Jaha, det verkar ju bli riktigt trångt med svenskar här i höst om man får tro drevet.
Zlatan blir kvar, Moratti är lugnare än svensk fil. Rasmus Bengtsson är under översyn av Lazio och samma klubb går i giftastankar med Markus Rosenberg.
Vi ser helt enkelt en släng av ett Skåne-virus i Italien just nu. Zlatan har krattat upp gruset. Övriga blir guilty by association.

Snart får väl Italien rent av upp ögonen för Henrik Larsson.

Annars börjar det ju lukta Champions League-final här i Rom, men före dess finalen i italienska cupen som jag för egen del går igång på.
Dels för att jag inte sett Cassano och kompani live någon gång i år, dels för att jag följt Lazio ganska nära och sett skillnaderna i skärpa när det vankas cupspel jämfört med ligamatch.
Ett Liverpool i det lilla, kan vi säga.
Lazio har tre förluster i rad i ligan, men slog ut Juventus på bortaplan i semifinalen häromveckan. Sampdoria slog Reggina med 5–0 senast, men har innan dess inte vunnit en match i ligan på nära en månad.

Delio Rossi kan behöva ta hem finalsegern för att rädda sitt skinn – och jobb – till nästa säsong.
Annars kanske Sven-Göran Eriksson står där på Formello och håller i trådarna igen. Med Tord Grip på ena axeln och Hasse Backe på den andra.
Vilken svenskfest det skulle kunna bli.

Förväntan låg i luften på Capitolium i dag. Och medan pöbeln nekades inträde fick jag vifta med mitt presskort ett par gånger för att charma säkerhetsvakterna som inte såg ut att ha gått på GI-diet inför uppdraget.
Trettiofem minuter för sent kom i alla fall Michel Platini, och tillsammans med Ole Gunnar Solskjaer genomfördes det rituella överlämnandet av Champions League-pokalen till applåder. Platini sa några ord, Solskjaer ännu färre och sedan var det hela över.

Efteråt trängdes vi journalister för att få några kommentarer från de närvarande potentaterna, utan någon särskild framgång, och när jag vände mig om för att ge upp och gå därifrån hände det.
Jag stod öga mot öga med Champions League-pokalen.
Vi glodde på varandra, tiden stannade i en nanosekund och jag insåg att skulle det bli någon action här var det upp till mig att ta initiativet (man är inte så van vid att behöva det i Italien).
Så jag sträckte fram min hand och snuddade vid bucklan i slowmotion.
Sedan tog omvärlden vid igen, vakterna som bar pokalen tittade på mig med en min som inte signalerade ’ciao bella ragazza’ direkt och ögonblicket var förbi.

Henke Larsson gjorde det senast.
Och så nu jag.
Vem blir näste svensk att röra CL-bucklan?