Clásico-dimman låg så tung över Madrid i onsdags att den skymde lite annat cupgodis.
Marcelo Bielsa får ingen riktig styrsel på Athletic Bilbao i år, de pendlar i form som vore de Atlético Madrid, men i cupen har man nu ett rejält slagläge inför returen mot Mallorca.

Men först ska Bielsas Bilbao möta ett småstukat Real Madrid, som tappade både det professionella och moraliska ansiktet i matchen mot Barça och tvingats pudla på den egna hemsidan och tydligen inte nöjer sig där.

Where’s your head at?

Det här är så klart ett sätt för Real Mourinho att visa att man är ett gentlemannalag oavsett hur många tunga förluster man tvingas till mot katalanerna.

Det jag gläder mig mest över är att tonläget är betydligt ödmjukare än under förra vårens Clásico-kvadrupel. 
Jag har svårt för regelrätta krigsattacker på fotbollsplanen (och inte bara där) men jag har nästan lika svårt för den här typen av folkmobb som triggas igång när en spelare tappar skallen (kanske för att det bodde en Pepe i mig under min korta karriär som vänsterforward i Lerdala IF:s damlag tidigt 90-tal).
Real Madrids defensive mittfältare/försvarare stampade väldigt tydligt Leo Messi på foten och aj, det såg ont ut och nej, det är inte okej.
Men nu lämnar vi det och går vidare med våra liv och om ni vill kan ni ta med er det faktum att Pepe, tillsammans med Iker Casillas, är den trevligaste liraren som Madridklubben har att ställa ut i en mixad zon efter match. Pratsam, lättsam, tålmodig och rätt kul.
På Twitter föreslår ni att ful på plan/fin privat är en ganska gångbar kombo i idrottssammanhang och det ligger ju en del i det. 
En gång i ett annat liv och en annan tid, då jag när kvällspasset föll på min lott fuskade som hockeyreporter, hade jag en gång uppdraget att ringa upp Djurgårdens Jimmie Ölvestad (som för övrigt är barnbarn till Nacka Skoglund om ni behöver fotbollsmark att hålla fötterna på) i egenskap av ”elitseriens störste buse” eller något annat moget maskulint epitet som hockeypubliken röstat fram honom till.
– Tjena, du, kan jag ringa upp dig lite senare? Jag är på Junibacken med mina barn, svarade elitseriens störste buse.

Det kan, vid närmare eftertanke, även ha varit Astrid Lindgrens värld han befann sig på. Men ni fattar prylen.

Jag skulle säga något om helgens omgång innan jag fintade bort mig själv med andra utsvävningar.
Jo, just det, jag sitter i Canal Plus och reder ut begreppen om Bielsa, Bilbao och Benzema på söndag.

Jag kanske får ta tåget dit. 

Real Madrid har rest till nordkusten och los Blancos med Cristiano Ronaldo i spetsen fick ett sedvanligt hjärtligt mottagande i Santander.
Crille svarade med ett välavvägt långfinger, men hävdade sedan själv att det var på skämt och riktat till lagkamraten Pepe.

Hej till publiken. Foto: La Sexta

Jag behöver inga förklaringar, man ska inte le mot folk som kastar bajs på en, Crille, jag ger också folk som busvisslar fingret. Jag är helt med dig här, kompis.

I kväll ska Real ta revansch för Levante-torsken mot ett Kennedy-fritt Racing Santander.
Jag säger att publikreaktionen när speakern ropar upp gästernas nummer sju kan bli, well, intressangt.

– I morgon tar tack och lov allt slut, sa en synbart sliten Pep Guardiola i går.
Barcelonas tränare har inte bara gått från nypensionerad lirare till silvergrå gentlemannatränare på ett par år, han ser faktiskt ut att ha gått rakt in i medelålder, trots att han bara är 40 fyllda. Han har ju haft rätt mycket att göra på jobbet de tre senaste åren. 

Frågan är om matchen i kväll är den då allt tar slut för José Mourinho också. Mou har haft världen emot sig förut (och domarna och Uefa, det har han ju per automatik, enligt Mou-logik) men han har samtidigt haft en förmåga att trollbinda sina spelare och skapa så tajta band med dem att man ibland undrar om de ingått äktenskap (tänk Zlatan Ibrahimovic, Didier Drogba och ett par till).
Cristiano Ronaldo är hans landsman, hans största stjärna och hans viktigaste byggsten i det Real Madrid han tog över efter Manuel Pellegrini i somras. Efter cupvinsten mot Barcelona för snart två veckor sedan sa CR7:
– Det är Mourinhos vinnarskalle som tagit oss hit.
Det var lätt att säga förstås eftersom det var Cristianos skalle som givit dem mål överhuvudtaget och några dagar senare var den beundrande tonen borta:
–  Om jag gillar att spela så här defensivt? Nej, det är klart jag inte gör, men jag får anpassa mig, sa Crille på ett så aggrofrustrerat sätt att jag inte hade släppt mina barn i närheten av honom. Och då har jag ändå inga.

Nästa match, förlusten mot Zaragoza, fick Crille se från läktaren och trots den intensiva kamerabevakningen (eller kanske just på grund av den) ägnade CR7 uppskattningsvis 20 minuter av varje halvlek åt att grovhångla med sitt matchsällskap, flickvännen Irina Shayk.
Hon är en pingla, så det är inga konstigheter, men budskapet han skickade till omvärlden kan ni ju räkna ut själva. Folk lackade ur. Tidningarna började skriva om en spricka utom räddning.

 Besame mucho.

Vart vill jag komma? Jo, att José Mourinho gjort sig ovän med hela Spanien är inga konstigheter, det var väntat och det måste Florentino Pérez ha kalkylerat med när han anställde honom. Att han gjort sig ovän med Jorge Valdano är väl lite värre, men det José Mourinho kan tappa jobbet på en sommar som denna är att han inte har sitt omklädningsrum med sig. I kväll har han en enormt viktig match att spela, för sin image, för sin framtid och för Real Madrids självbild som just nu är mycket grumlig.

Dessvärre är Mou the man avstängd och byggherrarna på Camp Nou har i veckan slitit hårt för att hitta en platslösning. Enligt Uefas stadgar (de som numer släpper igenom rasistiska påhopp och filmningar) får han inte sitta och ringa eller sms:a Aitor Karanka från sin plats på läktaren och av säkerhetsskäl vill Uefa ha honom inglasad och oåtkomlig för eventuella attacker från hemmapubliken.
Problemet med det? Det finns bara ett gäng sponsorbås bakom glas på Camp Nou och det här är inte matchen då någon av Barças sponsorer är sugna på att släppa sina stolar där. Framför allt inte till Mourinho, får man anta,
Nu skriver Marca att Mou i stället kan bli kvar på hotellet och kolla matchen därifrån, och därmed ostört skicka sms och ringa Aitor Karanka när han vill.
Annars kan jag meddela Mourinho att han kan få min plats på pressläktaren om han bjuder på bra Real-skvaller i paus. Jag kan sitta i trappan.

Det må stå 2–0 till Barcelona inför matchen, men vi ska ju spela i kväll också och jag tror att det kan bli ungefär hur kul som helst, nu när Real Madrid måste anfalla från minut ett. Om jorden tar slut i morgon, och det gör den alltid efter ett Clásico, så hoppas vi att den tar slut med en brakmatch i kväll.

Min morgon började annars med ett samtal klockan 05.50 från Gomorron Sverige-redaktionen på mitt andrahem SVT.
– Hej Johanna, vi har tyvärr inte plats för din medverkan i programmet som vi sa, eftersom vi nu fått tag på Carl Bildt efter mycket jagande.
– Okej, ingen fara, och tack så jävla mycket för att ni ringde och väckte mig för att tala om det, sa jag inte riktigt, men ni hajar.

Jag hann ju inte kolla programmet, men det gjorde kanske ni? Kom Carl Bildt med några vettiga synpunkter på hur José Mourinho ska hantera Pepes avstängning eller hur Pep Guardiola ska resonera om Andrés Iniesta ändå inte håller för 90 minuter?