José María del Nido har dragit ihop ett rebellmöte i bästa upprorsanda efter Real och Barças respektive manglingar i första omgången.
Har ni läsglasögonen på kan ni möjligen tyda en kartläggning av fördelningen av tv-pengar i samtliga stora ligor i Europa (minus Italien, där går pengarna oavkortat till Silvio).
Det är ju inte som att Robin Hood har haft vägarna förbi Spanien på länge.

Hur kan då la liga se så abnormt snedfördelad ut jämfört med övriga? För att de två tunga elefanterna har ganska mycket att sätta emot i den här typen av förhandling förstås.
Jag tänker:
Klubb 3-20 i tabellen: ”Nu får det vara nog!”
Klubb 1–2 i tabellen: ”Vad sött av er, men då kanske vi bara tar och startar en Europaliga på en gång så är saken löst en gång för alla”

Utöver Jorge Valdano, som lämpligt nog ändrat sig i frågan sedan han lämnade Real Mourinho, är det så tyst från Barcelona och Real Madrids sida att man hade hört Pep Guardiola hosta hela vägen till huvudstaden. 

Inte så konstigt, tycker ni, man vårdar ju sina intressen?
Kanske det, säger jag, men vem vinner egentligen på resultat som de i förra helgen (förutom alla livebettare som spelar på fantasiresultat som allt oftare slår in i Spanien)?

Annars är Neymar-såpan lite av den mest underhållande just nu, inte sant? Antingen underskattar Santos president Luis Álvaro de Oliveira sociala medier och snabba webbnyheter eller så tyckte han bara att hans uttalande hos radio Rac 1 i går kväll om att Neymar är närmare Barcelona än Real Madrid behövde kryddas några minuter senare i radio Marca med en dementi.

Ett nej är inte alltid ett nej. Foto: Mundo Deportivo

Ni frågar mig hur jag skulle värdera Neymar i la liga. Förutom gårdagens brassematch mot Ghana har jag inte sett mycket mer av honom än de Youtube-klipp som ni också dreglat till.
Jag konstaterar dock att Neymar har två attribut som generellt är oumbärliga för brassesuccé i Europa:
* En avkomma innan tonåren är över
* En stabil frisyr

Om vi var oroliga hur Digeo Forlán skulle klara flytten till Italien med alla divorna kan vi andas ut och vara lugna på den fronten. Forlán gör i det närmaste en Ibrahimovicsk sorti när han avtackar sin förre tränare:
– Han är en señor som haft problem i alla lag han tränat. Alla vet vem som är Quique och vem som är Forlán. 

Det är snart dags att rikta hela radarn mot London och FC Barcelona, och fokusera totalt på hur, var och när Barça matchladdar inför avspark. Ni har redan sett att Cesc Fábregas blivit kidnappat av sina katalanska vänner.

Men det händer ju grejer i Real Madrid också, och hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag funderat kring varför den här soppan får sin upplösning just nu. Bråket mellan Jorge Valdano och José Mourinho var ingen statshemlighet direkt och egentligen handlar det här mindre om Valdano och mer om Mourinho. Portugisen har under säsongen pö om pö tagit över kontrollen av det mesta i den vita klubben, med Florentino Pérez goda minne, och till slut var det bara Valdano som stod i vägen för att Mou skulle få absolut vetorätt i precis alla frågor som rör Real Madrids a-lag.
Valdano å sin sida hade ett jobb att sköta, som blev allt svårare ju längre portugisen verkade i klubben.
– Jag kom till en punkt där jag kände att jag var utanför allt som rörde sig i klubben. Jag bad om ett möte mellan tre personer, men det gick inte, säger Valdano vars avsked från Los Blancos var snyggt, rakryggad och mycket uppriktigt från argentinarens sida.

Han har gjort vad han kunnat, han har, vågar jag påstå, haft klubbens bästa i åtanke hela tiden, men han lyckades inte tygla José Mourinho internt.
Zinedine Zidane tar nu över som sportchef i klubben, men det ska vi inte förväxla med att han kommer ha någon som helst bestämmanderätt när det kommer till exekutiva beslut.
Om Real Madrid inte varit det tidigare så är det nu Real Moudrid för hela slanten och alla spekulationer om att portugisen ska bort från klubben kan vi därmed lägga ner.
Det var en period i våras under den värsta pajkastningen med Barcelona som jag tyckte att Mourinho såg ut att sitta lite skrynkligt till. Han hade inte resultaten med sig, han hade inte Uefa med sig, han hade inte Cristiano Ronaldo med sig och han såg mest ut som en dålig förlorare som desperat sökte dåliga bortförklaringar.
Men Mou landade på fötterna igen och fick bort sin största antagonist på kuppen.
Befinner man sig i närheten av Marängerna, vilket jag gör då och då, märker man en stor skillnad jämfört med hur det var under Manuel Pellegrinis styre.

Mourinho säger: ”jag pratar inte med media” och helt plötsligt gör inte en enda av spelarna en intervju på flera veckor, i en klubb där det redan var dåligt på den fronten.
Cristiano Ronaldo säger: ”jag gillar inte den defensiva taktiken vi har, men jag accepterar den” och vips är han utanför truppen i nästa match.
Karim Benzema får frågan om han tror att Uefa hjälper Barcelona, när han sitter i pressrummet på Camp Nou, och får något stressat i blicken samtidigt som han säger: ”jag är inte här för att prata om Uefa” och Karim Benzema startar inte i Clásicot dagen därpå.

Det här har blivit José Mourinhos klubb fullt ut och på en säsong har han format en organisation som är så lojal att till och med Aitor Karanka, som verkar vara en karl med huvudet på skaft, sitter och säger: ”hade saker varit som de borde hade det varit vi som spelade Champions League-final nu”.

Det kommer bli alldeles enastående spännande att se vart den här galaxen tar vägen.

– Jag vill härifrån.
Orden är José Mourinhos och kommer från onsdagens presskonferens.
Frågan är vad vi ska göra med dem.

Att något inte står rätt till i det vita huset står utom allt tvivel. Mou och Jorge Valdano har varit som katt och hund hela hösten och när Real Madrids sportdirektör funderar högt över varför klubbens tränare sätter sin ende striker (Karim Benzema) på bänken mot Almería när det enda han ber om är en striker, så slår Mourinho bakut.
– Jag är för gammal för att man ska skicka budskap till mig via medierna. Jag har hållit på med det här jobbet i femtio år, man kan säga att jag är en dinosaurie, konstaterade José Mourinho på presskonferensen.

Teamwork?

En snabb googling av José Mourinho ger vid handen att han fyller 48 år i veckan som kommer, men vi ska inte haka upp oss på detaljer. 
Mou är man nog att slippa ta del av Jorge Valdanos funderingar via radio och tv, tycker han. Så långt allt gott.
Men det var ju inte förrän en kvinnlig journalist gjorde sitt jobb i går, tog tag i mikrofonen och frågade varför José var så otroligt stingslig, som vi fick lite action – och kanske en indikation på hur illa det är ställt ute på Valdebebas.

”Det är för att jag vill härifrån” är ett briljant dubbeltydigt svar på sitt sätt, inte minst när portugisen faktiskt stegar ut från pressalen, utan utrymme för följdfrågor.
José Mourinho vet precis vilka rykten som kommer att ta fart efter den här typen av utspel, och han tycker uppenbarligen att det är värt det.

I kväll möter Real Madrid Atlético i cupen. Det finns alla skäl att tro att José Mourinho säger ”äh, jag menade bara att jag ville lämna rummet” efter matchen, för att inte åsamka los blancos mer skada än de klarar av just nu och för att ledningen vill tona ner kalabaliken och rädda det som räddas kan. 
Men onsdagens events visar på en problematik som väntat på att få presentera sig för Florentino Pérez: 
Antingen anställer du en speciell tränare och ger honom fria tyglar, värvningsveto och obscent mycket pengar att röra sig med för att plocka ihop och fostra ett lag han tror på 

eller 

så anställer du någon som sjösätter och förvaltar dina bombastiska miljardplaner, lyssnar på dina önskemål och tackar för möjligheten att få vifta med frisparksvariantpärmen inför storheter som Cristiano Ronaldo under en säsong och för att släkten får så bra platsbiljetter på Santiago Bernabéustadion. 

Med José Mourinho kan man inte få både och.

Andra lärdomar av dagen? Jo, att det finns kvällar i Spanien då Leo Messi bränner straffar och Henok Goitom sätter dem också.  
Men frågan är om inte Henoks lagkamrat Corona slog in kvällens vackraste pärla. Och plötsligt har kris- (och svensk-) laget Almería sänkt Real Madrid och tagit sig till semifinal i spanska cupen på en och samma vecka.
Jag säger som Ralf Edström: Världsrekord! 

Det är dags för spelarstrejk i Spanien och innan ni ropar ”bortskämda, världsfrånvända fotbollsmiljonärer” till Leo Messi och kompani ska man ha klart för sig att det bara är 15 procent av de spanska klubbarna som betalar ut sina löner i tid.
Det kan bli lite svårt att ställa tortillan på matbordet då om man lirar i division tre och inte har ett Nike-kontrakt värt fjorton miljoner kronor om året.
Till exempel.

Men visst skulle det vara intressant att höra Cristiano Ronaldo berätta om den stridsvilja och solidaritet med Segunda B-spelarna han känner när helgens match mot Valencia skjuts upp. Just CR9 är ju i och för sig döpt efter Ronald Reagan, som kanske inte var de stora fackförbundens försvarare, men ni fattar.

Det är upp till kamp på flera håll i la liga just nu. Efter lördagens Clásico hade jag nog känt mig rätt mysig och snäll om jag var Carles Puyol, men Barças lagkapten har ”karaktär” och ”lojalitet” som ledord. Och möjligen ”muckar du med mina kompisar så muckar du med mig” också.
När Puyi sprang in i Real Madrid-direktören Jorge Valdano i Bernabéu-stadions katakomber efter matchen i lördags gjorde han det i Gabi Militos sällskap och drog sig till minnes Valdanos ord om Milito tidigare i våras.
– Vi gjorde rätt som inte värvade Milito för tre år sedan, med tanke på att han är så skadebenägen, sa Valdano efter att argentinaren varit borta i 16 månader från spel.
Carles glömde för en stund att han just vunnit matchernas match och konfronterade Valdano.
– Så gör man inte, så gör man bara inte, upprepade Puyol flera gånger under sin uppläxning av Real-bossen, innan Milito själv fick rycka in och sära på de två tupparna.
– Snyltare, mumlade Puyol innan han lämnade brottsplatsen mitt framför ögonen på sin míster Guardiola som enligt tidningen El País bad Valdano om ursäkt flera gånger om.

Man undrar hur nästa kvartsamtal mellan Puyi och Pep förlöper. 

Den ambulerande enmansshowen Diego Armando Maradona befann sig på Bernabéu i går och verkar ha haft som mission att bryta mot alla relger jag kan komma på gäller där.
Han dök upp i det argentinska landslagets träningsoverall, något som inte går an på Reals nobla hedersläktare och gick ut starkt med att tända en havannacigarr, trots att det råder rökförbud på hela arenan (även om det efterföljs så där bra på pressläktaren).

Sen knöt el Pelusa ihop säcken genom att hälsa sin gamle vän, och numera fiende, Jorge Valdano att han inte har något att säga honom. För några veckor sedan anklagade ju Maradona Real-bossen för att avsiktligt ge lagets argentinska spelare dåligt med speltid. Det är väldigt oklart vilket intresse Valdano skulle ha i att sabba VM-uppladdningen för sina landsmän.

Pep Guardiola hålls ju generellt för en intelligent man, men jag vet inte om det var så smart att säga ’vi hade redan pratat om att byta ut Zlatan när han blev utvisad’ efter matchen i går. Guardiola hade ju själv ett tag innan blivit uppvisad på läktaren och där får han inte ha någon kontakt med sina underordnade på bänken, även om det inte var särskilt svårt att se att han ordnade en mindre telefonkonferens från sin nya utpost.

Men la liga rullar vidare efter gårdagens lilla paradigmskifte i tabelltoppen och strax ska Espanyol ta emot Villarreal i en möte där mer än hälften av startspelarna kommer från Sydamerika. Espanyol fick till slut göra sig av med jättevärvningen (och gigantiska floppen) Shunsuke Nakamura, som flyttar hem till Japan där han kan sitta och lukta på sina blommor i fred. Villarreal har ju gjort sig av med Sebastián Egúren, det kanske ni hört något om där hemma?

Mallorca tar emot Sporting Gijón på sitt närmast ointrängliga hemmafort Ono och Gijóns tränaren Manolo Preciado har fått kritik för att hans spelare sett lite väl avslappnade ut på slutet. Det håller inte Manolo med om.
– Enda gången mina spelare är avslappnade är när vi åker på spa, säger Preciado och så var det bra med det.