Så här: Eftersom både sig Milan och Juventus drabbas av kollektiv helkroppsförlamning så fort Inter tappar poäng är det bara att gratulera Mourinhos mannas till ännu en scudetto.

Annars håller Bolognas Marco Di Vaio liv i både bottenträsket och skytteligan, genom att kryssa mot Toro och av bara farten gå om Zlatan i målprotokollet. Ni som hängt med ett tag har hört mig lovsjunga honom förut, men va fan: Vaia con Marco håller på att bli bäste målskytt och nedflyttad under samma säsong.
Forza.

På Sardinien hamnade Roma i 0–2-underläge, något som fick Tottelino att tappa humöret, starta catfight, utjämna med hjälp av Perotta men slutligen se Champions League-platsen flyga all världens väg.
Cagliaris bokstavsbarn Allesandro Matri gav hemmalaget en flygande start och ledningen i 34:e minuten och blev, tack för kaffet, utbytt i den 35:e.
Matri har haft lite kämpigt att hitta harmoni mellan fotboll och fritid under våren och fått se stora delar av Cagliaris säsong från bänken.
Framför allt har han fått press för bedriften att dejta BÅDA velinorna (programledarpinglorna/bikinibrudarna) för tv-showen Striscia la Notizia med omkring två veckors mellanrum tidigare i år.
Nu verkar varken Costanza Caracciolo eller Federica Nargi ha tagit illa upp. I stället för att hamna på den mediala sophög för förbrukat material som de flesta 23-åriga velinor gör efter ett år i programmet, lyckades båda två skriva nya tv-kontrakt efter den uppmärksammade händelsen med Matri.

Bari klättrade så till slut över uppflyttningsstaketet och får leka med de stora pojkarna i Serie A nästa år igen. Den första stora utmaningen blir att lyckas behålla Antonio Conte på tränarposten. Juventus har Conte som ett wild card inför nästa säsong och Conte besvarar flörten från sin gamla klubb genom att förklara sig mogen för tränaruppdraget om han får det.
– Jag har jobbat som tränare i tre år nu och jag vill inte betraktas som en före detta spelare, ryter Conti i från i Corren i dag.

Annars börjar det dra ihop sig till det nyutnämnda derby d’Italia, årets sista riktiga kraftmätning, den här gången med Juventus fyra poäng bakom Milan i tabellen.
Jag var på plats i Turin under mötet i höstas och fick se en av säsongens offensivt bästa fotbollsmatcher i Serie A, men i morgon tror jag vi kan vänta oss aningen mer kyla från båda håll. Vinner Juve är kampen om andraplatsen i tabellen en öppen historia inför de sista omgångarna.

Lagen har mötts 215 gånger sedan 1901 så här dagarna innan match är italienska tidningar nostalgiska som bara italienska tidningar kan och går systematiskt igenom år för år vilka som dominerat.
Jag ska inte tråka ut er med en recap, men konstaterar lite patriotiskt att varje gång det pratas Milan och historia är det ganska trevligt att vara svensk.

Så fick då Juventus äntligen knyta lill-Diego till sig.
Det är en rakt igenom klockren värvning om ni frågar mig. Till skillnad från många andra talanger från Brasilien har Diego hunnit växa i en sund takt i två lagom stora europeiska klubbar innan han tar det stora steget.
Han är inte heller längre 19 år gammal och har, vad jag vet, ingen historia av sena sambatåg på Copacabana och starka caipirinhas i bagaget.

Ett offensivt satsande Juve-mittfält med Diego flankerad av Sebastian Giovinco kan bli ungefär hur underhållande som helst att se.
Mumma.

Dagens mest kittlande nyhet, som jag själv fick nys om efter CL-semin i går kväll, är väl värd att uppmärksammas.
Med reservation för att jag följ Rasmus Bengtsson lite halvdant sedan jag gick i landsflykt, tycker jag det låter ganska logiskt att Lazio visar intresse.
Sedan fornstora dagar med Nesta, Nedved och Veron är över har de himmelsblå tvingats bygga ett lag med hyfsat låg profil men med en långsiktig plan.
Tänk Milan och tänk tvärtom.
Lazios defensiv är dock deras svaghet och jag efterlyste själv en förstärkning av backlinjen häromdagen. Jag tror att Bengtsson har alla egenskaper för att få chansen och ta den.

Om inte annat hade det ju varit trevligt med en ny svensk att följa här nere, nu när Zlatan verkar planera att fly fältet (och ta hälften av mina jobbmöjligheter med sig…).
Att hans hus vid Comosjön är till salu torde ju vara ett tecken så gott som något.
När Zlatan skulle lämna Turin gick det lite trögt med försäljningen av lägenheten. Det slutade med att Ibra lämnade in nyckeln till ägaren av den bar där Juventusspelarna brukar hänga, för att han skulle ha lyan under uppsikt.
En vän till en vän jobbade i den där baren och hade problem med varmvattnet i sin lägenhet, så en dag sa chefen till henne: ”Äh, jag har ju Ibras och Helenas nycklar, gå och ta en dusch där om du vill”.
Hela den hösten duschade hon i Zlatans tomma lya.
Jag fick rapporter om inkaklade strassdiamanter på badrumsväggarna.

Jag trodde nog att Juventus skulle reda ut det här och ta sig till final i Coppa Italia, men det saknades minst ett kryddmått vilja hos de svartvita i dag.
Jag pratade med Gianluigi Buffon efter matchen, som var sitt trevliga och ödmjuka jag och stannade kvar i mixade zonen tills sista journalist ställt sista fråga.
– Inga titlar i år heller. Men det är vår plikt att jobba vidare nu, gentemot tränaren, klubben, fansen och oss själva, sa Gigi.
På frågan vems felet var svarade målvakten:
– Det fina med fotboll är att man aldrig kan säga vems fel det är. Jag tycker det är det sympatiska med lagsporter.

Olof Mellberg syntes inte till efter match. Juve väljer själva ut en eller två spelare som får prata med pressen efteråt och man ska hyfsad tur för att pricka rätt man i startelvan rätt dag.

Ett mindre drama utspelades efter slutsignal, då en folkmobb med frustrerade hemmasupportrar försökte tränga sig in media- och spelargången.
Jag stod en liten bit ifrån med några italienska murvlar och när den arga massan fick syn på oss började de ropa ’goirnalisti terroristi’ och vifta vilt med armarna.
Det är så klart inte rätt läge att börja skratta, men trots att jag fått många innovativa tillmälen under min ganska korta yrkesverksamma karriär är ’journalist-terrorist’ helt klart en first timer.
Jag tycket att det var lite komiskt faktiskt.

Det här är inte bloggen som undanhåller läsarna detaljer, hur små de än må vara, så när vi ändå öppnat den asken: Buffon mötte media med halvöppen skjorta och därunder ett tungt pärlhalsband med ett silverkors. På handleden ett träarmband med jungfru Maria-ikoner, av typen man köper i Sankt Peterskyrkans giftshop.

Jag kan inte se att det blir något annat än Lazio – Sampdoria i cupfinalen nu. Och visst är det kul för Rom att ha ett lag med i finrummet även i år.

Italiensk byråkrati har inte rykte om sig att vara särskilt effektiv, men en liten eloge ska de ha för det snabba beslutet om straff för Juventus.
Jag bevakade allsvenskan när derbyt på Söderstadion urartade 2006 och det kändes som att turerna kring straffsatsen pågick i ett halvår efteråt (plus att ingen tyckte att poängförlust var någon bra idé i efterhand).

Federcalciopresidenten Giancarlo Abete slog sig ner framför mikrofonerna i dag och höll sedan en imponerande monolog i nära femtio minuter, tills syret i princip var slut i förbundets styrelserum.
Han fördömde kraftigt de rasistiska glåporden mot Mario Balotelli och beklagade att förbundet, eftersom det lyder under gällande Uefa-regler, inte kan bryta en match så länge spelarnas säkerhet inte är hotad.
Abete pratade om solidaritet, om fotbollsrelaterade problem i rasismens kölvatten, om civilisationens nackdelar och om värdet i att aldrig aldrig acceptera diskriminering.
Han bad, faktiskt, om ursäkt å hela den italienska fotbollens vägnar över det inträffade.

Italien är ofta mycket snack och lite hockey (framför allt lite ishockey). Men man har ett myndighetsspråk som inte väjer för obekväma sanningar och emotionella utspel.

En match utan publik lär ju inte bli tungan på vågen i årets liga, men tänk om Juve hade flåsat Inter i hasorna på riktigt just nu.

Usch. Mycket av efterspelet till helgens omgång av Serie A rör Juventus-supportrarnas rasistramsor mot Mario Balotelli i lördags.
– Jag är mer italiensk än hela klacken, säger Balotelli.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt; att han utsätts för angrepp som inte hör hemma på den här sidan medeltiden, eller att han känner sig tvungen att legitimera sin nationalitet.

Massimo Moratti var inte på plats i Turin i lördags, men säger att han skulle ha avbrutit matchen och kallat in sina spelare i omklädningsrummet om han varit där.
Lätt att säga i efterhand, jag vill se en match som avbryts på grund av ett rasistrally innan jag tror på det.
Professionella fotbollsspelare må vara ett gäng överbetalda primadonnor, men Olympiastadion i Turin är Mario Balotellis arbetsplats och ingen ska behöva utföra sitt jobb i en arbetsmiljö där rasistiska glåpord haglar.
Hitta en enda europeisk lagstiftning som inte stödjer det.

Det italienska fotbollsförbundet håller en presskonferens här i Rom i eftermiddag om händelsen och påföljderna för Juventus. Yours truly är så klart där.

Det finns något monumentalt otillfredsställande med oavgjorda matcher, gör det inte? (Frånsett Chelsea–Liverpool i veckan då, det vore lite magstarkt att gnälla på den.)
På något sätt blev Juventus–Inter en väldigt…oförlöst historia. Utan matchhjälte, klimax och segrare. Utan att Zlatan fick spräcka den där störiga nollan han har mot Juventus.

Det är hur som helst lite underhållande att striden om tabellplaceringarna gjort att Juves supportar håller på Torino och Milans dito på Inter den här omgången.
Det handlar alltså om att Milan och Torino möts i morgon eftermiddag (eller i dag om ni inte läser Blogocalcio när ni kommer hem från krogen) och att Milan glider upp på lika många poäng som Juve om man slår Toro, som själva kippar efter luft just ovanför nedflyttningsstrecket.

Jag gillar att Jeffan tar upp tråden om fotbollsspelare och deras skostorlek. Själv stod jag i mixade zonen efter Romderbyt förra helgen och gjorde en note to self om att jag ska låna ut mina flipflops till Lazios Pasquale Foggia om han får skoskav i min närhet någon gång. Max storlek 37 har den pigge dribblaren från Neapel. Hans efter match-pjuck är för övrigt vita med rosa detaljer för den som verkligen undrar över Serie A-väsentligheter.

’Är det över nu?’ är den stora fotbollsfrågan i Italien i dag.
Nio poäng är mycket att ta igen på åtta matcher, men gissa om Juventus – Inter om mindre än två veckor blir en urladdning utöver det vanliga.

– Ett Juventus med två ansikten. En del doktor Jekyll och en del Mr Hyde, är Claudio Ranieris osvikligt poetiska dom över insatsen mot Chievo i går.
Juventusspelarna har tidigare låtit försiktigt hoppfulla om möjligheten att rubba Inter i serieledningen, men nu verkar luften ha gått ur dem en aning.
Om inte Italiens vägar norrut från Rom har förstörts av jordbävningen – det skakade rejält även här i natt – kommer Blogocalcio att vara på plats i Turin den 18 oktober.

Till sist gratulerar vi så klart Precious Pippo till det 301:a målet. Säkerligen hittade han en anledning att fira även det.

På tal om påven:
Jag kunde inte låta bli att fråga Olof Mellberg efter matchen vad han tyckte om lagkamraten Nicola Legrottaglies gaybashing häromdagen.
Den djupt katolske Juventusbacken uppmanade ju homosexuella att lusläsa Bibeln för att komma tillrätta med sin läggning.
– Jag har faktiskt inte följt med i det där, men han är ju väldigt religiös, sa Mellberg.
– Vad tycker du om det han sa? undrade jag.
– Ja, alltså, han utövar väl sin religion på ett sätt som de andra i laget kanske inte gör, utvecklade Mellberg diplomatiskt.