Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Man lämnar Spanien med blicken i några dagar och vad möter en när man kommer tillbaka?

* En plusgrad
* En förkylning
* En debatt om Leo Messis vara eller inte vara i Barcelonas startelva

Jag kan inte bestämma mig för vilket som känns mest onödigt, men det sista tog Pep Guardiola udden av direkt på presskonferensen efter match i går (väderleken och min hälsa har han ännu inte tagit tag i). 

– Leo kommer alltid att spela när han är tillgänglig,  i dag skapar han fyra målchanser åt oss som hade kunnat resultera i fyra mål, säger Pep, som inte heller höll inne med lovorden inför de 50 000 människor som tagit sig till Camp Nou i går kväll:
– Jag måste knäböja inför de modiga som tagit sig hit. Ni har all min tacksamhet.

Ludas själv är så klart inte opåverkad av oljudet runt omkring honom och gjorde vad många 25-åriga män före honom i historien gjort när de börjar grubbla.

Det är bara ett tredagarsskägg säger ni, det betyder ingenting.
Jo jo, just nu ja. Men när Barcelonas nummer tio dyker upp till match med en akustisk gitarr på ena axeln och pratar om att boka en enkelbiljett till Goa i sommar ”för att bara vara”, då vet ni var ni hörde det först. 

Ni vet hur det är annars när temperaturen börjar mucka med katalanerna; de fruktar för sitt liv och tar inga risker.

(Den i läsekretsen som först tar alla tre vinner ett omnämnande på bloggen och en prenumeration på Kamratposten)

Kylan var inte kvällens enda dåliga omen på Camp Nou.

 Tot el camp es un katt.

Det var långt ifrån Barças första påhälsning från djurriket eftersom Katalonien lyder under en alldeles speciell djurskyddslag som gör att man inte har rätt att flytta på vilda djur i det offentliga rummet, vilket i sin tur lett till att flera kattfamiljer huserar i och kring Camp Nou och att en och annan gynnare ibland får för sig att ta en tur på innerplan mitt under match.
Jag vet inte så mycket om djurpsykologi, men desto mer om katter, som brukar vara skapligt skygga varelser, så vi får anta att Sotis haft en tuff barndom eller bara alltid drömt om att få träffa Leo Messi.
”Det var Mourinho som släppte ut honom när han väntade på parkeringen” tyckte någon, men ville Mou kattsfajtas med Barça hade han väl lika väl kunnat lämna Karim Benzema.

Dagens korpfotbollsanekdot hämtar vi från den spanska nordkusten där Iñaki Tejada fick en skaplig start på sitt interimstyre i Sporting Gijón med oavgjort mot starka Osasuna, men kunde sluta le när det uppdagades att El Molinón för dagen visade upp sig helt utan varmvatten i omklädningsrummen. Gijón-spelarna kunde väl stå ut med att få rulla hem och duscha medan Osasunas trupp fick ta hela hemresan i matchställ och bara ett poäng mot la ligas jumbo. Svettigt.

Och så säger vi grattis till Cristiano Ronaldo som blir 27 just i dag (och hans lillebror Neymar som lämnar tonåren samma dag) men som tydligen hamnat i en livskris liknande Ludas. 
Jag fattar dig Crille, det är inte så jävla gött här just nu, men jag lovar att inte är varmare i England!
Du. Kompis.

CR9 visade Real Madrid-fansen i går att de har ungefär en miljard anledningar att älska honom.
Trots att det inte borde vara möjligt med den perversa summan är Cristiano Ronaldo årets bästa spanska transfer i förhållande till vad han kostade. Han har varit Manuel Pellegrinis viktigaste spelare över hela året och om Marängerna mirakulöst skulle ta hem ligan i år så tror jag att de kommer resa en byst över portugisen på Florentino Perez kontor redan i sommar.

Kaká har ju inte direkt tagit upp kampen med CR9, men ändå kommit i gång någorlunda på slutet. I går fick han gå av i andra halvlek, men efter brassens mål förra veckan mot Zaragoza twittrade hans fagra fru Caroline Celico iväg med ett ganska väntat budskap:
”Min fine man gjorde äntligen mål. Det här var värt väntan, Gud är god trots allt!”
Kaká själv verkar vara måttligt road över Carolines skills med sociala medier och sa på en presskonferens i veckan:
– Jag ska säga till henne att lägga ner det där.
Så blev det inte, att döma av inläggsfrekvensen hos Celico som befinner sig i New York och i går använde sin Twitter för att efterlysa resultatet mellan Real Madrid och Osasuna.
Gud hörde bön igen. 

Andrés Iniesta såg inte heller Reals match i går, utan berättar för Marca att han i stället kollade på en film ”av lika låg kvalitet”. Jag undrar vad som får Andy att komma med så starka utspel. Var det för mycket våld? För mycket naket?

 Svårimponerad. Foto: Facebook

1.04166667 är Luis Lionel Andrés Messi nuvarande målsnitt/match i la liga. Jag vet inte, det känns ju som att fotboll är lite för lätt för honom just nu.

För Zlatan Ibrahimovic känns fotboll onödigt svårt för tillfället. Jag kommer på mig själv med att sitta på läktaren och tänka ”för fan, det här visste du precis hur man gjorde i Italien för ett år sedan” gång på gång.
Men när Leo Messi lämnar över straffen till Ibra ”eftersom han är anfallare och behövde göra mål för att bryta en dålig trend” visar det att den ettrige argentinaren har mer taktkänsla än jag givit honom cred för. Från min plats såg jag i alla fall inga instruktioner från Pep Guardiola och Leo Messi är lagets förste straffskytt.
Han är väl ioförsig Barcelonas förste vad han vill just nu.
Om Leo Messi känner för att prova på Víctor Valdés jobb på onsdag mot Osasuna så är han förste målvakt också. Jag lovar.
 
Zlatan var ovanligt lugn och avspänd efter matchen. Det var väl egentligen inte förrän Expressens/DN:s/Fokus/Offsides Olof Peronius frågade Ibra om han givit Mino Raiola instruktioner att säga det han sagt i veckan som han gick på counter attack:
– Är jag hans pappa eller? undrade Zlatan retoriskt och därmed var ämnet uttömt.

Kvällens hybrispris går annars till José Pinto, som på en fråga i mixade zonen svarade:
– Jag gör bara intervjuer när jag spelar match.
Vilket utslaget på ett år är ungefär tre gånger (beroende på hur långt Barça går i spanska cupen).
Chill life.

Är inte Pep Guardiola lite av ett PR-geni förresten? Att först byta ut Gerard Piqué och sen Gabi Milito, som båda spelat i Zaragoza och därför fick rejält med applåder, det är så goodwill-smart att jag blir lite matt. Men bara lite.

Och så en helt annan grej. Efter gårdagens Real Madrid-seger mot Sporting fick Rafael Van der Vaart frågan om det ändå inte var hands innan han gjorde Reals kvitteringsmål.
– Lite hands var det, svarade Rafael.

Nu väntar jag på lite offside, lite skott över mål och lite rött kort.

Alldeles för ofta åker jag till Camp Nou med hela mitt fokus på att se hur FC Barcelona spelar sina kort, men i kväll tänker jag vara ännu mer opportunistisk än så. Jag är mycket spänd på hur Sergio Canales klarar sig i framtida fiendeland.
Att jogga runt på Racing Santanders mittfält är ju ingen större affär, men Canales har skrivit ett framtidskontrakt med Real Madrid och jag funtar på om det är skäl nog för att los culés ska be honom flyga och fara eller inte.
Canales fyllde nitton för ett par veckor sedan och togs emot av en försvarlig mängd beundrarinnor (och presenter bestående av gosedjur och annat man behöver när man går in på tonårens allra sista varv) på träningsanläggningen.
Men redan vid tolv års ålder visade Sergio att han vet precis hur många varv man ska rulla på marken för att förstärka en frispark, utan att det ser löjligt ut.
Möjligen lider han lite av Henke Larsson-syndromet. Men det har ju blivit folk av såna spelare förr.
Jag skulle rent av säga att Canales är Racings största talang sedan Olof Mellberg.

Barcelona har så mycket skador att vi inte ska bli förvånade om Pep himself tar en plats på mittfältet i dag, inte minst sedan jag var tvungen att avböja. Joan Laporta mellan Messi och Ibrahimovic i anfallet?

Det finns ju ett visst glapp mellan de två grupperna ”Barça/Real” och ”klabbet” i la liga. Det innebär att anhängare till övriga lag ofta utan problem visar lojalitet med en av de två i tabelltoppen.
Eller ickelojalitet.
– Jag skulle bara träna Barcelona om mina barns överlevnad stod på spel, förklarade Osasunas tränare José Antonio Camacho häromdagen.
– Jag älskar att se Barcelona spela med en cigarr i ena handen och en whisky i den andra, förklarar däremot den autonoma regionen Kantabriens president Miguel Ángel Revilla, som kanske ändå borde hålla en tumme för sitt Racing i kväll.