Matchen Matchensson ligger nu bara två timmar runt hörnet och införsnacket just nu domineras av rykten att Pep Guardiola tänker ställa upp med 3–4–3. Mot AC motherfucking Milan. Ursäkta min franska, men om Guardiola påstått att han tänker hälsa Zlatan Ibrahimovic och visa honom respekt så är det väl här nånstans vi får syna hans lögn.
Är det bara jag, eller är inte det spelsystemet en total misstroendeförklaring av motståndarnas anfall?
Man ska komma ihåg att Barcelona faktiskt inte är någon segermaskin på bortaplan i Champions League. På de senaste tre säsongerna (nuvarande inräknad) får jag det till bara sex segrar på bortaplan genom hela turneringen.

Man vet ju inte med Pep Guardiola, eftersom han inte ger några individuella intervjuer. Ni noterade kanske att han vägrat svara på frågor om Zlatans bok till kollegerna på Expressen, och jag vill bara uppmana dem att inte hänga läpp för det. Guardiola svarar aldrig på individuella frågor utanför presskonferenssalen och skulle han av någon anledning tulla på den regeln känns det, med all respekt, kanske inte som att Expressen skulle bli hans utvalda förstafall. Men vad vet jag.

Visst vill ni grotta ner er i historiska möten mellan klubbarna förresten? Voila.

Anyhoo; ni hörde att Barcelona inte får spela i ”Vi tänker på dig, Tito”-tröjor. Jag vet inte vad det är som får storklubbar att gång på gång försöka, Uefa säger ju alltid nej till den typen av hyllningar, och ska man titta på den tänkta prototypen som Marca tagit fram så får man ju säga att Uefa tar ett vettigt beslut, åtminstone rent estetiskt talat.

 Typsnittet från helvetet. Foto: Marca

José Mourinho, å sin sida, hälsar att han hoppas att Vilanova är på benen igen till el Clásico den 10 december, och den här gången minns han dessutom vad Peps högra hand heter.
(Man säger så väl om assisterande, ”högra hand”, det lät plötsligt lite…ekivokt. Nåväl.)

Mourinho kan ju luta sig tillbaka efter Reals målorgie i går. José Callejón har en bra vecka. Först blev han klänghäst för sin tränare, sedan utförde han lite medborgerliga plikter på hemmaplan och sen förnedrade han Dynamo Zagreb.

Men ja, inget av ovanstående eller nedanstående slår ju det faktum av Mesut Özil gjort musikalisk debut.
Inget. Evva. 
Jag har själv inga problem med tysk hiphop, jag hängde rätt mycket i Berlin i somras och insöp vad som bjöds, men Özils tyskturkiska jazzrapfusion är bisarr på för många krosskulturella nivåer för min konservativa hjärna. Jag börjar väl bli gammal.

 
Mesut, eh, MC. Y el dj, cómo se llama? Jejeje.

Ja, jag kommer också kolla Milan – Barça, även om de båda är vidare i turneringen. Men jag vill att ni också kommer ihåg att Valencia spelar för sin överlevnad i kväll. I Valencia har det regnat så mycket att Mestallas matta kan komma att avgöra Unai Emerys startelva.
Lokaltidningen Superdeporte spekulerar i att Aritz Aduriz ligger bättre till att få spela på halt underlag, vilket innebär att Jonas eller Feghouli kommer få starta på bänken.
När Valencia mötte Real Madrid hade Emery pyntat omklädningsrummet med bilder på gamla Che-hjältar. Det har han inte den här gången.
– Bara Champions League-hymnen ger motivation nog, säger Emery.

Vad fint det var att döda en timme i ert sällskap, vänner. Nu ska jag vila mig i form för i kväll. 

Z

Jag kan på rak arm komma på ett gäng anledningar varför jag inte skulle skriva kontrakt med Real Madrid efter att ha spelat för Barcelona.

Exempelvis:

 En svinig pakt.

Men FC Barcelona ville inte bara försäkra sig om att göra sig av med Zlatan Ibrahimovic till vrakpris utan dessutom vara helt hundra på att han inte skulle ställa till ännu mer trubbel för dem under den närmsta framtiden.
Anti-Madrid-klausulen, som den kallas i katalansk media, är ett ännu ganska osnyggt sätt att kapa banden med Ibra och ett bevis på att Barça inte riktigt har hela självfötroendearsenalen intakt på värvningsfronten (och det ska de verkligen inte heller). 
Säljer man å andra sidan en spelare till förra klubbens största rival i Italien så hajar man sannolikt att Zlatan inte skulle tveka att hoppa på José Mourinhos skuta och skapa oreda i Spanien en gång till.
What you do?
Då kan vi konstatera att ömhetsbetygelserna mellan Ibra och Mou på slutet varit ett klassiskt spel för gallerierna, en liten medieritual för två män som redan är bundna på varsitt håll och inte kan få varandra igen. Men en jobbflört sätter ju alltid lite extra glans på tillvaron.

Sport är en tidning med bra flyt just nu, det måste man säga (jag undrar lite vem på redaktionen som bjussat Sandro Rosell på middag och supit honom under bordet på El Bulli).
Veckans uppgifter om att Milan faktiskt inte är bundna att köpa ut Ibrahimovic efter säsongen fick hans agent Mino Raiola att, via mig, be tidningen dra till ett varmare ställe (varmare än Spanien alltså, han tyckte för övrigt att jag kunde göra det också om jag fortsatte ställa fler jobbiga frågor).
Man undrar ju vad Mino (allmänt känd som ”el napolitano loco” i Barcelona) tycker om att de här pikanta detaljerna kommer ut. 

I Barcelonatidningarna pratar man nu helt obehindrat om Zlatan-affären med ord som ’galenskap’, ’ruinerande’ och ’den överlägset sämsta övergången i klubbens historia’.
Frågan är om inte den nya styrelsen får en smula upprättelse hos medlemmarna när de i alla fall försäkrat sig om att det inte blir några Clásicon med en ursinnigt revanschsugen Ibrahimovic på andra planhalvan.

Sen är ju inte det här den typ av nyheter som lär få Barcelona att känna att de gjorde fel i somras.

Det är verkligen väldigt tyst om José Mourinho nuförtiden. Ibland måste jag logga in på Inters officiella hemsida för att se att han fortfarande jobbar där (lite som när man testringer sin mobil för att kolla efter om den slutat funka, eller om folk bara slutat höra av sig).
Mou har tydligen tagit sitt mediala kyskhetslöfte på allvar den här gången.

Carlo Ancelotti däremot har seglat upp som mannen i stormens öga.
Det började med att Milans pajas/president Silvio Berlusconi la skulden för klubbens förlorade scudetto på Ancelotti.
Direkt efteråt gick klubben ut och sa att Berlusconi blivit, eh, felciterad.
Jag hoppas att Milans sekretariat har ett färdigskrivet pressmeddelande med det budskapet, det kommer ju ganska ofta till användning med Berlusconi.
Men Carlo Ancelotti själv har inte fått något samtal från Milanbossen:
– Nej, men han har sagt till Galliani (klubbens vicepresident och vicepajas, min anm.) att det bara var påhitt, det räcker för mig.

Vi vet att Silvio Berlusconis umgängeskrets består av minderåriga, men jag hade inte riktigt klart för mig att den här tonårsmentaliteten hade smittat av sig på hela klubben. Håll med om att Milans kommunikationsstrategi känns ungefär lika sofistikerad som skvallret i uppehållsrummet på valfri högstadieskola.

Samtidigt uppkom rykten om att Ancelotti redan börjat dra upp riktlinjer för Chelsea inför nästa säsong.
Icke, säger Carlito själv till Corren:
– Det här är rena fantasifoster. Jag har varit länge i Milan och det är mycket grotteskt att tro att jag startat en kampanj för en klubb som jag inte har några som helst band till.

Så här: Eftersom både sig Milan och Juventus drabbas av kollektiv helkroppsförlamning så fort Inter tappar poäng är det bara att gratulera Mourinhos mannas till ännu en scudetto.

Annars håller Bolognas Marco Di Vaio liv i både bottenträsket och skytteligan, genom att kryssa mot Toro och av bara farten gå om Zlatan i målprotokollet. Ni som hängt med ett tag har hört mig lovsjunga honom förut, men va fan: Vaia con Marco håller på att bli bäste målskytt och nedflyttad under samma säsong.
Forza.

På Sardinien hamnade Roma i 0–2-underläge, något som fick Tottelino att tappa humöret, starta catfight, utjämna med hjälp av Perotta men slutligen se Champions League-platsen flyga all världens väg.
Cagliaris bokstavsbarn Allesandro Matri gav hemmalaget en flygande start och ledningen i 34:e minuten och blev, tack för kaffet, utbytt i den 35:e.
Matri har haft lite kämpigt att hitta harmoni mellan fotboll och fritid under våren och fått se stora delar av Cagliaris säsong från bänken.
Framför allt har han fått press för bedriften att dejta BÅDA velinorna (programledarpinglorna/bikinibrudarna) för tv-showen Striscia la Notizia med omkring två veckors mellanrum tidigare i år.
Nu verkar varken Costanza Caracciolo eller Federica Nargi ha tagit illa upp. I stället för att hamna på den mediala sophög för förbrukat material som de flesta 23-åriga velinor gör efter ett år i programmet, lyckades båda två skriva nya tv-kontrakt efter den uppmärksammade händelsen med Matri.

Dagens mest kittlande nyhet, som jag själv fick nys om efter CL-semin i går kväll, är väl värd att uppmärksammas.
Med reservation för att jag följ Rasmus Bengtsson lite halvdant sedan jag gick i landsflykt, tycker jag det låter ganska logiskt att Lazio visar intresse.
Sedan fornstora dagar med Nesta, Nedved och Veron är över har de himmelsblå tvingats bygga ett lag med hyfsat låg profil men med en långsiktig plan.
Tänk Milan och tänk tvärtom.
Lazios defensiv är dock deras svaghet och jag efterlyste själv en förstärkning av backlinjen häromdagen. Jag tror att Bengtsson har alla egenskaper för att få chansen och ta den.

Om inte annat hade det ju varit trevligt med en ny svensk att följa här nere, nu när Zlatan verkar planera att fly fältet (och ta hälften av mina jobbmöjligheter med sig…).
Att hans hus vid Comosjön är till salu torde ju vara ett tecken så gott som något.
När Zlatan skulle lämna Turin gick det lite trögt med försäljningen av lägenheten. Det slutade med att Ibra lämnade in nyckeln till ägaren av den bar där Juventusspelarna brukar hänga, för att han skulle ha lyan under uppsikt.
En vän till en vän jobbade i den där baren och hade problem med varmvattnet i sin lägenhet, så en dag sa chefen till henne: ”Äh, jag har ju Ibras och Helenas nycklar, gå och ta en dusch där om du vill”.
Hela den hösten duschade hon i Zlatans tomma lya.
Jag fick rapporter om inkaklade strassdiamanter på badrumsväggarna.

Man kan tydligen inte vända Italien ryggen en helg utan att det börjar mullra.
Inter är nu inte direkt första lag att först se Neapel och sedan dö en aning i den häxkittel som vi också känner som San Paolo.
Däremot är det spännande att jolly old Milan gör en storstilad klättring så här på upploppet. De gör det med hjälp av en hysteriskt formtoppad Filippo Inzaghi som är på god väg att upphäva tidigare vetenskapligt fastslagna korrelationer mellan åldrande och fysisk degenerering.
Dessutom utmanar Precious Pippo tyngdlagen med viss framgång.
Jag börjar undra om det är rakt igenom tillåtna medel de laborerar med ute på Milan Lab. Om Carlo Ancelotti är näste man att ta en plats på mittfältet i höst, så minns ni var ni läste det först.

Jag märkte av de uppskattande kommentarerna att ni gillade mitt förra inlägg, så här kör vi igen:
Italienarna tror inte att dagens resultat har öppnat scudettostriden i Serie A.

Adriano Galliani erbjuder Spiceboy kontrakt med Milan även i höst. Jag är rätt säker på att David Beckham tackar ja. Det är uppenbart att han stortrivs i Milano och egentligen var det väl aldrig någon högoddsare.
Han är ju ändå en modeintresserad, tatuerad, artig och bildskön man med dyra hårprodukter i sin man. Möjligen lite hunsad av sin dominanta hustru, men äktenskapet har ändå överlevt minst ett utomäktenskaplig snedsteg.

David Beckham hade alltså inte kunnat scora fler Italienpoäng om han ansträngt sig.

Ja, så har vi ju det rent fotbollsmässiga då. Becks adelsmärken som precisa inlägg och frisparkar, bra taktiskt tänk och en fantastisk speluppfattning, snarare än fysisk råstyrka och snabbhet, är precis vad Serie A älskar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag hur Beckham och Milan kunnat undgå varandra i alla dessa år.

Den enda är väl att hans italienska inte gjort några som helst framsteg under tiden i Milan, enligt honom själv.
Eftersom han knappt kunde säga ’tortilla’ efter fem år i Spanien är det kanske ingen bomb. Det tråkiga i kråksången är att inte heller Carlo Ancelottis engelsklektioner har givit några resultat enligt Beckham.
Tur då att det finns andra som kan tolka.
– Paolo Maldini uttrycker sig bra på engelska och Gennaro Gattuso gör sig förstådd på ett alldeles eget språk, förklarar Beckham för the Sun.

Det finns något monumentalt otillfredsställande med oavgjorda matcher, gör det inte? (Frånsett Chelsea–Liverpool i veckan då, det vore lite magstarkt att gnälla på den.)
På något sätt blev Juventus–Inter en väldigt…oförlöst historia. Utan matchhjälte, klimax och segrare. Utan att Zlatan fick spräcka den där störiga nollan han har mot Juventus.

Det är hur som helst lite underhållande att striden om tabellplaceringarna gjort att Juves supportar håller på Torino och Milans dito på Inter den här omgången.
Det handlar alltså om att Milan och Torino möts i morgon eftermiddag (eller i dag om ni inte läser Blogocalcio när ni kommer hem från krogen) och att Milan glider upp på lika många poäng som Juve om man slår Toro, som själva kippar efter luft just ovanför nedflyttningsstrecket.

Jag gillar att Jeffan tar upp tråden om fotbollsspelare och deras skostorlek. Själv stod jag i mixade zonen efter Romderbyt förra helgen och gjorde en note to self om att jag ska låna ut mina flipflops till Lazios Pasquale Foggia om han får skoskav i min närhet någon gång. Max storlek 37 har den pigge dribblaren från Neapel. Hans efter match-pjuck är för övrigt vita med rosa detaljer för den som verkligen undrar över Serie A-väsentligheter.

Gennaro Gattuso är inte typen som ligger på sofflocket mellan rehabiliteringspassen. I väntan på att knäet ska läka inviger mittfältsterriern en fotbollsplan i sin hemstad i Kalabrien.
– När jag var liten var stranden vårt Wembley, men jag vill gärna ge barnen där i dag en riktig fotbollsplan, säger Rino, som själv riskerar att vara borta resten av säsongen.
Inte en chans till spel före maj månad, om man ska tro doktor Martens (jo, han heter faktiskt så) som opererade Milanspelaren i vintras.
Men Rino deppar inte över det. Han gör sig i stället redo att ta konsekvenserna av finanskrisen som slagit klubben hårt.
– Som alla andra arbetstagare måste även vi dimensionera våra löner efter omständigheterna. Jag har sagt till Milan att jag är villig att gå ner i lön, förklarar han för Corriere dello sport.

Det Gattuso tappar i inkomst plockar han i alla fall hem i good guy-poäng.
Och möjligen tar han också en rond på ren patriotism.
Efter veckans hängade huvuden på grund av den italienska sortin ur Champions League manar Rino till fattning.
– Vi gör fel i att se upp till engelsmännen så mycket, det är vi som är världsmästare. Hade de varit det också hade vi inte så mycket som öppnat munnen.

’En tränare kan förlora mycket, men han bör aldrig förlora sin professionella värdighet’.

Nej, det är ingen nytt latinskt ordspråk (eller vad vet jag, förresten). Det är José Mourinho som svingar vilt igen.

På dagens presskonferens lekte Mou arga leken med den journalist som gjorde sitt jobb och bad om en kommentar om det påstådda slagsmålet med en United-supporter efter förlusten i England.
Inter-tränaren spände sin svartaste blick i reportern och gick till attack:
– Mourinho säljer. Och det vet du.

Två saker är intressanta med det här.

1. Mourinho har tagit ett rejält kliv på hybristrappan och pratar numer om sig själv i tredje person (a.k.a. lex Zlatan, men notera att Ibrahimovic har sett motsatt utveckling och slutat).

2. Mourinho duar reportern i ett (hyfsat effektivt) försök att förminska honom. Ni som har ett hum om de latinska språken vet vilken nedlåtenhet han demonstrerar i och med detta.

Jag har pratat med Mourinho en gång, på en presskonferens efter Roma-Inter, och frågan gällde Zlatans framträdande vill jag minnas. Jag fick inget svar, jag fick en motfråga och fick snabbt samla tankarna (och det, vid tillfället, ganska bristfälliga italienska ordförrådet) och skjuta från höften igen.
Pulsen går upp en aning när Mou fokuserar en med blicken, jag lovar. Men vi blev inte du med varandra i alla fall.

Och han går ju, som bekant, en del andra män på nerverna också.

Den senaste i raden av upprörda Serie A-tränare att ta sig ton angående portugisen är Carlo Ancelotti.
– Mourinho pratar ofta om värdet att kommunicera, men det är den av hans egenskaper jag är minst imponerad av, hälsar Milan-tränaren via en intervju i l’Avvenire.

Det är lite slutspelshockey över sluggandet i italiensk fotbollsmedia just nu. Minus Per Ledin och Niklas Wikegård, men med en Mourinho som agitator i sitt livs form.
Om jag räknat rätt har tre andra tränare haft minst ett verbalt utfall var mot portugisen den senaste veckan. Och då är Spalletti, Ancelotti och Ranieri tre, normalt sett, balanserade män.
Mourinho är som det där bokstavsbarnet längst bak i klassrummet som ständigt ifrågasätter allt och alla, men alltid har full pott på proven.
Oftast utan att ens plugga.