Allt har redan sagts om Leo Messi, och då försökte jag ändå en gång till i går kväll, så jag föreslår att kontemplerar lite över Sports karikatyrteckning i dag och hjälper mig att tolka den.
Sitter Leo Messi och trycker på ännu fler rekord än vi redan kände till?

 I första matchen bråkade de om min tröja. Här ser ni hur de lämnade mig i går. 

Av kvällens spanska europaäventyr följer jag massan och vänder blickarna mot England, dit 8 000 Athletic Bilbao-supportrar lär hitta fram i dag. 28 chartrade plan samt två långfärdsbussar, som avgick från Bilbao i tisdags kväll med 84 människor ombord, ska förvandla Old Trafford till ett baskiskt fäste. 

Matchen mellan Marcelo Bielsa och Alex Ferguson är årets häftigaste hjärnkrig i europafotbollen.
Jag tror väl som ni, att United tar hem det här, men de kommer göra det mot ett minutiöst förberett baskbrittiskt motstånd.
Slump är ett ord vi inte kommer att operera med i kväll.

 We mean business. Foto: Marca

Och så har Kaká vidarebefordrat en liten hälsning på Internationella kvinnodagen till alla chicks som läser bloggen. Stay strong.

 
I get by with a little help from my kvinns. 

Det är semifinaldags i Spanien och även om morgondagen förhoppningsvis bjuder på sedvanligt homo light moment när Barcelona och Valencia möts, så måste vi rikta blickarna mot Bilbao en stund.

 Pöss!

Marcelo Bielsas lejon ska egentligen bara göra en dag (kväll) på kontoret mot Mirandés och man har ju för guds skull 2–1 med sig och hemmaplan, och det här ska säkert gå som en dans men ÄNDÅ. Lillaget från Segunda B har precis noll att förlora på ett fullsatt San Mamés och de kommer att gå in för att paja den baskiska bjudningen i kväll.
– Vi åker inte till Bilbao för att festa, säger tränaren Pouso, vilket jag personligen tycker är en rätt trist inställning när man för en gångs skull får sina 15 sekunder i elljuset.

Jag är verkligen närmast oprofessionellt glad å Marcelo Bielsas vägnar för att han av allt att döma får sig en cupfinal redan under första året i la liga. Hade Barcelona stått på tur i finalen redan nu hade dessutom Athletic Club slagit dem. Men i Spanien jobbar vi inte så, här spelar vi av utslagsspelet i februari och håller inne med finalen till slutet av april. Det är ännu inte bestämt var den ska spelas men baskerna har på känn att det blir Madrid och har, enligt El País, i princip redan fulltecknat huvudstadens hotellrum den 21 april. 

Barcelona ja. Ja. Jag vet inte vad riktigt, mer än att Peps pack har haft ett skadeparty och målmissfest samtidigt på slutet och ska vi dra några slutsatser av det så tycker jag ändå att vi väntar till efter morgondagen.
Valencia är ju det roligaste laget att se mot Barça om ni frågar mig; snabba, vågade, oförlåtande och väldigt väldigt underhållande. Men trots det har Unai Emery ännu inte slagit Barça under Guardiola någon gång hittills och i morgon på Camp Nou känns kanske ändå inte som första gången. Men ett stabilt 2–2 och Los Che är i cupfinal ändå.

Barcelonaspelarna har haft lite ledigt i veckan och gjort sånt som bara Barçaspelare gör när de är lediga.
Går på musikal till exempel. El capità tog med sig sina lockar och spanade in (jag önskar jag kunde skriva Hair, men den ges inte i Barcelona just nu) Les Misérables i söndags och han vore ju inte Carles Puyol om han inte tog en bild med ensemblen och la upp på Twitter efteråt.

Det ser ut som en tavla från Pradomuseets avdelning Inhemska målare 1700/1800-tal, men det är ett livs levande fotografi. Det tar man inte så mycket på Barça-kaptenens närvaro som på tummen-upp-mannen till höger i bild. Hittar ni Puyi får ni en guldstjärna.

Och så har Míchel tagit över Sevilla, mitt framför ögonen på Sporting Gijóns ledning. Jag kan inte säga exakt varför, men jag känner i magen att det här är precis rätt man att få andaluserna på rätt köl.

Och så gratulerar vi signaturen Mou av alla, som faktiskt var först med att posta rätt svar på ”Vem där?”-frågan i förra inlägget. Mou behövde bara 59 minuter från publicerad blogg för att svara ”Afellay, Pedro och Iniesta”.

Clásico-dimman låg så tung över Madrid i onsdags att den skymde lite annat cupgodis.
Marcelo Bielsa får ingen riktig styrsel på Athletic Bilbao i år, de pendlar i form som vore de Atlético Madrid, men i cupen har man nu ett rejält slagläge inför returen mot Mallorca.

Men först ska Bielsas Bilbao möta ett småstukat Real Madrid, som tappade både det professionella och moraliska ansiktet i matchen mot Barça och tvingats pudla på den egna hemsidan och tydligen inte nöjer sig där.

Where’s your head at?

Det här är så klart ett sätt för Real Mourinho att visa att man är ett gentlemannalag oavsett hur många tunga förluster man tvingas till mot katalanerna.

Det jag gläder mig mest över är att tonläget är betydligt ödmjukare än under förra vårens Clásico-kvadrupel. 
Jag har svårt för regelrätta krigsattacker på fotbollsplanen (och inte bara där) men jag har nästan lika svårt för den här typen av folkmobb som triggas igång när en spelare tappar skallen (kanske för att det bodde en Pepe i mig under min korta karriär som vänsterforward i Lerdala IF:s damlag tidigt 90-tal).
Real Madrids defensive mittfältare/försvarare stampade väldigt tydligt Leo Messi på foten och aj, det såg ont ut och nej, det är inte okej.
Men nu lämnar vi det och går vidare med våra liv och om ni vill kan ni ta med er det faktum att Pepe, tillsammans med Iker Casillas, är den trevligaste liraren som Madridklubben har att ställa ut i en mixad zon efter match. Pratsam, lättsam, tålmodig och rätt kul.
På Twitter föreslår ni att ful på plan/fin privat är en ganska gångbar kombo i idrottssammanhang och det ligger ju en del i det. 
En gång i ett annat liv och en annan tid, då jag när kvällspasset föll på min lott fuskade som hockeyreporter, hade jag en gång uppdraget att ringa upp Djurgårdens Jimmie Ölvestad (som för övrigt är barnbarn till Nacka Skoglund om ni behöver fotbollsmark att hålla fötterna på) i egenskap av ”elitseriens störste buse” eller något annat moget maskulint epitet som hockeypubliken röstat fram honom till.
– Tjena, du, kan jag ringa upp dig lite senare? Jag är på Junibacken med mina barn, svarade elitseriens störste buse.

Det kan, vid närmare eftertanke, även ha varit Astrid Lindgrens värld han befann sig på. Men ni fattar prylen.

Jag skulle säga något om helgens omgång innan jag fintade bort mig själv med andra utsvävningar.
Jo, just det, jag sitter i Canal Plus och reder ut begreppen om Bielsa, Bilbao och Benzema på söndag.

Jag kanske får ta tåget dit. 

Athletic Bilbao har ett prestigederby mot Real Sociedad i sina helgplaner, och de kan göra det med en lättnadens suck efter segern mot det franska skrytbygget PSG i kväll. Fransmän är för övrigt inte så särskilt bra på skrytbyggen, med några få undantag, men i ligan har parisarna gått bra hittills, till skillnad från baskerna som bara har lycka i Europa hittills.
Det kommer att teoretiseras kring vad det beror på, Bilbao brukar hävda sig med styrka och fysik, vilket de är ganska ensamma om i la liga, men jag tänker att vi inte sett nothin’ yet av vad Marcelo Bielsa kan ställa till med. Men vi har ju fått ta del av hans professorsutläggningar redan nu och det tröttnar man aldrig på.
– Det faktum att vi vann matchen kommer att effektuera en förbättring av vårt självförtroende men det gäller bara i teorin (no shit, min anm.), säger Bielsa själv efter matchen som ger honom precis det andrum han behöver.

Bilbao blev stökigt runt och efter matchen, där 250 ultras tros ha funnits på plats och där nio stycken i skrivande stund haffats av polis, enligt AS. Fotbollsvåldet är ett ganska perifert problem i Spanien, det blir man påmind om ibland.

Ett likblekt Atlético Madrid mäktade bara med oavgjort mot Rennes, efter en sen kvittering av Juanfran, men är tack vare segern mot Celtic för två veckor sedan med i rejset i alla fall. 

Om jag tidigare lagt ihop pusselbitarna som gör att Neymar skulle passa i la liga så kom det slutgiltiga beskedet i dag. På frågan om Cristiano Ronaldos uttalande häromdagen säger brassen.
– Cristiano har stil; men jag är snygg.

Det nya snygg. Foto: Marca

Välkommen precis när du vill, guapo.

Till Real Madrid till exempel, där spelarna i dag rider ut för José Mourinho och både Xabi Alonso och Álvaro Arbeloa hävdar att stämningen i omklädningsrummet är bra och att några bråk inte finns. Då tar vi med oss det tills nästa osams-rykte börjar florera, tycker jag.

Och så har Silvio Berlusconi fått lite vind i seglen efter Zlatan Ibrahimovics insats mot Pilsnerlaget och säger nu att Milan är ett bättre lag än Barça (som för övrigt slog till med 5–0 för trettonde gången under Josep Guardiolas ledning i går) och kommer att vinna hela Champions League. Och då är det väl så.

Där uppe är vi.

Men inget av ovanstående spelar ju någon som helst roll om ni inte sett Gutis nya avatar på Twitter.

Living the Guuti life.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

Säsongsstarter. Visst älskar man dem som sina närmaste släktingar? I Spanien är det lika bra att ta vara på omgång ett till typ fyra, innan tabellen tråkat till sig och blivit vad den brukar.

Alltså, FC Barcelona i går.
Barcelona i dag arbetar utifrån teorin att till och med i den rätt ojämna la liga så skördar det så kallade Fifa-viruset sina offer på hög nivå, vilket alltså innebär att man lägger skulden på de landskampsläger som i stort sett hela lagets startelva var iväg på förra veckan, medan lag som Real Sociedad får behålla sina spelare hemma.
Jag funtar på om det var den sämsta andra halvlek Barça presterat sedan jag lärde känna dem, det var i alla fall en topp-tre-insats på den skalan (eller bott-tre, om ni hellre vill). La Real, å sin sida, är ett solidariskt bygge som redan under förra årets återuppståndelse i Primeran visade att de inte tänkte ligga och skava i närheten av nedflyttningsplatserna bara för att få spänning i vardagen.

Peps pack fick dessutom Alexis Sánchez skadad och borta i två månader. Jåvigt. 
Å andra sidan, ibland riskerar det här laget att lyda under överflödets förbannelse och det Barcelona behöver nu är en auktoritär ledargestalt på planen. Jag tänker att någon borde ringa Carles Puyol och höra hur han känner inför uppgiften.

Ju fler kockar desto sämre gazpacho. Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid la nästan inget emellan, Cristiano Ronaldo gjorde en lyckad ”piscina” (spanska för ”swimmingpool” och likaledes en metafor för att dyka dramatiskt på plan) strax utanför straffområdet och Ben ze cat har återigen visat att han är Ben ze man. Mål nummer två var snyggt, framspelningen utomjordisk och ja, helt plötsligt har Real ligasegern helt i egna händer.
Vinner de bara återstående omgångar plockar de hem bucklan i maj nästa år.
Rafflande.

Atlético Madrid har fått precis den start de inte behövde på säsongen. Det normalt (åt båda håll förvisso) målglada gänget från huvudstaden har inte satt en strut sedan Falcao fick förtroendet framåt. Valencia å sin sida blir inte lätta att slå i år och Roberto Soldado är snart tillbaka och sniffar på en plats i landslaget.

Men skit i allt det där, för i kväll kommer Marcelo ”El Loco” Bielsa på besök till Cornellà och oavsett resultat kommer jag dyka ner på presskonferensen efter match och bara mysa. Bielsa ger inga individuella intervjuer, men är ändå känd för att presskonferensprata tills siste man faller, vilket innebär att hans möten med medierna ibland drar iväg uppåt en tre, fyra timmar.
Om ni inte hört något från mig i morgon bitti behöver ni med andra ord inte ringa polisen.