Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Var var vi? Jo, Real Madrid slog Atlético i derbyt.

José Mourinho tyckte att Gregorio Manzanos gäng gick ut för att döda de vita, medan Álvaro Dominguez var av en annan åsikt. Först publicerade han twittermeddelandet ”Vad svårt det är att spela tio man mot 14! Stolt över mitt lag” i affekt för att lite senare ta bort det.
Men inget som en gång varit på world wide web försvinner ju på riktigt.

Madridderbyt var ju inte gårdagens riktiga sensation direkt, för när Barcelona kammade noll poäng i deppiga förstaden Getafe en bit därifrån, då slog de nytt Pep Guardiola-rekord i avstånd till tabellettan.
Inte någon gång sedan Pep tog över klubben har Barcelona haft sex poäng upp till Real Madrid.
Det här är förluster som sällan drabbar Barça, men en inte särskilt vild gissning är att just bortamatcher mot Getafe för ett storlag som tagit varenda titel de ens tittat på de senaste åren, är de matcher där motivationen först börjar tryta. Det i kombo med ett Real Madrid som inte gör ett fel just nu innebär att vi har att göra med ett paradigmskifte i Espain. Och hej, vad den här ligan behöver det.

I veckan ska vi bearbeta sakernas nya tillstånd i Katalonien, jag tror att det kan bli en läsvärd terapisession. Och redan på tisdag kan ju Barça gå bort sig igen.

Nu skuggar Valencia, som också var på Madridbesök i går kväll, Barça på riktigt och i går satt äntligen Toni Grande, en av Vicente Del Bosques landslagsögon (eller två av dem, eller hur i helvete jag ska få ihop den meningen), på plats och följde Roberto Soldado live.
Och ännu roligare är att Valencias grannar är kvar i toppstriden. Vi andra tänkte ju att Levante skulle falla som det lilla skitlag de är genom tabellen efter första bottennappet efter ligaledningen, medan Levante själva ba’ ”eh, I don’t THINK so”.

Men söndagens riktigt roliga, soliga historia stod ändå Iñigo Martínez för. När Real Sociedad hade tappat sin 2–0-ledning borta mot Betis och inte hade någon ordinarie tid kvar nästan alls så fick Martínez bollen och tänkte att ”ja vad fan”.

Vad Athletic Club höll på med hemma mot Granada i kväll har jag ingen förklaring till.
Vi får höras på andra sidan helgen om det.

Första grejerna först: Sevillas försvarsslit i går var fram till strax före midnatt i kväll helgens mest heroiska insats i Spanien. Ni kan ånga på allt ni vill om att det är roligare med lag som vill göra mål, men då undrar jag om ni har några färska exempel på lag som spelat go och gla anfallsfotboll och dessutom kommit hem med poäng från Camp Nou nyligen.
Jag har det inte.
Saker och ting slutade däremot inte så snyggt på Camp Nou i går och när Leo Messi bränt bort Barcelona från tabelltäten var kvällens två riktiga huvudrollsinnehavare långt ifrån färdiga med sin beef.

Det fina med att ha ett Twitterkonto som idrottsman är att du i princip helt oemotsagd kan gå ut och hävda din version av en påstådd konflikt.
Problemet är att om du inte gör det kommer din tystnad tolkas som medhållande.
Cesc Fàbregas tog inga risker i dag, och efter en maratondag av twitterdementier om påstådda rasistiska uttalanden som ska ha provocerat Frédéric Kanouté (”Skulle jag aldrig göra, jag har ju en arabisk tatuering och en libanesisk flickvän”) jämkade de båda lite och enades om en slutgiltig version.

Och så:

”Jag har precis pratat med Kanouté på telefon och vi har rett ut det som hände i går. Båda har bett om ursäkt.”

”Cesc och jag har pratat i telefon nu. Vi redde ut saken och vi är två vuxna människor som är medvetna om vår skuld i det som hände i går. Nu är det här över.”

Fortfarande osäker på vad Cesc egentligen bett om ursäkt för, men låt oss lämna historien här.

För det finns riktiga glädjeämnen i la liga och det största heter Levante. Valencias lillebror är inget ”ungt, spännande fotbollslag med mycket talang”.
Det här är lagets försvarslinje som sparkade stjärt med Champions League-laget Villarreal i kväll:

Munúa, 33 

Venta, 35 
Ballesteros, 36 
Nano, 32 
Juanfran, 35 

Siffrorna anger alltså spelarnas ålder (och inte skostorlek som hade varit fallet med Barcelona) och då är inte ens Johan Mjällby kvar i laget. Men alla vet ju att ålder är bara ett nummer och att några trivselkilon inte spelar någon som helst roll om man ändå springer i kapp världens snabbaste fotbollsspelare när man måste. 

Levante är precis det som Real Madrid och Barcelona inte är. De är ett totalt oglamoröst gäng enormt hårt arbetande gamla gubbar vars störste försvarsprofil mest är känd för att dela efternamn med en känd spansk avliden golfare.
Jojo nummer 1 drog statistiken för er häromdagen: Hela Levante tjänar 8 miljoner euro på ett år, Crille Ronaldo drar in 12 miljoner ensam och Real Madrid och Barcelona har var för sig tjugo gånger mer pengar att röra sig med när det kommer till spelköp.

Levante är en hyfsad lättviktare i jämförelse. 
Men jävlar vad bra de är.
På riktigt.

Jag inbillar mig inte att det ska hålla i sig särskilt länge, men låt oss fröjdas i några dagar till över det här fantastiska tabelläget.

En poäng kompis. Börja med att komma i kapp en poäng innan du börjar jiddra med mig.