Det är strax dags för två av la ligas mittenlag (och ett som befinner sig lite högre upp i tabellen) att kliva in i semifinalerna av Europa League, numer den enda turnering där vi är helt garanterade spansk representation i finalen.
Lagom till det har jag spekulerat loss lite i varför Spanien i år hävdar sig så bra i Europas andraturnering, när så mycket talar för att man inte borde. Det påstås ju ofta, och det med goda belägg, att spansk fotboll bara handlar om två lag.
Atlético Madrid, Valencia och Athletic Bilbao finns här för oss i år för att ge svar på tal och visa att så inte är fallet. Och skulle nu både Barça och Real Madrid trilla ur Champions League nästa vecka har vi minst ett av de tre EL-lagen i final för att rädda den spanska äran i år.
Det är inte skitlätt att hitta någon röd tråd i de tre klubbarnas satsning, men jag blev tillsagd att göra ett försök i alla fall och voilà.
I övrigt är ju semifinalerna i år en heliberisk historia, och minns att förra året var det i stället tre portugisiska gäng i semi. Det har jag ingen som helst förklaring till, men ge mig några dagar så ska jag känna efter.

Men, det var ju en av spansk, och numer även tysk fotbolls stora som sa tack och hej i dag och Raúl González Blanco darrade lite på läppen när han meddelade att han lämnar Schalke 04 efter två säsonger.
Jag har alltid gillar Raúl lite mer än your average Joe, men i dag fick jag faktiskt lite avsmak. Eventuellt.
För allt pekar på att den evige nummer sju hoppar av Bundesliga för att skriva ett fetingkontrakt på fyra år i Qatar, som antagligen innebär så mycket pengar att vi inte riktigt kan föreställa oss.
Det är väl okej, men då tycker jag inte man ska sitta med fuktiga ögon och säga att det var ett ”oerhört svårt beslut” att lämna Ruhr-området som handlar om att man vill ”tillbringa mer tid med sin familj”. 

Då kan man sluta spela fotboll och flytta hem till Madrid och ta ett deltidsjobb på Reals sekretariat.
Om nu Al-Ahli blir hans nästa destination alltså, det låter ju onekligen så när Raúl säger:
– Jag är färdig med spel i de stora europeiska ligorna. 

Om det bara är ett illasinnat rykte så glömmer jag allt, Raúl. 

Clásico-dimman låg så tung över Madrid i onsdags att den skymde lite annat cupgodis.
Marcelo Bielsa får ingen riktig styrsel på Athletic Bilbao i år, de pendlar i form som vore de Atlético Madrid, men i cupen har man nu ett rejält slagläge inför returen mot Mallorca.

Men först ska Bielsas Bilbao möta ett småstukat Real Madrid, som tappade både det professionella och moraliska ansiktet i matchen mot Barça och tvingats pudla på den egna hemsidan och tydligen inte nöjer sig där.

Where’s your head at?

Det här är så klart ett sätt för Real Mourinho att visa att man är ett gentlemannalag oavsett hur många tunga förluster man tvingas till mot katalanerna.

Det jag gläder mig mest över är att tonläget är betydligt ödmjukare än under förra vårens Clásico-kvadrupel. 
Jag har svårt för regelrätta krigsattacker på fotbollsplanen (och inte bara där) men jag har nästan lika svårt för den här typen av folkmobb som triggas igång när en spelare tappar skallen (kanske för att det bodde en Pepe i mig under min korta karriär som vänsterforward i Lerdala IF:s damlag tidigt 90-tal).
Real Madrids defensive mittfältare/försvarare stampade väldigt tydligt Leo Messi på foten och aj, det såg ont ut och nej, det är inte okej.
Men nu lämnar vi det och går vidare med våra liv och om ni vill kan ni ta med er det faktum att Pepe, tillsammans med Iker Casillas, är den trevligaste liraren som Madridklubben har att ställa ut i en mixad zon efter match. Pratsam, lättsam, tålmodig och rätt kul.
På Twitter föreslår ni att ful på plan/fin privat är en ganska gångbar kombo i idrottssammanhang och det ligger ju en del i det. 
En gång i ett annat liv och en annan tid, då jag när kvällspasset föll på min lott fuskade som hockeyreporter, hade jag en gång uppdraget att ringa upp Djurgårdens Jimmie Ölvestad (som för övrigt är barnbarn till Nacka Skoglund om ni behöver fotbollsmark att hålla fötterna på) i egenskap av ”elitseriens störste buse” eller något annat moget maskulint epitet som hockeypubliken röstat fram honom till.
– Tjena, du, kan jag ringa upp dig lite senare? Jag är på Junibacken med mina barn, svarade elitseriens störste buse.

Det kan, vid närmare eftertanke, även ha varit Astrid Lindgrens värld han befann sig på. Men ni fattar prylen.

Jag skulle säga något om helgens omgång innan jag fintade bort mig själv med andra utsvävningar.
Jo, just det, jag sitter i Canal Plus och reder ut begreppen om Bielsa, Bilbao och Benzema på söndag.

Jag kanske får ta tåget dit. 

Att åka till Bilbao ska inte vara en schlager, det vet både Barcelona och Real Madrid nu. Publiken på San Mamés brukar göra sitt till och Athletic-målvakten Gorka Iraizoz hade god hjälp av en omutbar backlinje, där inte ens CR9 fick springa kant som han ville.
Bilbaos vänsterback Koikili Lertxundi fick ett litet brejk i våras när han satte totalstopp för Leo Messi i mötet med Barcelona och förutom sitt extraordinära science fiction-namn har Koikili lite andra särdrag som skiljer honom från fotbollsfolket.
Han driver ett personalföretag vid sidan av fotbollen och hann ta en högskoleexamen i historia innan Athletic fick upp ögonen för honom. Det var 2007 och Koikili sparkade boll i tredjedivisionsklubben Gernika mest för skojs skull. Tyvärr är uppdateringsfrekvensen på hans blogg lite i lägsta laget.

 Läget då, Lertxundi?

Leo Messi slår klubbrekord och håller på att älskas ihjäl av sina beundrare. Pep Guardiola uttryckte sig i alla fall kort och koncist angående argentinarens etthundraförsta mål i Barçatröjan:
– Det är barbariskt.