Medan Italien brottas med rekordlåga födelsesiffror föregår i alla fall landets fotbollslirare med gott exempel.
Alessandro Del Pieros fru Sonia har i dagarna nedkommit med barn nummer två, en liten Dorotea, och samtidigt berättar lagkamraten Gigi för det högkvalitativa veckomagasinet Chi att ’bimbo numero due’ är på väg även i det Buffonska hemmet.

I Rom är redan Tottis förstfödde Christian en celibritet med skapliga förväntningar på sina axlar. På Romas matcher ser man ofta supportrar i tröja nummer tio med lill-Tottis namn på.
No pressure, alltså.
Förhoppningarna på att lillasyster Chanel ska bli huvudstadens nästa stora striker verkar aningen mindre.

Rom är en stad med två fotbollsgiganter som mår väldigt … olika just nu.
Lazio förbereder sig för cup-final på hemmaplan och en medioker säsong i ligan är nästan förträngd.
Roma torskar mot Viola till synes med flit och presidenten Rosella Sensi överväger alltså att bura in laget på Trigoria och kasta nyckeln i Tibern.
Hon har ju helt rätt så klart. Även en klubb av Romas snitt kan mislyckas ibland, men att inte vilja förstöra frisyren i närkamperna mot Fiorentina är inte okej. Inte under några omständigheter när supportrar i massor köpt  biljetter och verkligen inte när en plats i Champions League står på spel.

Kanske är jag rabiat, men luktar det inte lite 50-tal att kalla den inställningen hos en kvinna i chefsposition för järnlady?
I italiensk media påpekas det lika ofta att La Sensi är nybliven mamma, en annan faktor som alltså bedöms ha med saken att göra.
Joråsåatte.

I det himmelsblå lägret är stämningen desto frikostigare. Efter att CL-bucklan lämnats över i Rom i häromdagen höll klubbdirektör Claudio Lotito låda inför oss journalister i säkert en halvtimme.
Till slut fick vi be honom att lämna oss i fred. Typ.
Efter segern mot Juve i Turin i onsdags var samme Lotito på så gott humör att jag övervägde att fråga om han kunde dämpa sig lite i mixade zonen. Det Gianluigi Buffon sa fastnade helt enkelt inte på band i Laziobossens kakafoni, trots att de säkert stod tio meter i från varandra.

Jag trodde nog att Juventus skulle reda ut det här och ta sig till final i Coppa Italia, men det saknades minst ett kryddmått vilja hos de svartvita i dag.
Jag pratade med Gianluigi Buffon efter matchen, som var sitt trevliga och ödmjuka jag och stannade kvar i mixade zonen tills sista journalist ställt sista fråga.
– Inga titlar i år heller. Men det är vår plikt att jobba vidare nu, gentemot tränaren, klubben, fansen och oss själva, sa Gigi.
På frågan vems felet var svarade målvakten:
– Det fina med fotboll är att man aldrig kan säga vems fel det är. Jag tycker det är det sympatiska med lagsporter.

Olof Mellberg syntes inte till efter match. Juve väljer själva ut en eller två spelare som får prata med pressen efteråt och man ska hyfsad tur för att pricka rätt man i startelvan rätt dag.

Ett mindre drama utspelades efter slutsignal, då en folkmobb med frustrerade hemmasupportrar försökte tränga sig in media- och spelargången.
Jag stod en liten bit ifrån med några italienska murvlar och när den arga massan fick syn på oss började de ropa ’goirnalisti terroristi’ och vifta vilt med armarna.
Det är så klart inte rätt läge att börja skratta, men trots att jag fått många innovativa tillmälen under min ganska korta yrkesverksamma karriär är ’journalist-terrorist’ helt klart en first timer.
Jag tycket att det var lite komiskt faktiskt.

Det här är inte bloggen som undanhåller läsarna detaljer, hur små de än må vara, så när vi ändå öppnat den asken: Buffon mötte media med halvöppen skjorta och därunder ett tungt pärlhalsband med ett silverkors. På handleden ett träarmband med jungfru Maria-ikoner, av typen man köper i Sankt Peterskyrkans giftshop.

Jag kan inte se att det blir något annat än Lazio – Sampdoria i cupfinalen nu. Och visst är det kul för Rom att ha ett lag med i finrummet även i år.

Vi gör vårt bästa för att förtränga att de stora pojkarna leker Champions League och öser på med lite mer Italien.

Gianluigi Buffon har inga planer på att lägga av med fotbollen. Minst nio år, eller fram tills han fyller 40, kommer han att spela.
– Om någon fortfarande vill ha mig alltså, säger Buffon.
I går var han med i ett av de högkvalitativa underhållningsprogrammen på Italia 1 där han svarade på frågor om sin framtid, pratade om hur han tog sig ur sin depression och sitt intresse för samtida historisk litteratur.

Gigi gjorde sitt bästa för att framstå som den seriöse och mycket omtyckte man han är. Till hans ära hade programmakarna bakom Chiambretti Night lånat in poeten och författaren Giampiero Mughini för att deklamera en dikt till Buffon.

Och så för att verkligen understryka den litterära kvalitén i verket ett styck kvinnokropp som illustration.

Den som är sugen på lite italiensk finkultur innan kvällens höjdarmatcher drar igång föreslår jag letar sig tre och en halv minut in klippet.
Missa inte avslutningen när ballerinan Dana plockat av sig nästan alla pappersark som täcker hennes kropp och satt sig ner framför Buffon då programledaren utbrister:

– Nu ska vi se om Dana lyckas ta sig upp och av scenen utan att visa något, hehe.

Sexism par excellence.
Forza Italia.

Det är ju första april även i Italien och Francesco Totti låter inte det passera obemärkt. När han i dag lämnade sin läkare efter en kontroll av knäet var det med orden:
– Jag kan inte spela på fyrtio dagar, men jag förstår inte varför.
Ett par minuter senare kom ’il dottore’ ut och förklarade att det var ett aprilskämt.

Det är ingen statshemlighet att Totti inte har Roms skarpaste intellekt. Precis som vi har Norgehistorier och blondinskämt har Italien sina Tottiskämt. Och Romas älskling har inga problem att driva med bilden av sig själv.
Nedan en sketch med Gianluca Buffon som går under vinjetten ’Har du hört den senaste om Totti?’.

Totti: ’Jag har hittat en jätteintressant bok’
Buffon: ’Vad heter den?’
Totti: ’Så löser du 50 procent av dina problem’
Buffon: ’Okej, köpte du den?’
Totti: ’Ja visst, jag köpte båda två’