Ni har redan läst allt av värde om finalen i går. För egen del tänkte jag runda av veckans race som den startade; med en examination.

Uppladdningen +++
Halvveckan som föranledde matchen var behaglig och lagom intensiv. En hyllning där, en psykning där, en mindre skada på nyckelspelare, men på det stora hela en air av ömsesidig respekt för motståndet. Fair play.

Matchen ++
Det var ett skräckslaget och sönderläst Manchester United som hade glömt hur man spelar fotboll, mot ett kåtslaget, tonårsyvigt Barcelona som såg ut att just ha fått en sneak preview till Pep Guardiolas bok Facit till fotboll.
Okej, jag överdriver lite, så stor var skillnaden kanske inte, men även de engelska gruvgubbarna på puben där jag såg matchen var överens om att Brommapojkarnas mittfält (them Bromma brats, på engelska) hade hittat bättre med inläggen än vad Fergie’s friends lyckades med. Det är inte den ’positiva fotbollen’ som ska segra i Champions League, det är den smarta. I går stod katalanerna för både och. Fair enough.

Inramningen ++++
I dag låg ett symboliskt molntäcke för första gången på jag vet inte hur länge över Rom, som en gigantisk baksmälla man måste vårda ömt. Den här staden har sin historia av feta evenemang och säga vad man vill, men att hitta en bättre scen för liknande skådespel är knivigt. Till och med engelsmännen vill ha hit finalen nästa år igen. Fair chance.

Festen +++
Det var fart i centrala Rom i natt och runt Spanska trappan (var annars) höll Barcelonas supportrar tydligen igång till någon gång runt lunch i förmiddags. Hade Man U vunnit hade vi fått se Rom – öppen stad igen och det är ju inte nödvändigtvis något positivt.

Sällskapet ++++

Att. Aftonbladets ekonomiavdelning. Om det uppstår oklarheter med Simon Banks reseräkning från Rom bistår jag gärna med information.