Visst har vi ett Clásico som hägrar i slutet av veckan, men det innebär ju inte att helgen som gått inte var full av götta. Det börjar bli dags att blicka nedåt mot La Liga Adelante, för att reda ut vilka lag som gör oss sällskap i Primeran nästa säsong och vad kunde väl ha kommit lägligare i spelschemat än ett galiciskt jättederby mellan två slumrande spanska giganter.
När Celta Vigo tog emot Deportivo la Coruña i dag, gjorde de det som tabelltvåa respektive -etta, dessvärre med en hel del stökigheter på Vigos gator som bieffekt, och när matchen och helgens omgång av segundan var över hade Depor kickat grannen ner på kvalplats.

Vad gäller la ligas åka ur-gäng tror jag vi har treklövern klar, även om Zaragoza klamrar sig fast en smula vid drömmen om överlevnad. Racing Santander gör också det rent teoretiskt, men fotboll handlar ju mer om poesi än matematik, det vet ni om ni såg Borja Valeros assist till Hernán Pérez i det oavgjorda mötet mellan Villareal och Racing tidigare i dag. Ja, jag sitter ju alltså inte och trycker på något klipp från den matchen, så jag hoppas som sagt att ni såg det.
Vad det här handlar om har jag inget bra svar på, annat än att Roberto Soldado tydligen var fly förbannad när han lämnade träningen på Paterna dagen före match outtagen i truppen.
– Läkarna rådde mig att vila honom, svarade Unai Emery som har det sedvanligt hett om öronen, trots att Valencia ligger trea i tabellen och efter dagens lunchgenomklappning i Cornellà har det knappast blivit bättre.

Radamel Falcao gjorde vad han brukar mot Rayo Vallecano i dag – han är uppe i imponerande 22 ligamål och 30 i alla turneringar – trots att hemmalagets tränare verkligen gjorde sitt bästa för att sätta stopp för grannen från centrala Madrid och Atlético fortsätter att slita om europaplatserna.
Vill ni ha en tidig prognos säger jag att Osasuna mycket väl kan tappa det här och glida ur europazonen till fördel för Atléti eller Athletic Bilbao som är klart bättre fotbollslag, inget snack om saken.
Jag vill sträcka mig så långt som att säga att ett lag som har 37 – 53 i målskillnad borde självdiskvalifieras från att visa upp sig internationellt.
Att Valencia är på CL-plats är helt i sin ordning, att Málaga är på väg att knipa sin första är också bra. Spansk fotboll behöver visa upp lite nya nunor i Europa utan att göra bort sig, och antagligen kommer andaluserna att förstärka sitt lag ännu lite till i sommar. Och så kan Levante få åka på lite lagom roliga klassresor till holländska halvstora städer i stället för att sätta Sergio Ballesteros och gänget på att markera typ Didier Drogba och tappa ansiktet på kuppen.

Då säger vi tack och god natt från Dagens Målsvep och laddar för en vecka med så mycket spansk toppfotboll att man får lite svindel av tanken. Lite som ordet ”västkustskt”.

Madre mia.
Roberto Soldado byttes in i andra halvlek vid ställningen 2–0, i ett målskytte som Andresito Iniesta hade öppnat så här inspirerat. 45 minuter senare stod det 5–0.
Då hade Valencias gullegris gjort tre (och missat en straff), varav det första anfallet är så fulländat att jag inte förstår varför folk fortsätter spela fotboll efteråt.
4–0 skulle jag inte heller byta bort.
5–0 har jag inte lyckats spåra ner på Youtube ännu hjälper Mikael i kommentatorsfältet till med, och jag tror att ni fattar att vi såg ett inte så litet landslagsgenombrott i kväll.

Spanien har en ny striker att räkna med och det blev ännu lite kallare i sydvästra London i kväll.

Var var vi? Jo, Real Madrid slog Atlético i derbyt.

José Mourinho tyckte att Gregorio Manzanos gäng gick ut för att döda de vita, medan Álvaro Dominguez var av en annan åsikt. Först publicerade han twittermeddelandet ”Vad svårt det är att spela tio man mot 14! Stolt över mitt lag” i affekt för att lite senare ta bort det.
Men inget som en gång varit på world wide web försvinner ju på riktigt.

Madridderbyt var ju inte gårdagens riktiga sensation direkt, för när Barcelona kammade noll poäng i deppiga förstaden Getafe en bit därifrån, då slog de nytt Pep Guardiola-rekord i avstånd till tabellettan.
Inte någon gång sedan Pep tog över klubben har Barcelona haft sex poäng upp till Real Madrid.
Det här är förluster som sällan drabbar Barça, men en inte särskilt vild gissning är att just bortamatcher mot Getafe för ett storlag som tagit varenda titel de ens tittat på de senaste åren, är de matcher där motivationen först börjar tryta. Det i kombo med ett Real Madrid som inte gör ett fel just nu innebär att vi har att göra med ett paradigmskifte i Espain. Och hej, vad den här ligan behöver det.

I veckan ska vi bearbeta sakernas nya tillstånd i Katalonien, jag tror att det kan bli en läsvärd terapisession. Och redan på tisdag kan ju Barça gå bort sig igen.

Nu skuggar Valencia, som också var på Madridbesök i går kväll, Barça på riktigt och i går satt äntligen Toni Grande, en av Vicente Del Bosques landslagsögon (eller två av dem, eller hur i helvete jag ska få ihop den meningen), på plats och följde Roberto Soldado live.
Och ännu roligare är att Valencias grannar är kvar i toppstriden. Vi andra tänkte ju att Levante skulle falla som det lilla skitlag de är genom tabellen efter första bottennappet efter ligaledningen, medan Levante själva ba’ ”eh, I don’t THINK so”.

Men söndagens riktigt roliga, soliga historia stod ändå Iñigo Martínez för. När Real Sociedad hade tappat sin 2–0-ledning borta mot Betis och inte hade någon ordinarie tid kvar nästan alls så fick Martínez bollen och tänkte att ”ja vad fan”.

Vad Athletic Club höll på med hemma mot Granada i kväll har jag ingen förklaring till.
Vi får höras på andra sidan helgen om det.

Det är inte mycket som inte sagts om onsdagens tyngdarmöte i Milano, men desto mer om den här målperversa tillställningen.

Roberto Soldado var het redan i förra årets Champions League, och på 15 matcher med Real Madrid och Valencia har han satt tolv strutar, och är dessutom på väg att krossa Juan Sánchez gamla målrekord för Los Che i turneringen.

 Foto: Súperdeporte

Jag är väldigt förtjust i den här upplagan av Valencia, det har ni möjligen noterat. Det är en sak att göra en stormatch mot Barcelona fast man sålt av precis alla världsstjärnor och landslagsspelare som klubben producerat de senaste åren. Det är en annan sak att dessutom både ge Real Madrid en jättematch på hemmaplan och sedan hämta upp ett jobbigt CL-läge till ett deträckermedoavgjortpåstamfordbridge-läge.
Därmed inte sagt att jag vet vad hela laget sysslar med.

 
Är det något ni vill dela med er av till resten av klassen?

Oavgjort borta mot Chelsea blir svårt, inte minst när André Villas-Boas överlevnad står på spel, men 0–0 står det å andra sidan när machen börjar. 

Det är ioförsig en sak som vi inte pratat om när det gäller matchen i Milano och det är att Gerard Piqué var bänkad. Inte skadad, inte avstängd. Bänkad. Och det i en jättematch,
Pep Guardiola viftade bort saken med ett:
– Jag kan inte hålla på och motivera för er varenda gång en spelare är utanför startelvan.

Men faktum är att Piqué inte spelat mer än 25 procent av Barcelonas matcher i år, i första hand på grund av två skador, och att han, tillsammans med alla andra lirare utom Leo Messi och Víctor Valdés har bänkats på taktiska grunder i år.
Från FC Barcelonas (uppenbarligen inte så) slutna rum läcks det att Pep inte är nöjd med Gerard Piqués attityd på slutet, han tycker helt enkelt inte att mittbacken är helt seriös i sina åtaganden och är det något jag lärt mig om Pep Guardiola så är det att han vill ha seriösa, på gränsen till dödsallvarliga, lirare på plan. Annars hade väl Seydou Keita inte varit kvar så länge i klubben.
Att Pep petade Piqué i en ligamatch tidigare i höst på grund av bristande disciplin (minns inte vilken, men det gör ju ni i kommentatorsfältet om jag känner er rätt) är väl en sak, men att han offrar honom mot självaste Milan är en annan historia, säger jag. Att det inte skulle finnas plats för en Gerard Piqué i form i en 3–4–3-uppställning köper jag faktiskt inte. Jag menar, det enda i försvarsväg han var intresserad av att ställa på planen i onsdags var ju mittbackar.

 Disciplinproblem? Foto: Twitter

Iker Casillas jämrade sig förra året över att Ballon d’Or inte tilldelades en spanjor, när man ändå vann VM och allt. Den här gången kommer han själv bidra till det, om det går som alla tror och Lionel Messi får sin tredje raka sko. Casillas har varit i princip fläckfri i Real Madrid i år. Jag vill påstå att det här är hans största blunder för säsongen.

Sevillas tränare Marcelino testar nya grepp inför helgens match borta mot Zaragoza. Eller så laddar bara Frédéric Kanouté för en tränarkarriär i nästa liv.

Den här lilla nyheten bjuder ju på hur svindlande tänk om-tankar som helst. Jag är inte en man av stora ord (jag är framför allt inte man) men jag vill nog påstå att med José Mourinho i Barcelona hade min vardag sett väldigt annorlunda ut.

Snart ska vi grotta ner oss i Madridderbyt, men visst låter vi den här fredagseftermiddagen komma emellan först?

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

Säsongsstarter. Visst älskar man dem som sina närmaste släktingar? I Spanien är det lika bra att ta vara på omgång ett till typ fyra, innan tabellen tråkat till sig och blivit vad den brukar.

Alltså, FC Barcelona i går.
Barcelona i dag arbetar utifrån teorin att till och med i den rätt ojämna la liga så skördar det så kallade Fifa-viruset sina offer på hög nivå, vilket alltså innebär att man lägger skulden på de landskampsläger som i stort sett hela lagets startelva var iväg på förra veckan, medan lag som Real Sociedad får behålla sina spelare hemma.
Jag funtar på om det var den sämsta andra halvlek Barça presterat sedan jag lärde känna dem, det var i alla fall en topp-tre-insats på den skalan (eller bott-tre, om ni hellre vill). La Real, å sin sida, är ett solidariskt bygge som redan under förra årets återuppståndelse i Primeran visade att de inte tänkte ligga och skava i närheten av nedflyttningsplatserna bara för att få spänning i vardagen.

Peps pack fick dessutom Alexis Sánchez skadad och borta i två månader. Jåvigt. 
Å andra sidan, ibland riskerar det här laget att lyda under överflödets förbannelse och det Barcelona behöver nu är en auktoritär ledargestalt på planen. Jag tänker att någon borde ringa Carles Puyol och höra hur han känner inför uppgiften.

Ju fler kockar desto sämre gazpacho. Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid la nästan inget emellan, Cristiano Ronaldo gjorde en lyckad ”piscina” (spanska för ”swimmingpool” och likaledes en metafor för att dyka dramatiskt på plan) strax utanför straffområdet och Ben ze cat har återigen visat att han är Ben ze man. Mål nummer två var snyggt, framspelningen utomjordisk och ja, helt plötsligt har Real ligasegern helt i egna händer.
Vinner de bara återstående omgångar plockar de hem bucklan i maj nästa år.
Rafflande.

Atlético Madrid har fått precis den start de inte behövde på säsongen. Det normalt (åt båda håll förvisso) målglada gänget från huvudstaden har inte satt en strut sedan Falcao fick förtroendet framåt. Valencia å sin sida blir inte lätta att slå i år och Roberto Soldado är snart tillbaka och sniffar på en plats i landslaget.

Men skit i allt det där, för i kväll kommer Marcelo ”El Loco” Bielsa på besök till Cornellà och oavsett resultat kommer jag dyka ner på presskonferensen efter match och bara mysa. Bielsa ger inga individuella intervjuer, men är ändå känd för att presskonferensprata tills siste man faller, vilket innebär att hans möten med medierna ibland drar iväg uppåt en tre, fyra timmar.
Om ni inte hört något från mig i morgon bitti behöver ni med andra ord inte ringa polisen.