg, så här kör vi igen:
Italienarna tror inte att dagens resultat har öppnat scudettostriden i Serie A.

’En tränare kan förlora mycket, men han bör aldrig förlora sin professionella värdighet’.

Nej, det är ingen nytt latinskt ordspråk (eller vad vet jag, förresten). Det är José Mourinho som svingar vilt igen.

På dagens presskonferens lekte Mou arga leken med den journalist som gjorde sitt jobb och bad om en kommentar om det påstådda slagsmålet med en United-supporter efter förlusten i England.
Inter-tränaren spände sin svartaste blick i reportern och gick till attack:
– Mourinho säljer. Och det vet du.

Två saker är intressanta med det här.

1. Mourinho har tagit ett rejält kliv på hybristrappan och pratar numer om sig själv i tredje person (a.k.a. lex Zlatan, men notera att Ibrahimovic har sett motsatt utveckling och slutat).

2. Mourinho duar reportern i ett (hyfsat effektivt) försök att förminska honom. Ni som har ett hum om de latinska språken vet vilken nedlåtenhet han demonstrerar i och med detta.

Jag har pratat med Mourinho en gång, på en presskonferens efter Roma-Inter, och frågan gällde Zlatans framträdande vill jag minnas. Jag fick inget svar, jag fick en motfråga och fick snabbt samla tankarna (och det, vid tillfället, ganska bristfälliga italienska ordförrådet) och skjuta från höften igen.
Pulsen går upp en aning när Mou fokuserar en med blicken, jag lovar. Men vi blev inte du med varandra i alla fall.

Och han går ju, som bekant, en del andra män på nerverna också.

Den senaste i raden av upprörda Serie A-tränare att ta sig ton angående portugisen är Carlo Ancelotti.
– Mourinho pratar ofta om värdet att kommunicera, men det är den av hans egenskaper jag är minst imponerad av, hälsar Milan-tränaren via en intervju i l’Avvenire.

Det är lite slutspelshockey över sluggandet i italiensk fotbollsmedia just nu. Minus Per Ledin och Niklas Wikegård, men med en Mourinho som agitator i sitt livs form.
Om jag räknat rätt har tre andra tränare haft minst ett verbalt utfall var mot portugisen den senaste veckan. Och då är Spalletti, Ancelotti och Ranieri tre, normalt sett, balanserade män.
Mourinho är som det där bokstavsbarnet längst bak i klassrummet som ständigt ifrågasätter allt och alla, men alltid har full pott på proven.
Oftast utan att ens plugga.