Det är brassarnas dag i spansk fotboll, varken mer eller mindre.
Maxwell gör ett uppbrott med sin historia och hakar inte på Zlatan till Milan ett år i efterhand, utan styr skutan mot hårdsatsande PSG. Maxwells speltid i Barcelona har gått från lite till nada och om inget dyker upp på sluttampen har han dessutom lyckats lämna klubben under Mino Raiolas överinseende utan skandaler eller hard feelings vilket måste tolkas som ett inofficiellt rekord. Grattis.

Brasse nummer två i hetluften heter Neymar och var i Barcelona i går. För att spela in en reklamfilm för ett skoföretag förvisso, men det hindrar ju inte lokalpressen att spekulera i om det INTE ÄR ETT TECKEN ÄNDÅ.  

 Ring mig då så styr vi upp någe.

Om reklamsnutten för Nike blir ens hälften så bra som Neymars framträdande med radiopopidolen och hela Brasiliens (andra) it-kille Michel Télo häromsistens ska de vara nöjda. Okej, han har kanske lite bättre högerfot än gehör, men visst känner man direkt att den här killen skulle få kul med Dani Alves i Barças omklädningsrum?

Brasse nummer tre för dagen är son till den före detta playboyspelarennumerapolitikern Romario och vad tror ni att han heter egentligen? Va, jag hörde er inte?
Just det. Han heter Romarinho och spelar just nu en ungdomsturnering för sitt Vasco da Gama i Brasilien och gör, precis som farsgubben, ofta mål.
Men en brasse är ju inte en helt färdig brasse innan den där nödvändiga larger than life-attityden fått fäste och se där är Romarinho inte långt ifrån en fullfjädrad fotbollsspelare.
På frågan om Leo Messi är alla tiders bästa spelare svarar Romarinho, med all den auktoritet en 17-åring med en aningen jävig livssituation kan:
– Nej, ännu är han inte uppe på pappas nivå.

Pappa är å andra sidan inte riktigt uppe på Romarinhos nivå rent fysiskt.

 Vadå då, mamma är ju lång.

Men dagens i särklass mest lovande nyhet hittar vi ändå på Twitter.

Om Guti blir klar för la liga ska jag streaka tvärs över Camp Nou (Obs. kortsidan alltså, jag är ju inte galen) när Barcelona möter Real Madrid i cupen nästa vecka.

Men kvällens riktiga drabbning står i Sevilla, där Valencia ska hålla undan med 1–0 i bagaget och slå ut andaluserna ur Copa del Rey. På gästande lags bänk sitter en alltid lika hårt pressad Unai Emery, som tackade ja till jobbet i Valencia för fem år sedan cirkus, efter att Sevillas nuvarande tränare Marcelino tackat nej.
Marcelino sitter, om vi ska prata talangsåpalingo, löst inför kvällens drabbning och ett av veckans trending topics på Twitter är det föga smickrande #Marcelinoveteya, typ #Marcelinolämna.

Jag tänkte lägga locket på i några dagar och åka på lite okynnessemester i Istanbul. När jag bokade resan var ju Guti kvar i landet, nu får jag helt enkelt göra det bästa av situationen ändå.
Vadfårjagintemissadå?

José María del Nido har dragit ihop ett rebellmöte i bästa upprorsanda efter Real och Barças respektive manglingar i första omgången.
Har ni läsglasögonen på kan ni möjligen tyda en kartläggning av fördelningen av tv-pengar i samtliga stora ligor i Europa (minus Italien, där går pengarna oavkortat till Silvio).
Det är ju inte som att Robin Hood har haft vägarna förbi Spanien på länge.

Hur kan då la liga se så abnormt snedfördelad ut jämfört med övriga? För att de två tunga elefanterna har ganska mycket att sätta emot i den här typen av förhandling förstås.
Jag tänker:
Klubb 3-20 i tabellen: ”Nu får det vara nog!”
Klubb 1–2 i tabellen: ”Vad sött av er, men då kanske vi bara tar och startar en Europaliga på en gång så är saken löst en gång för alla”

Utöver Jorge Valdano, som lämpligt nog ändrat sig i frågan sedan han lämnade Real Mourinho, är det så tyst från Barcelona och Real Madrids sida att man hade hört Pep Guardiola hosta hela vägen till huvudstaden. 

Inte så konstigt, tycker ni, man vårdar ju sina intressen?
Kanske det, säger jag, men vem vinner egentligen på resultat som de i förra helgen (förutom alla livebettare som spelar på fantasiresultat som allt oftare slår in i Spanien)?

Annars är Neymar-såpan lite av den mest underhållande just nu, inte sant? Antingen underskattar Santos president Luis Álvaro de Oliveira sociala medier och snabba webbnyheter eller så tyckte han bara att hans uttalande hos radio Rac 1 i går kväll om att Neymar är närmare Barcelona än Real Madrid behövde kryddas några minuter senare i radio Marca med en dementi.

Ett nej är inte alltid ett nej. Foto: Mundo Deportivo

Ni frågar mig hur jag skulle värdera Neymar i la liga. Förutom gårdagens brassematch mot Ghana har jag inte sett mycket mer av honom än de Youtube-klipp som ni också dreglat till.
Jag konstaterar dock att Neymar har två attribut som generellt är oumbärliga för brassesuccé i Europa:
* En avkomma innan tonåren är över
* En stabil frisyr

Om vi var oroliga hur Digeo Forlán skulle klara flytten till Italien med alla divorna kan vi andas ut och vara lugna på den fronten. Forlán gör i det närmaste en Ibrahimovicsk sorti när han avtackar sin förre tränare:
– Han är en señor som haft problem i alla lag han tränat. Alla vet vem som är Quique och vem som är Forlán.